Jag får medge att resultatet på föregående söndags Ulricehamnslopp gav självförtroendet en märkbar knäck. Det var inte så att jag förväntade mig stordåd men förhoppningen var ett bättre resultat. Kanske mitt livs sämsta skidlopp över cirka maratondistansen. Någon form av motivationshöjning gav det nog ändå. Inte så mycket till en början, då känslan mer var uppgiven, men i helgen har jag gjort två bra träningspass och särskilt under gårdagens skidåkarpass kände jag ett mentalt driv efter förbättring. Kapacitetshöjning.  

Vardagarna är svåra träningsmässigt. Prioritering och balans. Fysisk aktivitet kommer sällan i första hand. Förra vintern körde jag en del träning sent på kvällen, efter middag och nattning. Motivation för den sortens övningar finns inte riktigt där i år. Men det kanske kommer.

Veckans träning då. Måndag barnvagnsjogg 30 min och lite styrka på det. Sliten muskulatur. Ulricehamnsloppet slet inte bara mentalt. Jag var ordentligt påverkad fysiskt i några dagar. Inte helt normalt för ett dryga 4 millopp utan närmare i klass med efterVasaloppskänsla.

Tisdag vila.

Onsdag skidåkning Dåmen. Försök till testlopp om 5 varv. Tungt, tungt, tungt.

Torsdag styrka helkropp ca 25 min.

Fredag vila.

Lördag skidåkning Ulricehamn ca 2h 15 min. Gubbdistans med god insats och en medelpuls på ca 80 % av förmodat max.

Söndag elghufsintervall 3*10 min + stakmaskinsintervall 5*250 meter. God känsla på elghufsandet. Helt bedrövlig på stakmaskinen. Korta intervaller är inte min grej. Alla muskler skriker NEJ NEJ NEJ så fort mjölksyran börjar närma sig. Eller är det hjärnan? Jag är för bekväm helt enkelt. Måste ut. Ut ur komfortzonen. Veckototal knappa 5 h.

I lördags var jag alltså tillbaka till brottsplatsen. Inte så mycket för att ta tjuren vid hornen och göra upp. Utan mer för att Ulricehamn just nu erbjuder längst spår inom rimligt avstånd. Och jag har lite glömt av Ulricehamns förträfflighet de sista åren. De har en fantastisk fin anläggning och är duktiga på att sköta spåren. Inte heller rädda för att lägga längre natursnöspår när vädermakterna tillåter.

Förmiddagen idag spenderades i tv-soffan tittandes på Marcialonga. Från start till mål. Enbart då och då avbruten av uppmärksamhetssökande tvååring. Marcialonga ligger mig varmt om hjärtat efter fem starter. Atmosfären, stämningen, maten, vackra landskap med mera med mera. Det är mycket trevligt och vackert att vistas i Fiemme- och Fassadalarna. Senaste gången, 2016, kände jag mig dock lite färdig. Det var inte lika kul längre. Troligtvis mycket på grund av att jag inte lyckades väjja för ett gäng som låg i spåren och hamnade då utanför den smala spårbädden med skadad höft och revben samt DNF som följd. Det var nog också där jag tröttnade lite på stakningen. Jag valde blanka skidor och skulle med dem medels stakning ta mig igenom loppet. Mindre tränad än någonsin vid den tiden på året då den nuvarande tvååringen bara var några futtiga månader gammal. Jag kände mig svag och det var inte kul. Nog om gnäll. Tillbaka till nutid och tv-soffan. Idag blev jag sugen igen. Genom tvrutan kom känslorna till mig från stämningen i de små byarna man kör igenom, de vackra dolomittopparna som höjer sig på båda sidor dalarna, passage genom den anrika skidstadion i Val di Fiemme, de ångestladdade sista kilometerna när man närmar sig Cascatabacken och man vet att det väntar tre kilometers ren fysisk pina. Stämningen och glüwine på torget vid målet i Cavalese. Det blir nog Marcialonga relativt snart igen.

Nu hoppas jag att helgens träning satt lite fart i såväl muskulatur som huvud. Att någon lugnare dag skall ge kompensation, gärna super, och överskott. Till helgen är planen att köra Borås Skimaraton.

Tävlingsmässigt blir det nog bara långlopp i år även om ett kortare lopp skulle vara behövligt. För snabbhet och hårdhet. Om tre veckor kör jag förhoppningsvis Jizerska Padesatka och lite beroende på hur kroppen känns efter det så kan det även bli start i Tranemo Midnight Skimaraton. Och så Vasan såklart. 5 veckor kvar. Kämpa.

I söndags Ulricehamnsloppet. 8 varv på en 5,5km lång bana. Personligen en ytterst tung upplevelse. Fysiskt och mentalt. Fysiskt var det en icke samarbetsvillig kropp första halvan av loppet. Extremt flåsig i uppförsbackar. Segt och svagt överlag. Tekniskt en smärre bedrövelse. Den fina känslan jag tyckte fanns där i Hafjell var borta. Stappligt, orytmiskt, hafsigt. Det är skillnad på tävling och träning. Med detta var det inga direkt muntra tankar som cirkulerade i huvudet. Det blev många konstateranden om vilken kass form jag är i under loppets gång. Andra halvan blev det något bättre, särskilt varv 6 och 7, kändes det helt ok. Sista varvet var jag ordentligt trött men klarade ändå hålla i det på ett någorlunda sätt med en konstant krampande magmuskulatur.

Varför blev det såhär nudå? Bortförklaringarna kan göras många men jag tror framförallt att avsaknaden av mängd skidåkning och att merpart av genomförd mängd skidåkning genomförts i lugnt distanstempo. Sedan var kanske inte skidorna och preparering av skidor tipptopp. Jag hade svårt att få till fästet, vilket till viss del med säkerhet kan förklaras av teknisk oförmåga, men även på fel vallning. Inte nödvändigtvis fel valla, men kanske något kort och tunt med fästvalla. Glidet var inte heller det topp och det har jag mer svårt att förklara. Ingen bra dag helt enkelt. Och skall jag jämföra prestationen med föregående års Ulricehamnslopp så tippar jag att jag var ca 10 minuter sämre i år. Uppryckning!

Annars var det ett så kanonfint lopp det kan bli på kortare varvbana. Härligt vinterlandskap, en kul bana och fina spår.

Som träningsvecka var föregående ändå ganska bra. Måndag knappa 30 min löp obanat och knappa 20 min styrka helkropp. Tisdag vila.

Onsdag säsongspremiär i Dåmen. Tungt, tungt, tungt. Styrkestakfest inkluderat fyra försök till intervaller om ett varav på dryga kilometern.

Torsdag intervall stakmaskin 8st a 500 m. Fredag vila.

Lördag skidåkning i vintervackert Hindås knappa 40 min med lite fartinslag.

Söndag Ullricehamnslopp 2h 41 min + uppvärmning.

Veckosummering knappa 5,5 h.

Uppryckning ja. Kapacitetshöjning har anbefallts. Kampen mot klockan och formen har inletts. Dryga fem veckor återstår till examen och stor förbättring krävs.

En vecka i Hafjell och Öyerfjällen gör susen för en längdsskidåkarsjäl. Fint vinterlandskap och oändliga möjligheter till längdskidåkning. Mycket skidåkning blev det den vecka vi var där och bara långturer i klassisk stil. Lugnt tempo och stort teknikfokus. Det snöade en del under veckan vilket gjorde det konstant trögfört. Fina förutsättningar för mycket diagonalande, kapacitethöjning och gratis styrke- och balansträning. Perfekt grundträning.

1/1 anlände vi Hafjell på kvällen och det blev en kortare skidtur med pannlampa, på dryga timmen.

2/1 dryga 2h, 3/1 knappa 3h, 4/1 dryga 3h, 5/1 knappa 4h och 6/1 knappa 2,5h före hemresa. Sista dagen bjöd på solsken och ett riktigt fint pass i vacker natur. Stundom glömde kroppen nästan bort seg, trött och värkande muskulatur. Totalt dryga 15,5h på sex dagar kommer troligtvis, i vanlig ordning, bli den mest träningsrika veckan. Skönt att ha gjort den redan årets första.

Förra veckan blev desto mer sparsam i träningsmängd. Ett kortare joggingpass för att få igång lite cirkulation i kroppen på onsdagen om ca 30 min. På fredagen var jag anmäld till Sandsjöbacka Trail 2XU Reflect run. 25 km pannlampslöpning. Det kändes som en lysande idé efter avslutad nyårssupé då jag i lätt rus och med sommarens nattalpmaraton fint i minnet la in en anmälan. Men livet kom återigen ifatt. Med en hektisk arbetsvecka och andra händelser med hög anspänning bakom mig var den mentala kraften låg på fredagskvällen. Så det blev en DNS. Tur var nog det då jag i lördags var ute på löptur i den obanade terrängen dryga 2,5 h för att sätta ut kontroller inför den träningsdag jag anordnade i söndags. Den turen hade blivit betydligt tyngre med 25 km nattlöpning i benen. Föregående vecka summerades då till dryga 3h.

För ökad kapacitet skulle jag behöva några pass med högre intensitet. Klättra något steg upp på trappan. Så planen är att i veckam få till lite intervaller eller annan tempoträning och på söndag blir det säsongspremiär i tävlingsspåren, Ulricehamnsloppet 42 km. Om inte annat så är tävling bra träning.

Under julhelgen bedrevs en anständig nivå med träning med fyra pass på fem dagar perioden 23-27/12. Träning vecka 52 2017 i sammanfattning

Måndag lugn löp dryga timmen

Tisdag löp hem från Mölndal, dryga timmen. Pannlampebatteritorsk efter sisådär 20 min resulterade i mindre ljus, försiktigare stegisättning och kortare sträcka än planerat.

Onsdag löp med dotter i vagn knappa 40 min + 15 min styrka med prio överkropp.

Torsdag vila

Fredag. Årets sista arbetsdag summerades till 15 h. Inget utrymme för träning.

Lördag allt för seg och trött för att förmå mig till fysisk aktivitet.

Söndag. Årets sista träningsdag bjöd på ett finfint och kuperat skidpass om ca 1h och 15 min i självaste Nordmarka, Oslo. Bara vetskapen om allt skidåkande i denna mark ger inspiration så det blir över. Totalt för veckan ca 4h och 15 min. Inget att skrämmas med men ändock decembers bästa träningsvecka. Någon form av desperat kamp bör införlivas i januari och februari för att jag skall klara mig på rätt sida om skamgränsen under Vasaloppet 2018. December månad blev katastrofalt sämre än vad som borde varit rimligt.

Efter nyårsfirande på Holmenkollen har familjen dragit vidare till Hafjell för en vecka i fantastiskt vinterlandskap. Sålångt går skidåkningen något bättre än förväntat. Tekniken sitter där ganska bra, särskilt diagonalen, och musklerna har inte tagit helslut ännu. Men visst märks det att flås och muskulatur inte är tiptopp. Arbete finns att göras, och änsålänge finns det lite tid att jobba på. Kapacitet, karaktär och styrka börjar vi med. Därefter vore det fint med lite skidåkarfart också.