Sju dagar kvar till Vasan och den sista hårdkörningen är till ända. Veckans träning har flutit på enligt plan och nu är kroppen trött och sliten. Helt enligt plan.

Veckans träning:

Mådag: Vila

Tisdag: Testlopp skidor 10,2km 31min. Uppv. och nedv. 43min.

Onsdag: SkiErg 5km 20min 16sek (nytt pers med 2sek). Styrka helkropp 30min. Upp cykel 10min.

Torsdag: Blandade intervaller skidor 27min. Uppv. och nedv. 48min.

Fredag: Stakintervaller 4*2,4km. Uppv. och nedv. 33min.

Lördag: Fm skidor distans 90min. Em Skidor intervall 5*4min. Uppv. och nedv. 30min.

Söndag: Skidor distans 50km, 2h 58min.

Summa: 9h 59min. 145km skidåkning.

Förutom veckan i Sjusjöen över nyår då jag kom upp i 21,5h har jag inte tränat så mycket sedan mitt träningsår började 1/4-2011.

Sju dagar kvar alltså. Under dem dagarna skall jag vässa tempot ytterligare genom tempo/intervaller på tisdag och onsdag. I övrigt skall jag försöka samla så mycket överskott jag klarar av. De sista dagarna blir det en del extra med kolhydrater och imorgon har jag tänkt att låta musklerna få lite massagebehandling. Så det skall nog bli fint. Jag har dock lyckats pricka in vad jag tror blir en hektisk jobbvecka. Men jag får försöka hålla det på en bra nivå och koppla bort det de 16h/dag jag inte jobbar. Det är med tillförsikt och spänning jag ser framemot Vasan. På fredag börjar resan med buss till Mora. Jag längtar.

Efter Åkulla Skimaraton blev jag uppringd av en reporter från min hemhemkommuns lokaltidning Falkenbergs Posten. Det är inte ofta jag uppmärksammas i media, lika kul varje gång. Artiklen blev bra tycker jag och den hittar ni här.

När jag ändå är i farten att länka lite så tänkte jag passa på att ge lite reklam och beröm åt några platser som betyder mycket i min skidsatsning. Som skidåkare från södra Sverige ges inte många tillfällen att åka skidor på natursnö. I år har jag faktiskt inte åkt på natursnö i Sverige mer än 7km av banan vi åkte 4 varv på Ulricehamnsloppet. Som tur är finns det på många ställen eldsjälar och hårt arbetande ideela idrottsklubbar som driver konstsnöanläggningar. Utan dem hade min skiddos under ett år kraftigt minskats. De tre anläggningar som betyder mest i min skidåkning är:

Ätrans IF och Krogsereds IF driver sedan några år en konstsnöanläggning i Ätran. I år har de 2km spår men normalt har de hela 3km konstsnöspår. Ätran är den anläggning som ligger närmast Spetsebo och där brukar jag åka mest när jag är hemma och hälsa på. I helgen har jag åkt nästan 9mil på Ätrans konstsnöspår.

OK Landehofs spår i Landvetter är min "hemmaanläggning". Det är i Landvetter jag kör min skidträning under veckorna och vissa helger. Helt perfekt med fina spår bara ca 20min hemifrån.

Skidalliansen i Åkulla var först i Halland med konstsnö spår. Där har jag tillbringat många mil och höjdpunkten varje år är Åkulla Skimaraton. Banan är ca 2,5km och relativt flack. Perfekt för stakträning.

Dags att samla överskott och spetsa formen!

Ha de!

Efter förra helgens misserabla insats i Ulricehamn prövade jag idag lyckan i Åkulla. Det gick bättre. Till och med helt ok. Efter lite regn i går så vart snön ganska porös. Jag hade inför morgonen egentligen bestämt mig för blanka skidor men stod ändå ett tag och valde mellan klister och blankt. Vad jag befarande var att det skulle bli en stor sockerbädd av hela spåret och att det då skulle bli ordentligt tungt att staka hela loppet. Jag valde ändå de blanka tillslut eftersom glidet var märkbart bättre på dem. Det var ett klokt val. Även om spåren inte riktigt höll för de 240 åkarna som körde 15 varv så höll det helt ok för mig i 10-12 varv och även efter det var det en blank yta där folk körde.

Jag tränar ganska lite specifikt stakning och framförallt nästan inga längre pass med bara stakning. Därav är det alltid lite oroligt hur länge överkroppen pallar. Idag pallade den hyfsatt i ca 12 varv och blev inte ordentligt seg förens på det 14e så det var helt ok. Kankse har mina fem möten med SkiErgen gett lite resultat? Jag tycker mig ha känt en bra och kraftfull känsla i stakningen de sista passen och så även idag. Jag landade till slut in som 7a, ca 5min efter segraren från Danmark och ca 2,5min från pallen. Det blev också en andra plats i Hallands långloppsdistriktsmästerskap 1 minuter efter min, i orienteringssammanhang, klubbkamrat Chrille N. Jag fick idag starta i andra seedningsgrupp, 1min efter första grupp. Det hade varit kul att veta hur man hängt med dem där framme. Kanske hade placeringen kunnat bli bättre om jag fått draghjälp av dem. Nu låg jag visserligen i en bra klunga på 2-3 pers varv 1-10 men gjorde själv dragjobbet i 6 av dem varven. Men men inget jag kommer få reda på och inte heller spelar det någon större roll. Dagens lopp var bara en pusselbit i det stora Vasapusslet och efter den oro som smugits sig fram efter förra helgen var det skönt att få ett kvitto på att det åtminstone finns någonting där. Pusselbiten fann absolut sin plats.

Nu är det två veckor fram till Vasan. I morgon tar jag en vilodag innan jag går in i den hårdare delen av min formtoppningsperiod som varar fram till nästa söndag. Därefter är det dags att släppa på träningen och samla overskudd.

Ha de!

I går kördes ett kombinerat Ulricehmans- och Västgötalopp. Min insats kan inte beskrivas på annat sätt än kalkon. Varken kroppen eller skidorna var särskilt på G för 42km långlopp. Jag fick en dålig position i starten och efter en del stress och flängande för att förbättra positionen kände jag direkt att jag inte hade dagen. I varje uppförsbacke stack pulsen iväg och syran kom smygandes. Nedförsbackarna och platten var inte särskilt roliga dem heller för den delen. Skidorna ville inte alls glida så fort som jag önskar. Tummen ned för såväl åkaren som vallachefen. Jag hade vallat upp två par skidor inför start. Det ena med ett tunt lager klister toppat med Rode blå super. Det andra med basewax och Swix VR 40 o 50. Vid test innan start märkte jag ingen direkt skillnad på glidet mellan de båda paren men fästet var betydligt bättre på klisterparet. Så valet föll på dem. Det visade sig inte vara något direkt bra beslut. Banan gick 4 varv på en 10,5km runda där 3,5km gick på småkupperad konstsnö och 7km på relativt flack natursnö. Vissa delar, främst på natursnön men även del av konstsnön, hade jag riktigt kasst glid och snön sög fast skidorna ordentligt. Jag tappade mycket platser på dessa partier. När jag märkte att kroppen inte svarade heller så drog jag ner på insatsen efter en dryg mil och körde lugnare resten av loppet för att få ett bra distanspass istället. Sista varvet kom jag in i det lite mer och kunde vända trenden något. Jag körde till och med ikapp och förbi några, vilket inte direkt hände på de första tre varven. Något positivt åtminsone i bedrövelsen.

Tre veckor kvar till Vasan och en kropp som inte är på topp. Det finns en del att jobba med. Jag hade ju kunnat straffa mig själv lite och kört ett hårt pass idag. Istället chansade jag på att fjäska lite för kroppen och bjöd den på en timmes Thaimassage. Hoppas den blev glad för det. Nu skall jag försöka få till tre dagar med hård och kvalitativ träning tisdag-torsdag. Sedan tar jag det lugnare fredag-lördag för att samla överskott inför söndagens Åkulla Skimarathon. Tiden inför Vasan är knapp och jag tänker fokusera på att köra den träning jag gör med hög kvalité. Sedan är det bara att hoppas att kroppen har dagen på dagen för Vasan.

Ha de!

Sist fick ni resan i text. Nu kommer den i bilder:

Vi bodde på Hotel San Valier ca 200 meter från mållinjen. Där serverades vi fyrrätters middag varje dag. Frukosten var inte världens bästa. Brödet innehöll typ 50% luft. Till middag envisades kyparen med att alltid hälla upp vin i det lilla glaset, hur jag än försökte att lura honom att hälla upp i det stora.

Helt ok utiskt från vår balkong.  Det var inte mycket till snö. Utan konstsnö hade de fått svårt att genomföra loppet.

På torsdagen var vi i Seiser Alm. Där var det också helt ok utsikt och svårt att slita sig från spåren. I Seiser Alm brukar såväl svenska som norska landslaget ligga på höjdläger inför mästerskap. Vi åkte buss till Castelrotto och tog sedan gondolen upp till 1800m höjd där spåren utgick från.

Mer utsikt från skidspåren i Seiser Alm.

Dagen före loppet var vi i VM-stadion i Lago di Tesero. Team Xtra var också där så jag fick en skymt av mina idoler. Här intervjuvas, vad det skulle visa sig, segraren i Marcialonga. Jag unnar starkt Jörgen segern. Han har haft några lite tyngre säsonger med mycket sjukdom de senaste åren. Men upp för Cascatabacken var han grym. Jörgen är min stakförebild.

Marcans tvåa, äldstebrodern Anders, hängde mest på skidorna och såg cool ut dagen före race.

Lukas Bauer var också på VM-stadion och tränade. Han åkte dock inte Marcan. Kanske förberedde han sig för  nästa års VM som går i Lago di Tesero. Eller så körde han om avslutningsetapperna på Tour de Ski.

En pistmaskin preppar spåren inne i Cavalese.

Nästan uppe för sista backen och bara ca 300m till mål.

Det var god stämning i Cavalese efter loppet. Från serveringsstånden kunde man förse sig med bland annat Vino Brulé och grillkorv.

Där fanns också ett gäng musikanter som snickrat ihop sina instrument hemma i snickarboa. Samma gubbar spelade också när jag åkte Marcan 2009. Så dem verkar vara en tradition.

Vi flög från Munchen. På väg till flygplatsen passerade vi Allianz Arena. I detta rymdskepp spelar Bayern Munchen sina hemma matcher.

Förra veckan avslutade jag i Cavalese med omnejd där höjdpunkten var det 70km Marcialonga. Som vanligt bjöd Italien på en fantastisk upplevelse med vackert väder, god mat, fin skidåkning, vackra vyer och smakrikt rödvin. Jag var nere på Marcan för tre år sedan och årets resa följde på en höft samma rutt. Jag o Karin flög ner till Munich där vi mötte upp med andra deltagare från researrangören PWT Travel som kommit med flyg från Stockholm och Norge. Vi tog oss sedan med buss de fem timmarna till Cavalese och vårt hotell San Valier.

De två första dagarna fick vi vara med om fantastiska skidupplevelser. I strålande sol och molnfri himmel skidade vi i Seiser Alm och Passo de Lavazé. Fina spår och makalöst vackra dolomittoppar att titta på. Det var verkligen svårt att avsluta passen. Lite oroande var dock att jag åter kände av den axel som gjorde ont i Sjusjöen. Det blev som tur var inte värre och gjorde inte speciellt ont under Marcan.

Dagen före Marcan testade vi de sista kilometerna före mål inklusive den beryktade Cascatabacken. En tre kilometer lång backe som serpentinslingrar sig upp mot målet i Cavalese. I övrigt spenderades dagen mest med den sista finslipningen av vallningen och att fylla upp energidepåerna. Eliten går alltid på blanka skidor under Marcan men det är inget alternativ för mig. Jag skulle behöva en rejält starkare överkropp och bättre stakteknik för att klara av det. Valet föll tillslut på en tunn isklistergrund toppat med blå o lila kallvalla. När jag testade spåren tidigare under dagen hade jag svårt att få fäste med enbart kallvalla iom att det bara var konstsnö och att spåren blev lite blanka när solen kom åt. Det var heller inte speciellt kallt utan ca -5 på natten o upp mot 1-3 plusgrader så jag vågade inte chansa med enbart kallvalla. Starten på Marcan går 8.15 för de bästa och sedan släpper de iväg 500-1000st var femte minut. Det skulle alltså bli en tidig morgon. Inte i klass med Vasans uppstigning 03.30 men klockan ställdes på 04.45 Tidigare skulle det bli. Klockan 02.30 gick nämligen brandlarmet igång på hotellet. Våra proffsiga, servicevänliga och roliga reseledare Jan Bjørn Gare og Tor Håkon Holte hade åtagit sig att valla 40 par skidor och efter att pulvrat och hållt på i 5-6 timar så fick brandlarmet nog. Falskt alarm med andra ord och sömnen blev inte så mycket störd. Reseledarna var sedan klara med sin vallning 4.30 Inte mycket sömn där inte.

Väl på plats vid starten i Molina testade jag skidorna och det kändes helt ok. Jag var dock lite orolig huruvida glidet skulle ta för mycket stryk av klistergrunden. Det var första gången jag tävlade med dessa nya skidor och jag hade heller aldrig testat dem med klister. Oron var dock obefogad. Under loppet tycker jag glidet var mycket fint och det var inte många som gled om mig.

Hur den italienska seedningsproceduren funkade vet jag inte riktigt. Jag var inte helt nöjd med att få starta med dem som förväntades placera sig mellan placering 1000-1500 när jag för tre år sedan placerade mig som 358a. Dock inget att lägga energi på. Efter start går det mestadels svagt uppför i 18km till Canazei. Det gick lite långsamt i de brantaste uppförsbackarna  på grund av trängsel så jag hade en ganska behaglig resa upp till Canazei. Därefter vänder man neråt i Fassadalen och sedan vidare i Fiemmedalen. Km 19-64 går mestadels svagt utför. Det kan tyckas lätt men samtidigt måste man hela tiden ligga på i stakningen och det bjuds inte på så långa återhämtningssträckor. Skidorna var fina men man fick hela tiden söka bästa glidet då det varierade mellan spåren och oftast var det än snabbare mellan spåren. Kroppen var som förväntat inte riktigt på topp. Formstatus är pga dålig träning och avsaknad av snö sämre jämfört med samma tid de senaste åren. Jag försökte dock ligga på så gott jag kunde och är nöjd med loppet. Cascatabacken är dock inte riktigt min grej. Jag är för dålig brant uppför och inte blir det bättre efter 65km. I vilket fall var återigen Marcan en härlig upplevelse. Man passerar igenom 13 småbyar med mycket folk, kobjällror och med kyrkklockorna inställda på repeat. Stämning.

Helt enkelt en underbar resa till Italien. Nu ser jag framåt med mindre än en månad till vasan. Jag kan bara göra mitt bästa men det finns mycket att jobba med. Jag är taggad och nu går det faktiskt att åka skidor även i Göteborg.  

Ha de!