När jag skrev detta inlägg blev det ganska långt. Första delen kommer här. Del två kommer senare.

Säsongens skidhöjdpunkt är över för denna gång och jag har därmed genomfört mitt trettonde raka Vasalopp. Den tävling som finns i mina tankar regelbundet året runt och som den mesta av min träning fokuseras mot. Vasaloppet är inte bara årets skidhöjdpunkt. Andra måndagen i oktober då jag förväntansfullt ger mig ut i älgjaktskogen är tillsammans med första söndagen i mars de enskilt viktigaste dagarna under året.

Med början någonstans i december ökar successivt tankeverksamheten på Vasaloppet. Någonstans där i december brukar också paniken så smått infinna sig. Sällan är den samlade träningsmängden vad jag vill att den skall vara vid den tiden på året. Därefter följer en tid då träningen och förberedelserna mot Vasaloppet får högre och högre prioritet. Sista veckan inför Vasan är det få andra tankar (förutom jobb dådå) som får särskilt stort utrymme.

Vasaloppet innebär många traditioner. Traditioner som jag känner mig hemma i och hjälper till att finna trygghet inför start. Ungefär samma personer tar bussen från Ullared med omnejd, stannar och fikar i Mullsjö och stannar och äter lunch i Filipstad. Ungefär samma personer från min klubb bor på samma ställe som vi gjort under alla mina Vasalopp. Inneboende hos våra fantastiskt trevliga och gästvänliga värdar Liljan och Conny i Mora. På lördagsförmiddagen åker vi varje år till Eldris för att testa den sista knappa milen av Vasaloppsspåren. En mil av Vasaloppsspåren som för övrigt har ganska lite att göra med förhållandena i spåren de resterande åtta milen. Testupplevelserna mellan Eldris och Mora har således ganska lågt värde. Därefter följer som vanligt en sväng in på John’s Sport i Mora för att kolla in de senaste vallatipsen från de olika vallafabrikörerna.  Detta moment skapar antingen klarhet eller förvirring. Ofta förvirring. Därefter är det dags att samla det sista av överskott som kroppen såväl behöver. Det är också dags att fatta avgörande beslut. Beslut som har stor påverkan på prestationen under Vasan. Vallabeslut.

Vad gäller fästvalla hade jag under veckan inför loppet arbetat fram en plan där grunden skulle bestå av klister täckt med aktuell kallvalla. Nu visade sig dock rapporter från tester gjorda på de första milen av loppet att snön där var finkornig. Tillsammans med nysnö under lördagsmorgonen och väderrapporter om kraftig blåst under lördagskvällen/-natten föll klistergrunden bort till förmån för grundvax. Detta på grund av risken för att klistret skulle ta för mycket glid i de delar med nysnö och inblåst finkornig snö samt att blåsten skulle riskera att föra in mycket skräp i spåren. Skräp som lättare kan fastna i klistret än ren burkvallning. Väderprognoserna visade på ca -5 på start och under dagen strålande sol som snabbt skulle ge temperaturer på plussidan. Viss beslutsångest infann sig i hur mjuk burkvalla jag skulle våga lägga utan att det skulle ta för mycket av glidet.

Det slutliga valet föll på en grund med invärmd Toko basvax och Swix V40. Därefter ytterligare ett lager V40, två korta lager Swix VR50, två lager Swix VR45 toppat med ett lager V40. Jag var osäker på huruvida jag skulle våga lägga den relativt mjuka VR50, men gjorde valet att göra det med hopp om fäste längre in i loppet och att inte för mycket glidegenskap skulle förloras. Huruvida det var rätt beslut är jag fortsatt osäker på. Jag hade långt från perfekt glid men om det berodde på för mjuk fästvalla eller något annat vet jag inte.

När det gäller glidvalla så vallar jag ungefär likvärdigt i de flesta förhållanden. I och med att jag mest kör långlopp så satsar jag oftast på hårt parafin för hög slitförmåga. Som grund lade jag inför Vasaloppet Start BWLF och den klassiska gamla blårexen utan fluor. Därefter lade jag Tokos blå tribloc-högfluor. Vid viktiga tävlingar som Vasaloppet och Marcialonga lägger jag dessutom alltid högfluorpulver. Denna gång föll valet på Swix FC8X. På mina skidor har jag i grunden en fin rak struktur som jag toppade med en rak 0,5 mm rill. Jag tror inte det sämre glidet beror på själva glidvallningen. Däremot kan jag tänka mig att en grövre rill, exempelvis en rak 2 mm, skulle gett ett bättre resultat på den del av spåren som var mjukare och/eller soluppvärmd.

Sedan sist har jag hunnit med ett Ulricehamnslopp och en vecka med mycket stakträning. Ulricehamnsloppet blev ett steg i rätt riktning precis som jag hoppades på. Kroppen kändes piggare än tidigare under säsongen. Jag hade också bra lagg under fötterna. Dock fortsatt långt till någon topprestation och dem resultat jag gjorde på samma lopp för två och tre årsedan.

Förra veckan la jag extra vikt på stakning genom stakintervall på såväl skidor som stakmaskin. Veckan avlutades sedan med Åkulla Skimaraton. 42km stakfest på blanka skidor. Även Åkulla kändes det som ett steg i rätt riktning. Tempot finns inte riktigt där men jag hittade ett passande tempo och höll i bra. Tätklungan fick jag släppa efter drygt 4km och resterande del fick jag sedan hålla tempot själv. Det blev en bra genomkörare och nyttig upplevelse för kroppen att monotont staka under dryga två timmar.

Under helgen skall kroppen få sig en ordentlig genomkörning och förhoppningsvis är den långt nere i källaren på söndag kväll. Det blir ett intervallpass i morgon, ett distans och ett intervallpass på lördag och slutligen ett ordentligt långpass på söndag. Det är ett upplägg som jag brukar köra sista helgen före Vasan och förhoppningsvis skall det ge gott resultat. Veckan som kommer blir sedan lugn med några kortare pass med inslag av intervall/tempo. Kroppen skall få chans att klättra upp ur källaren och bygga upp ett lager av överskott. Tillförsikten inför Vasan har ökat de sista veckorna.

Förra helgen var jag och Karin i Oslo och fick chansen att njuta av skidåkning i fantastiska skidparadiset Nordmarka. Mängder av spår att välja bland, gott om snö, bra spårkvalite och fint väder. Svårslaget. Jag passade på att få till två långpass och var ute i ca 3h och 45min såväl lördag som söndag. Tempot var lågt och kuperingen bitvis tung. Jag hade inget fokus alls på mil utan passade på att ge mig ut på några äventyr. Jag gick, saxade mig bland annat två kilometer uppför Kikuttoppen på dryga 20min, nedfärden gick desto snabbare och tog max 5min. Jag testade också att köra några smala, mellan trädstammarna slingrande skogsspår där man hela tiden fasade över att någon skulle komma från motsatt håll. Det fanns inte direkt obegränsat utrymme för möte. Ja Nordmarka bjöd på en helt annan skidåkning än den jag oftast bedriver på 2km långa konstsnöspår, gärna i plusgrader. Som ni förstår rekommenderar jag ett besök i Oslo för skidåkning. På 20min med t-banan från centrum är det bara att knäppa på skidorna och ge sig ut och att njuta.

Nu sitter jag dock på mitt rum i Nya kurhotellet i Ulricehamn. Jag kikar ut genom fönstret och ser pistmaskinerna förbereda spåren inför morgondagens Ulricehamnslopp. 10,5km skall spåret bli och det är fyra varv som väntar i morgon. Det har snöat under dagen och ser ut att hålla sig kallt under natten och morgonen. Förhoppningsvis blir det fina förhållanden för långlopp. Själv hoppas jag på en uppryckning mot Stråkenloppet. Det vore skönt att få några positiva signaler inför de sista förberedelseveckorna. Förhoppningarna är dock inte höga. Kroppen har hitills inte känts som på topp och idag höll jag på att bli avställd av en klubbkamrat under några intervalldrag i Åkulla.Som sagt, några positiva känslor att ta med mig framöver vore fint. Kommande vecka har jag annars tänkt fokusera på stakning och avslutar veckan med stakfesten Åkulla Skimaraton.

I söndags åkte jag Stråkenloppet i Mullsjö. 5 varv á drygt 8,5km på natursnö. Snötäcket i Mullsjö var ca 10cm så det var strongt gjort att överhuvudtaget kunna skrapa i hop snö så de fick i hop en bädd med två spår. Spåren höll efter förutsättningarna förvånansvärt bra. Vissa genomslag blev det eftervart men då hela banan var på golfbana så var det mest gräs som kom fram.

Mitt lopp då. Det var ingen höjdare alls. Det mesta kändes ganska kasst. Kroppen var seg och svag, skidorna gled förbannat dåligt, tekniken stämde varken i diagonalen eller stakningen. Väldigt tufft var det och såklart en riktigt nyttig genomkörare. Så lång tid som 2h och 46min är det sällan jag haft på ett 42km lopp (nu var det ca 44km, men ändå). Jag kan ju alltid hoppas på att kroppen var sliten för att jag faktiskt hade en bra träningsvecka förra veckan. Att det inte finns någon fart i kroppen beror förhoppningsvis på att jag inte tränat någon fart. Att jag inte fick till glidet på skidorna beror förmodligen på att jag valde köra på ett mjukt par skidor. Dels för att jag inte vågade köra på finskidor. Dels för att jag ville vara säker på att ha fäste hela loppet i och med att det var en relativt lång uppförsbacke i början av varje varv. Så här i efterhand känns det bara fegt.

Några veckor har jag fortfarande på mig för att få hyfsad fason på skidformen innan Vasan. Till helgen åker jag till Oslo för att gå långturer i Nordmarka. Då skall jag tänka teknik, teknik, teknik. Hela passen igenom. Förhoppningsvis skall det funka sen. I dag hade jag tänkt åka till Landvetter för att köra ett tempopass. När jag kom dit var spåren avstängda på grund av tävling. Det kunde jag ju ha tänkt på tidigare, så det fick bli en ofrivillig vilodag istället. I morgon tar jag en tur till gymmet för att bli lite större och starkare.

Tävlingspremiären är avklarad genom dagens 30km DM i klassisk stil. Ätrans konstsnöspår bjöd på fina förhållanden och de 12 varven á 2,5km gick på en kuperad bana. En bra genomkörare. Efter en dryg veckas förkylning och två veckor sedan senaste skidpasset så var inte kroppen direkt i topptrim. Planen var att ta det lugnt de första två milen och fokusera på tekniken, därefter försöka öka sista milen. Första delen i planen genomfördes på ett helt ok sätt. Jag fick till tekniken i uppförsbackarna helt ok och höll medvetet ner tempot där det var lite plattare för att återhämta mig och inte helt chocka kroppen efter förkylningen. När en mil återstod så fanns inte så mycket mer fart att frambringa utan jag fortsatte mest i samma lunk. Stakningen fick jag inte riktigt till idag. Det känns som att musklerna är för svaga. Hallands DM samlar inga större mängder skidlöpare så en seger i H21-klassen lyckades jag ändå bärga. Dock kan man lätt se i resultatlistan att jag utklassades av såväl H35or som H45or. Det finns således en del att jobba med framöver.

Förhållandena var relativt kalla med hårda isiga spår. Vallningen lyckades jag helt ok med. Då slitaget på fästvallan var stort när jag testade spåren igår satsade jag på en klistergrund med ett tunt lager Rode isklister. Klistret toppade jag med Swix VR 40 och Rode blå multigrade. Fästet var bra hela resan, men glidet hade väl lite mer att önska. Förmodligen skulle jag valt ett hårdare par skidor men i detta lopp var fästet det viktiga.

Förhoppningsvis skall jag komma igång ordentligt med träningen i veckan och avslutar sedan med säsongens första långlopp, Stråkenloppet, på söndag.

Det är inte alltid så högt tempo mellan inläggen här. Ganska sällan faktiskt. I vart fall så har jag förhoppningsvis tagit mig igenom den fjärde förkylningen på ett halvår. Att jag gör något fel förstår jag ju, men vad är det som gör att förkylningsbaskiluskerna frodas så hjärtligt i min kropp?

Över nyår hade jag en fin vecka i Orsa Grönklitt med mycket skidåkning. Ungefär så mycket som min kropp mäkta med på sex dagar. En kropp som förövrigt inte var direkt genomtränad när jag kom upp. Segt blev det helt logiskt efterhand, men det kändes ändå som att träningen gav gott resultat. Jag la fokus på mängd och teknik före tempo. Och ja det kändes faktiskt helt ok tillslut. Men vad gör väl det när kroppen inte kan hålla sig frisk. Förmodligen finns inte mycket kvar av den grund som lades i Orsa nu två inaktiva veckor senare.

Nu är det alltså av hög vikt att hålla sig frisk. Det följer nu tre viktiga helger för att det skall kunna bli något bra av årets Vasalopp. De två närmaste veckorna blir det tävling. Kommande helg 30km distriktsmästerskap som får bli något av en omstart och ett försiktig test. Helgen därefter blir det Stråkenloppet, årets första långlopp. Sedan är det dags att åka till Oslo en helg. Där är tanken att jag skall få till två ordentliga långpass. Så som skidor skall åkas i Norge.

Nu är jag påväg mot en veckas bussresa. Den 45e Höst Öst resan skall motsägelsefullt nog ta mig på en resa västerut. Jag hoppar på i Malmö och därifrån tar vi oss via Danmark till Tyskland, Holland, England, Isle of Man, tillbaka till England för fortsatt färd till Skottland, Nord-Irland, Irland och åter till England där jag tar flyget från London till Göteborg. Mycket bussresande och orientering blir det. Sammanlagt är 10 tävlingar inplanerade under den vecka jag är med. Kroppen kommer således få sig en ordentlig prövning. Utöver det ska vi säkert hinna med att prova olika dryckes- och matkulturer. Främst dryckeskulturer då kan jag tänka. I Dublin ska vi också försöka få till ett besök på en rugbymatch.

(Känsliga läsare ombeds läsa detta inlägg med viss varsamhet. Det finns i nedan text och bild inslag av blod och död, men det är också fyllt med en del kärlek)

De allra flesta av mina intressen har en gemensam nämnare. Skogen. Det är i skogen jag trivs som bäst. Ensam, i grupp, springandes, promenerandes, klafsandes, sittandes, frysandes, spanandes, smygandes, skidandes, svettandes, njutandes. Ja det finns många sätt att tillbringa sin tid i skogen. Jag har genom livet funderat ut några visioner som jag planerar genomföra under min livstid. Det är inte i så många av dem som skogen spelar så stor roll i, men i den jag tror blir allra mest utmanande att genomföra har skogen en viktig roll. Nämligen att jag vill bli självförsörjande och då är skogen ett stort skafferi. Där finns svamp och bär, man kan äta granskott och andra skott, rötter också har jag hört. Jag har en del att lära och för den här visionen har jag satt genomförandetid någonstans efter pensionen. Om det nu blir av.

Av mina intressen är det fyra som jag rankar lite högre än övriga. Utan rangordning är det att resa och uppleva, springa orientering, åka skidor på längden och at jaga vilt i skogens skafferi. När man jagar kan man testa de flesta av de sätt att tillbringa sin tid i skogen som jag nämnde ovan. Man kan klafsa, smyga, spana, frysa nått så vansinnigt och så kan man njuta i mängder.

Andra måndagen i oktober är en stor dag för många jägare. Dagen då älgjakten startar för oss i syd. En dag med lite mer spänning och förväntan än normaldagen. Det var visst större förr. Byar stod stilla för en vecka när folk vände hemåt från sina nya liv i stora staden. Glesbygden var inte så gles som den brukar. Nu är många lite mer moderna. Man måste ju inte börja jaga älgarna just den där första dagen, det går ju faktiskt att börja i slutet av veckan också. Sedan kan man i större utsträckning köpa sitt kött direkt ur närmaste butiks frysbox nu än då.  I Spetsebo Jaktsällskap är vi inte så moderna. Vi samlas tidigt den där första måndagsmorgonen i oktober vart år. Före mörkret släppt sitt grepp på morgonen så står vi där med stor förväntan. Spänningen ligger i luften och kanske huttrar vi lite av den kyliga morgonluften. Snacket går, ofta blandat med mycket skit. Älgobservationer under den senaste tiden rapporteras in och jaktledaren lägger upp planerna och lottar vart var o en skall sitta under säsongens första såt. Vi kallar det såt. Jag vet inte om det är ett allmänt vedertaget uttryck för någon utanför jägarkretsar. I vilket fall är en såt detsamma som det sammanhängande skogsområde som man jagar i vid ett tillfälle eller som svenska akademins ordlista definierar det ”område för omgång av drevjakt”. Så nu vet ni det.

När jag dragit min lott och fått reda på var jag skulle sitta i årets första såt kändes det bra och spänningen steg ytterligare något. Jag skulle sitta på en stor, relativt öppen mosse. Denna morgon var kalasfin och när solen väl kommit över trädtopparna började den snart värma gott. En stor öppen mosse i solsken är förövrigt bland det finare skogen har att erbjuda. Efter ca en timmes väntan så skymtade jag något som rörde sig bak ett tätare granparti. Ganska snabbt insåg jag att det var två älgar som kom emot mig. När de kom ut i ett parti där granarna stod glesare såg jag att det var två stora djur och att en av dem hade en fin hornkrona. En spännande väntan började för att få ett bra skottillfälle. De kom ut på den öppna mossen rakt emot mig, stannade ett slag och tittade mot mitt håll. Förmodligen började de ana att något skogsonormalt fanns i närheten. När de började röra på sig igen fick jag så ett bra läge och lät skottet gå. Skottet tog bra och en fin åttataggare låg snart där i mossen. En bra start på jakten för Spetsebo Jaktsällskap och kärleken till skogen växte sig ytterligare lite starkare.