Idag avgjordes Birkebeinerrennet i, vad det verkade, strålande förhållande mellan Rena och Lillehammer. Ingen start för mig men jag satt redo hemma i tv-soffan när starten gick i morse med full kaffepanna och eld i kaminen. Det blev ett underhållande lopp med offensiv körning från start i både herr- och damklassen. Damernas lopp var inte direkt spännande vad gäller segern då Therese Johaug direkt, i vanlig ordning, satte full fart. Då det inte fanns någon Björgen eller Kalla bland konkurrenterna avgjordes loppet efter någon kilometer. Långloppsdamerna har lite att tänka på där. Det känns som det är dags att förlänga damernas banlängder i världscupen och på mästerskap. En tremil som avgörs på dryga timmen blir inte det kraftprov som den längsta distansen bör vara och Johaug visade tydligt idag att hon klarar hög fart och insats i 2h 40min. Dags att låta damerna köra femmilar.

Herrarnas lopp idag var desto mer spännande ända in i mål. Framförallt Team United Bakeries, Petter Eliasson och Niskanen körde hårt från start och drog tidigt ifrån resten av fältet. Tillslut blev det en duell mellan Eliasson och Sundby. Det verkar som att Sundby hade stallorder att inte dra ifrån utan köra för John Kristian Dahl som sladdade ett 20-tal sekunder bakom ledarduon. Hade Sundby fått gå för fullt borde han åtminstone försökt att rycka i den långa backen mellan Kvarstad och Midtfjell. Nu blev det inte så och tillslut fällde Eliassons stakstyrka avgörandet. Detta trots att Sundby med fästvallade skidor hade betydligt bättre glid i nedförsbackarna från Sjusjöen till mål än Eliasson som gick med blanka skidor. Petter Eliasson har imponerat i år och har nu tre raka segrar i Swix Ski Classics.

Jag blev klart inspirerad av att titta på loppet. Det är fantastiskt fin terräng de kör igenom och en fin bana med mycket slakmotor. Så det får snart bli en revansch på Birken och nya träningsläger i Sjusjöen. Annars har jag tagit det lugnt efter Vasan. Det blev sex vilodagar på raken och därefter har jag kört några korta lugna pass. Mars ut tänker jag ta träningen lite som det blir. Håller motivation och inspiration i sig så skall det förhoppningsvis bli lite mer strukturerat från april och framåt.

Årets lopp, det femtonde i ordningen, är avklarat. Placeringen verkar bli strax under 800 och tiden 5h 35min. Placeringsmässigt var detta något bättre än de två senaste årens dryga 900, samtidigt är det en bra bit ifrån mina mål och visioner. Jag är inte nöjd med loppet som helhet men inte heller direkt missnöjd. Att tillfälligheter och dagsform är avgörande visar sig tydligt vid en jämförelse med förra årets lopp. 2014 var känslan att jag var i bra form och jag hade ett fint glid under skidorna, tyvärr ödelade en extremt strulig start möjlighet till bättre placering då. I år kände jag mig seg mest hela tiden och skidorna gled märkbart sämre än de flesta omkring mig. Med en stabil marschfart och bra avslutning lyckades jag ändå klara av skamgränsen att inte tappa något startled till nästa år.

Förhållandena var tuffa då den varma temperaturen innebar blöt och mjuk snö. Tungt före och dåligt stavfäste satte tålamod och fysisk styrka på prov. Jag kom iväg helt ok i den något stökiga starten och uppför backen. Väl uppe på myrarna märkte jag direkt att skidorna inte var top notch. Jag hade svårt att följa i stakningen och tappade placeringar i nedförsbackar. Kombinationen med något för tjockt klisterlager och ett för lågt spann på skidorna tänker jag mig är förklaringen till det dåliga glidet. Fästet var mycket bra loppet igenom. Det blev ett tufft lopp med mycket kämpa och många negativa tankar. Jag hade en djupare svacka ungefär halvvägs in i loppet, annars var energinivån ganska jämn men seg och plågad. Jag försökte dricka så ofta jag kom åt och fick tillslut kastat av mig mössan till supportergänget i Evertsberg, varefter det kom någon form av vändning. Backarna upp mot Oxberg var i vanlig ordning tunga med en sliten kropp men jag intalade mig att det är tufft för alla och har jag bara krafter kvar efter Oxberg finns stora möjligheter att plocka placeringar. Från Oxberg och in till Mora ändrades karaktären på snön något då natursnön därifrån mer och mer övergår till konstsnö. Framförallt efter Hökberg märktes tydlig skillnad i att snön blev fastare och hårdare och mina skidor började då också fungera bättre jämfört med många andra. Trots att kroppen var rejält sliten och sugen på fikapaus klarade jag kämpa och hålla tillräcklig fart för att plock platser in till mål. Från dryga 1 000 i Mångsbodarna till knappa 800 i mål.

Det är alltså över för denna gång men jag känner mig redan taggad inför 2016. Med mer motivation och inspiration jämnt över året tror jag fortsatt det finns kapacitet till bra mycket bättre resultat. Förhoppningsvis kan den nya skidhallen i Göteborg hjälpa till lite genom att ge snövana tidigare på säsongen. Hur mycket jag kommer utnyttja hallen är jag inte säker på, men jag tror det är nyttigt att åka på snö åtminstone några gånger i månaden från oktober. Och när jag i går kom hem från Mora stod ett par nya skidor och väntade på mig. Efter Ymerloppet för två veckor sedan insåg jag att inget av mina ”bästpar” riktigt funkar i fuktig snö. Så jag la en beställning och har nu förhoppningsvis ett par som skall fungera även när det är blött. Fortsätter vintrarna vara ostabila så lär det inte varit sista gången Vasaloppet genomfördes rakt igenom i plusgrader.

Det börjar närma sig. Efter en bra insats på Marcialonga hade jag bra dagar i Seiser Alm med mycket och fin skidåkning. Seiser Alm är ett fantastiskt vackert ställe och det passar mig bra att köra på i måttligt tempo på den höga höjden och bara samla njutmil. Kanske fick kroppen jobba väl mycket för dagen vi reste ner från Seiser Alm till Oberammergau hade jag feber och var allmänt trött. Även dagen före König Ludwig Lauf var jag trött och hade en dålig känsla i kroppen men febern var i vart fall borta. Bestämde mig för att testa att starta loppet och tog det lugnt i början för att känna på kroppen och låta den komma igång. Efter drygt halva loppet har man klarat av de få uppförsbackar som bjuds och jag ökade då insatsen och trycket i stakningen. Avslutningen av loppet kändes helt ok. Resultatet blev sämre än vad jag hoppats på inför men ändå vissa positiva bitar att ta med mig.

Tiden efter Italien och Tyskland har det varit mycket upp och ned. Väl hemma i Sverige hade jag en vecka med lättare förkylning och det tog nära två veckor innan kroppen kändes helt ok igen. Sedan har jag blandat god känsla med betydligt sämre. På Ymerloppet för knappa två veckor sedan var det ingen bra känsla varken fysiskt eller tekniskt. I tungt före med blöta spår och en relativt kuperad bana orkade jag inte hålla ihop det hela. Helgen en vecka före Vasan har jag sedan dryga tio år kört ett formtoppningsprogram med relativt hård träning. Ett program jag tror på och känner mig trygg i. Längre distanspass blandat med stakintervaller fördelat på fyra pass från fredag kväll till söndag förmiddag. Natten till fredagen ballade min mage ur fullständigt och jag tömde kroppen på det mesta samtidigt som sömnen stördes betänkligt. Jag fick försöka göra det bästa av situationen och ställde in de båda planerade intervallpassen samtidigt som jag körde långpassen som planerat. Däremellan försökte jag stoppa i mig nog med energi. Söndagens långpass körde jag i, under förutsättningarna, fina förhållanden i Tranemo. De gör ett stort arbete med konstsnöspåret i Tranemo och lyckas hålla mycket god kvalité. Jag fick till en femmil i tungt före med en kropp som ändå kändes helt ok. Så jag fick åtminstone till den genomkörare som jag tycker är viktigaste i formtopphelgen. Nu i veckan har jag avverkat två bra intervallpass. Förhoppningsvis är jag någotsånär på banan.

Väderprognoserna inför söndagen ser samstämmiga ut och har varit stabila hela veckan. Det verkar inte vara någon tvekan om att det blir en varm dag. Långkalsongerna kan stanna kvar i väskan och för fästet finns det inget annat val än klister under skidorna. Jag är inställd på att det blir tunga förhållanden med mjuk och fuktig snö. Långpassen är gjorda så där känner jag ingen oro och nu är det bara att koppla på pannbenet, tålamodet och kämpalusten.