I dag sprang jag Uvens ol-långdistanstävling i Anneberg. En tuff bana såväl fysiskt som tekniskt. Kul tycker jag. Loppet var dessutom helt klart ett fall framåt framförallt fysiskt. Klart bästa fysiska känslan på långdistans i år. Förutom medeldistansen på Göteborgsdubbeln i våras var det årets hittills bästa lopp. Gott så.

Under förra helgens Göteborg O-meeting med sina tre deltävlingar vart jag bra seg. Det kändes som att jag inte hade återhämtat mig ordentligt från fjällmaran. Jag har därför tagit en lugn vecka med bara två träningsdagar före dagens tävling. Det märktes helt klart att kroppen var bättre idag även om det går långsamt och jag är långt ifrån toppform. Jag har i princip inte kört några tempopass förutom tävlingar sedan Vaslaoppet. Får jag in lite sådant i träningen så är jag ganska säker på att formen kan höjas en hel del. Nästa helg skall jag springa Salomon Trail Tour Kåsjön. Vore kul att ha lite sprutt i benen då.

Jag är ett fan av många idrotter och då främst dem som ställer hårda krav på fysisk- och mental styrka och uthållighet. Bland dem idrotterna ingår cykling. Som student skyndade jag mig ofta hem efter skoldagen för att följa Eurosports sändning av de sista 1,5h på aktuell Giro-, Tour de France- eller Vueltaetapp. Jag följde med stor fascination vårklassikerna med regnvåta och leriga pavéavsnitt under helgerna. Stor del i att jag som student fattade intresse för cykelsporten var Roberto Vacchi. Med sin stora kunskapsbank om cykelsporten och de delar av Europa som loppen avgörs i samt sin förmåga att entusiastiskt leva sig in i loppen gör honom till i mitt tycke Sveriges förnämsta sportkommentator. Sedan studenttiden tog slut och arbetsvardagen tagit över har antalet timmar tillsammans med Vacchi och cykelsporten minskat. Jag följer dock fortsatt med så gott jag kan. Främst via nyhetsuppdateringar på eurosport.se men när tiden finns även genom televisionen. I somras spenderade jag exempelvis två dagar på raken genom att titta på bergsetapper i Touren från start till mål. 5-6h per dag, imponerad över dessa idrottsmäns framfart uppför de branta bergen.

Cykelsporten är i grunden en ädel idrott. Man mot man, team mot team, taktik på hög nivå, oskrivna regler om fair play som i de allra flesta fall följs. Vad många cyklister dock verkar ha missat angående fair play är tyvärr hur man förbereder sig inför de tuffa loppen. Allt för många gånger har jag fått mig en knäpp på näsan (med en känsla som kan liknas vid en spark i magen) när favoriten som så magistätiskt och snabbt krigat sig uppför de branta stigningarna eller över de tekniskt svåra och hala pavéavsnitten visar sig ha använt otillåtna medel, "råkat" meddela dopingjägarna att de befinner sig på en plats långt från den plats de i verkligen befinner sig på, eller "råkat" byta blod med någon med fräschare röda blodkroppar. Detta gäller inte bara cykelsporten, utan även den sport som ligger närmast mitt hjärta. Eller vad säger ni Isometsä, Kirvesniemi, Muhlegg mfl? Skämmes!

Lance Armstrong vann mellan 1999-2005 sju raka Tour de France efter det att han drabbats av, behandlats för och överlevt testikelcancer. Ända sedan han vann sin första Tour-titel har rykten om doping spridits och anklagelserna haglat. Lance har hela tiden hävdat sin oskuld. Den senaste tiden har anklagelserna ökat i styrka och den amerikanska antidopingsbyrån USADA har drivit fall där de påstår sig ha bevis på att Lance var dopat medans han vann sina Tourer och att de har ett tiotal konkurrenter som skall vittna mot honom i domstol. Lance har fortsatt hävda sin oskuld och bland annat stämt USADA för de anklagelser de riktar mot honom. Stämningsansökan avslogs nyligen av domstol och i går meddelade Lance att han ger upp kampen mot USADA.

Jag har ingen aning om Lance varit dopad och jag har inte mer än översiktligt följt den anklagelsekampanj som drivs mot honom. I sakfrågan har jag därför ingen åsikt, för jag vet het enkelt vad som skett och inte skett. Efter det att Lance meddelade att han ger upp att strida mot USADA har ledande dopingjägare i USADA och WADA uttalat sig på vad jag tycker märkliga sätt. Bland annat chefen över WADA John Fahey menar att i och med att Lance valt att inte längre bemöta anklagelserna mot honom så innebär det att han erkänner och att det i och med detta skall anses bevisat att han varit dopad och därmed bli av med sina sju Tour de France-titlar. Jag fattar inte riktigt. Är det inte upp till dem som anklagar att visa upp vad dem har och på så sätt bevisa att någon fuskat? Är det den anklagade som skall bevisa att han inte fuskat? Hur skall man i så fall göra det? Räcker det inte med att framhålla att inget av dem, som Lance påstått, 500-600 dopingsprov som tagits på honom varit rena? Ja ni förstår min åsikt. Luktar det inte lite rättsosäkerhet? Vad har hänt med att man är fri från skuld tills motsatsen är bevisad? Det kan mycket möjligt vara så att USADA har dem bevis de påstår sig ha och att Lance har fuskat, det är inte det jag påstår. Men borde dem inte offentliggöra dem då och i så fall tycker jag givetvis att han skall diskas från alla resultat han gjort efter den tidpunkt USADA har bevis på att han fuskat. Nu tror jag inte sista ordet är sagt i denna fråga, utan att överklagan kommer göras till Internationella Cykelförbundet och/eller Internationella Idrottsdomstolen. Där måste USADA visa sina bevis och förhoppningsvis får vi se ett rättvist och riktigt utslag där tillslut.

I somras passade jag på att läsa några böcker som samtliga är idrottsrelaterade. Bland annat läste jag "It's Not About The Bike: My Journey Back to Life", vilken handlar om Lance från det att han diagnostiserades för cancer till sina första Tour-titlar. Att han haft testikelcancer har jag vetat länge, men att det var så alvarligt och att han hade så låga odds för överlevnad som beskrivs i boken visste jag inte. Oavsett om Lance dopat sig eller ej och om han bör diskvalificeras från samtliga sina cykelresultat eller ej så är han en stor vinnare. Den matchen han kämpade och vann över cancern är så mycket mer imponerande än hur många Tour de France-titlar han någonsin kunnat vinna. Boken är väl värd att läsa oavsett om du tror/hoppas att Lance dopat sig eller ej eller är intresserad av idrott eller ej.

Ett av mitt och Karins semesterresmål var Jotunheimen. Från början var det tänkt att vi skulle toppbestiga Skandinaviens två högsta toppar Galdhöpiggen (2.469möh) och Glittertind (2.465möh). Dagen före vi skulle åka blev Karin sjuk så vi sköt på avresan några dagar och då fanns det inte längre några vettiga boendemöjligheter för att nå de båda topparna. I stället åkte vi till längdskidsorten Beitostölen som ligger precis i sydkanten av Jotunheimsområdet. Området där var väldigt fint med vacker utsikt, fin bebyggelse med många hytt och hög servicenivå med bland annat tre sportaffärer. Det bästa med Beitostölen var ändå att Odd-Björn Hjelmeset hade sommarskidskola medans vi var där, så jag fick några glimtar av en aldeles livs levande idol.

Vädret var inte sådär riktigt bra under de tre dagarna vi spenderade i Jotunheimen, utan det var mestadels både dimmigt och regnigt. Så kanske hade det inte blivit några bestigningar av stortopparna ändå. Tre dagars vandring fick vi till ändå där turen från Memurubu till Gjendesheim via Besseggen var resans höjdpunkt. Nu var det lite dimmigt och regnigt när vi vandrade så de fantastiska vyerna jag hört talas om på denna tur syntes inte riktigt, men det var bra vackert ändå. Veckans högsta punkt blev Rasletinden (2.105möh) och det är vad jag kan komma på nytt pers för mig. 2.105möh är enligt http://www.kebnekaise.net/?p=kebnekaise detsamma som Kebnekaises medelhöjd vid mätningar mellan 2000 och 2009. Turen mot Rasletinden startade vi vid Valdresflya Vandrarhem. Eftersom det inte finns någon markerad led till toppen visste vi inte exakt vilken väg vi skulle ta oss upp. Att vägvalet vi gjorde blev mer tekniskt via brantare passager och snöpassager än vad som hade behövts märkte vi på vägen ned.

Från Beitostölen passade jag också på att göra mitt livs första rullskidtur i såväl Norge som ovan trädgränsen. Jag körde ett lättare pass från Beitostölen mot Bitihorn. Första dryga 30min med konstant stak med frånskjut. Därefter vände jag och tog samma väg nerför ståendes på 15min. Hade jag vågat stå i hokey hela vägen hade det nog gått att gå ner på 10min. En riktigt fin tur med vacker utsikt och faktiskt strålande sol.

Dimmig första vandringsdag då i vandrade vid några lägre toppar norr om sjön Bygdin. Högsta punkt var Heimre (1.510möh)

Stenig mark på väg mot Rasletind.

Rasletind (2.105möh)

Vi från toppen av Rasletind

Norska Turistföreningen har skyltat väl i fjällen

Vi tog båten från Gjendesheim till Memurubu på sjön Gjende för att starta vår tur över Besseggen.

Vy över Memurubu

Till höger vy över Besseggen. Besseggen ligger mellan de båda sjöarna Bessvatnet (1.373möh) och Gjende (984möh). Det är ganska bra fallhöjd på stupet ner mot Gjende (bilden till vänster). Bessvatnet har en blå färg medans Gjendes vatten är aldeles grönt. Den gröna färgen beror på lera som sköljs ned av glaciärvatten. 

Det är inte helt otekniskt att ta sig upp för Besseggen. Men normännen är vana turvandrare och upp för den bitvis branta stigningen med klättringsinslag tog sig såväl äldre som småbarn och hundar. Besseggen är en av de mest populär vandringarna i Norge och enligt Wikipedia vandrar cirka 40.000 personer denna egg varje år.

  Vy över Gjendesheim som var turens slutmål. I Gjendesheim tar de ut 100 NOK i parkeringsavgift/dag. Båtturen mellan Gjendesheim och Memurubu kostar 120 NOK/person och tar ca 20min.

Jag trivs bra till fjälls och tror även att denna uppladdning hade stor del i det goda resultatet på Fjällmaran då det var stärkande för såväl själ som ben.

Nu skall jag ladda upp för första delen i tredagars tävlingen Göteborg O-meeting som går av stapeln i kväll. I dag är det medeldistans, i morgon sprint och på söndag långdistans. Jag är väl inte hel återhämtad från fjällmaran ännu så det känns skönt att jag anmälde mig i den kortare H21-klassen och inte elitklass. Målet är att vinna totalsegern i H21.

Ha de!

I lördags genomförde jag min andra fjällmara mellan Edsåsdalen och Vålådalen. Tiden 4h och 57min var en putsning av föregående års tid med 15 min. Banan hade visserligen en ny sträckning framförallt de första 7-8km jämfört med föregående år och man missade (eller kanske slapp) ett besök på toppen av Välliste. Möjligtvis var banan något lättare men jag tror inte att den var 15 min snabbare och åtminstone inbillar jag mig därför att jag i år är en bättre fjällöpare. Fint. Och arrangören marknadsför fortsatt loppet som 43km långt med 1 800 höjdmeter. Det litar vi på.

Uppladdningen har inte direkt varit optimal under våren och därför är jag väldigt nöjd med min insats. Med lite bättre förberedelser borde jag kunna kapa tiden ytterligare en bit. Det får bli nästa års mission. För jag tycker detta lopp är vansinnigt roligt, utmanande och vackert. Löpning så som den skall vara. Blir mina ben bara något starkare och tycker det är mindre jobbigt att ta sig uppförs så blir det nog ändå roligare.

Intresset att springa fjällmaran var inför året betydligt större än vad det varit tidigare år. De 500 platserna tog snabbt slut och ytterligare 800 stod i kö för att få vara med. Hur arrangören hanterar detta känns väsentligt för hur loppet kommer utvecklas framöver. Givetvis förstår jag att man vill att så många som möjligt skall få delta och uppleva detta evenemang, men balansgången vs att behålla den gemytliga småskalighet som präglar loppet är svår. Det känns som att arrangörerna har en tydlig vision med loppet som de inte vill släppa, så förhoppningsvis lyckas de behålla den härliga atmosfären kring loppet även om de tar emot fler löpare. En spännande utmaning har de i vart fall innan de släpper nästa års koncept. Som det känns nu står jag gärna på startlinjen igen.

På vägen mot Vålådalen hyrde vi bil i Östersund och passade på att göra några avstickare på dit och hemvägen. Vi besökte vattenfall, Åre (där vi bland spanade in Team Exspirits träning och fantastiskt fina  Copperhill Mountain Lodge) men bäst av allt var ändå Kretsloppshuset i Mörsil. En, som de själva beskriver det, ekologisk mat- och trädgårdsoas. Där åt vi en finfin trädgårdsbuffé till lunch på hemvägen. Perfekt återhämtning och väl värt ett besök. Lilla Mörsil som ligger utmed E14 mellan Åre och Krokom är förövrigt även känt för stripteaseklubben McDragans.

Nu är semestern slut för denna gången. I dag har jag startat upp jobbandet igen lite försiktigt. Det blir förhoppningsvis en lugnare period nu under hösten jämfört med våren och med sköna avbrott för bland annat konferens på Österlen i slutet av augusti och en Istanbultripp i början på semester.

Ha de!