Föregående vecka blev ytterligare en fin vecka träningsmässigt. Mängdmässigt. Med mina var glad för det lilla mått mätt. En vecka på dryga 5 h är jag nöjd med. Enskilda veckor med 5 h kanske inte ger så mycket i det långa loppet. Men när dem återkommer relativt frekvent får jag vara nöjd. Och av de senaste åtta veckorna har sex överskridit 5 h fysisk aktivitet. Någon form av regelbundenhet alltså. Undantagen är dekadensveckan (0 h) i Italien och en vecka på knappa 4,5 h.

Utförandet då:

Måndag 35 min lugn löp med kollega utmed Varbergs vackra strandlinje.

Tisdag vila med svår trötthet orsakad av alkohol och lite sömn.

Onsdag dryga 30 min löp i Varberg med ett 13 minuter långt tröskeldrag.

Torsdag vila utan någon som helst påverkan av alkohol.

Fredag 45 min löp varav sista 15 min med dotter i vagn. Ingen gungpaus.

Lördag. Det är nu vi börjar komma in på skidåkarkapaciteten. 85 min o-löpning i obanad västkustterräng. Susen för kondition, styrka och själ. Bland annat. Mystempo för medlöpare Jocke. Något mer ansträngt för mig.

Söndag knappa 2h rullskidor. Klassisk stil innehållande såväl diagonalteknik som stakning med frånskjut. Avslutade med styrka för fram- och baksida lår. Därefter var hela kroppen skönt sliten. Redo för kompensation och överskott.

Löpning i obanad terräng och rullskidåkning inkluderat användning av ben. Det är fina grejer för skidåkarkapaciteten, uthålligheten, styrkan, hårdheten.

Nästan omgående efter äventyr och målgång i Schweiz bar det av mot Italien och rivieran. Med tåg och buss tog vi oss från Davos till den lilla byn Lavagna för några dagars sol och bad. En vecka med fullskalig dekadens. Pizza, pasta och strandhäng i mängder och förutom några hundra meters slipning av crawlteknik per dag noll fysisk aktivitet. Kroppen var givetvis sliten så en veckas uppehåll med träning var säkert inte dumt. Återhämtning behövs för såväl muskulatur som för psyke. Temperaturen och den starka solen i Lavagna bidrog inte heller till något sug efter fysisk aktivitet.

Efter åtta dagar med fysisk återhållsamhet sattes träningen igång på nytt. Förra veckan:

Måndag 50 min löp med dotter i vagn. Ett ständigt ganska underhållande tjattrande från dotterns håll. Min kropp kändes däremot seg och slö.

Tisdag elghufsintervall 3st a 7 min.

Onsdag vila.

Torsdag 35 min lugn löp med den av svågrarna som är starkare än han är löpare. Därefter armhävningar i mängder vilket resulterade i akut mjölksyrachock och några dagar med skarp träningsvärk.

Fredag Testlöp 20 min tröskel. Jag har i vart fall inte blivit snabb av vårens och sommarens träning. Nu 170 m kortare än senaste försöket .

Lördag vila

Söndag rullskidor dryga 120 min. Längsta rullskidpasset sedan december med ca 45 minuters marginal. Det behövs lite anpassning av speciellt muskulatur och senor kring axlarna vilka smärtade såväl under rullskidåkandet som efteråt.

Veckan summerades till helt ok dryga 5 h.

Jag har haft en plan om att delta vid något asfaltsmaraton i höst och siktade in mig på Helsingborg första helgen i september. Men när jag drog igång med träningen igen efter Schweiz så märkte jag snabbt att det skulle komma allt för snabbt inpå och att motivationen till specialträning inte finns där. Så någon asfaltsmara blir det förmodligen inte i höst. Men kanske kan jag hitta på någon annan utmaning att träna emot. Allt för att bibehålla den motivation och inspiration som funnits där under våren och sommaren. Mot Vasan 2018.

Så denna vecka:

Måndag vila.

Tisdag 46 min löpning med dotter i vagn. Samma runda som förra måndagen. Nu alltså 4 min bättre och vad jag minns det snabbaste jag löpt denna runda med barnvagn. Den obligatoriska pausen för gungning icke inräknad.

Onsdag vila.

Torsdag intervall löpning småstig 4+2+2+4 min med 1 min vila emellan varje intervall. I motsats till normalt försökte jag öppna varje intervall ganska hårt för att snabbt närma mig känslan av mjölksyra. Trots ganska liten effektiv intervalltid så vart jag bra trött på slutet av sista intervallen.

Fredag till söndag har vigts åt orientering och tredagarstävlingen Göteborg O-meeting. Medeldistans fredag kväll, sprint lördag förmiddag och långdistans söndag förmiddag. Genomförandet var ganska likt de tre olika etapperna. Varken bra eller dåligt där jag hade svårt att finna flyt såväl tekniskt som fysiskt. Flyt är en viktig komponent i orienteringslöpning. Särskilt i den terräng som finns här i göteborgsområdet. Avsaknad av kontinuerligt o-löpande de senaste åren är en bidragande orsak till att flytet har svårt att infinna sig för mig.

Medeldistansen var en fysiskt och tekniskt utmanande tävling. Jag gjorde några mindre misstag men inget katastrofalt. Sprinten var en av de roligaste och bästa sprintbanor jag sprungit. Även den tekniskt utmanande och även här gjorde jag flertalet mindre misstag. För mycket misstag för att vara sprint men samtidigt ingen katastrof. Långdistansen vart mer lättlöpt än medeldistansen men ändå ordentlig och krävande skogsorientering med tekniska utmaningar. Jag gjorde inga större tekniska misstag här heller men fysiskt vart jag ordentligt sliten den sista halvan av banan. Att inte farten och styrkan att hålla tempo i den obanade löpningen finns i kroppen visste jag om på förhand. Uthålligheten borde dock finnas där efter förberedelserna inför Swisstrail. Nu var det nog mest muskulär uthållighet i specifika muskler som gav vika i dag. Jag har inte sprungit speciellt mycket i tuff obanad terräng under året och det var väl det som visade sig nu. Jag var också bra utmattad efter lördagens sprinttävling. Helgen har säkerligen givit bra och effektiv träning. För kapaciteten och hårdheten. Mot Vasan 2018.

Det har gått tre veckor sedan kamp. Det gick vägen och jag tog mig relativt hel i mål. Men det var tufft nästan jämnt. 42 km, dryga 2 700 m stigning. Sällan plant. Bitvis brant. Ordentligt brant. Jag hade i förväg tittat lite på snittlutning för vissa segment av banan och visste att det skulle vara många och långa uppförslut. Bl.a ett snitt på nära 14 % de första 7,8 km och ett snitt på dryga 17 % den sista långa uppförsbacken mellan km 33 och 36,5 km. Jag hade däremot inte tänkt på att det i vissa partier av uppförsbackarna skulle vara betydligt brantare än så. Såväl de sista 500 m upp till högsta punkten (2653 möh efter knappa 14 km) som de sista 900 m av sista backen (efter ca 36 km) snittade på knappa 30 %. Där var det serpentingång som gällde.

Förberedelserna den sista tiden inför loppet gick bra och enligt plan. Vi reste ner till Schweiz och Davos tre dagar före loppet. Två dagar före lopp tog vi bergbanan till Jakobshorn och promenerade därifrån knappa 2 h till Sertig Dörfli. Nästan bara nerför. Jag med dotter Annie i bärstol på ryggen. En promenad som gav ordentlig träningsvärk i vaderna. Väl i Sertig Dörfli visade det sig at det lokala gasthofet inte serverade gulaschsoppa. Någon weissbier blev det inte heller. Ridå. Dagen före lopp tog vi återigen bergbanan. Nu upp till Weissfluh med sina ståtliga 2 843 möh. Där serverades gulashsoppa. Om kvällen deltog jag i en traillöparworkshop arrangerad av Salomon. Instruktörer var superstars som bland andra svenskorna Ida Nilsson och Mimmi Kotka. En intressant och lärorik tillställning där vi fick instruktioner och tips i löpning (och gång) uppförs, nerförs och med stavar. Loppdagen var solig och varm och spenderades genom att underhålla dotter och söka skugga så gott det gick i väntan på att frun skulle komma i mål efter sitt 22 km lopp. Därefter lite vila, energiintag och buss till starten.

Start kl 21.30 i Lenzerheide. Den soliga dagen hade nu övergått i dunkelt mörker. Stämningen var lugn, avslappnad och förväntansfull inför start. Hetsiga deltagare på valfritt stadslöparalopp har lite att lära härifrån. Med två minuter kvar var det inte någon som stod längst fram vid startlinjen. Med en halvminut kvar lyckades startpersonalen få fram några stycken längst fram. Lugnt och fint. Ingen hets där de som tänkt promenera prompt skall stå längst fram i startledet. Direkt från start väntade en stigning på knappa 8km. Ganska snart efter start började vi passera några av nattens verkliga hjältar. De som 41,5 h före oss startat en dryg 21 mil lång Irontrail. L43 som loppet jag sprang heter var de sista 4,2 milen av deras bana. Så när precis hade startat så var dom ändå nära mål.  

Min plan inför start var att gå i alla uppförsbackar. Då det var ett långt lopp och löpning uppförs inte är min starkaste sida så var tanken att försöka spara på musklerna så långt det gick. Från start till passering 1,5 km sprang jag men därefter blev det merpart promenad de första 8 km. Jag försökte använda lite olika gångtekniker och sprang även kortare stycken. Allt för variationen och för att försöka blanda in fler muskler.  Denna del av banan innehöll inga direkt branta partier men det var segt uppför och nästan helt avsaknad av platt eller nerförs. Många av mina medtävlande använde sig av stavar i uppförsbackarna. Något jag tror var till en fördel. Särskilt i de lite brantare partierna och för att kunna lägga lite av kraften från överkroppen. På så sätt spara benen något. Dessutom hade man kanske kunnat köra lite elghufs för att öka variationen ytterligare.

Efter passering 8km väntade ett parti med nedförsbacke där jag plockade några placeringar. En kort uppförsbacke senare nåddes första energistationen efter ca 10 km. Känslan här var att läget var under kontroll. Ytterligare nedförsbacke i ca två km före det att en tre km lång backe med snittlutning på ca 14 % upp till banans högsta punkt väntade. Weisshorn. Bara namnet gör ju att man blir sugen på weissbier. Sista biten upp till toppen var ordentligt brant. Inte klätterbrant men nära 30 % snittlutning. Jag är en dålig uppförslöpare och tappade några platser. Men jag tyckte ändå att jag fick in en bra rytm och tuggade på uppför. Steg för steg. Här märktes det att låren fått kämpa en del så långt.

Efter högsta punkten väntade den längsta ihållande nedförsbacken på knappa milen med snittlutning om ca 11 %. Först ovan trädgränsen på tekniska stigar men ju mer vi närmade oss energistation två i Arosa (ca 22 km in i loppet) desto större blev stigarna och mot slutet blev det en del asfalts löpning. Jag var tillsammans med två medtävlare vid högsta punkten men lämnade dessa bakom mig ganska direkt i nedförslöpningen och såg därefter inte någon som sprang L43 de närmaste 15 km. Med några kilometer kvar till Arosa påbörjades min enda, men långa, energisvacka under loppet. Fram till energistation tre efter ca 30 km krävdes det frekvent påfyllning av dryck och energi för att hålla nivån under kontroll. Den mentala förmågan sattes på prov. Kilometrarna och tiden kändes i såväl ben som lår.

Vid energistation tre fick jag bland annat ett glas buljong och jag tror det var den som tog mig ur energisvackan. Därefter hade jag inga större problem med energin. Men det var varmt under natten, trots lätt duggregn första delarna av loppet. Sista halvan av loppet fyllde jag på min flaska i alpbäckar vid flera tillfällen.

Efter 30 km väntade ett avsnitt med flackare uppförsbacke innan en två km lång och relativt teknisk nedförsbacke tog vid. Återigen plockade jag några platser i nedförslöpningen och fick dessutom rygg på en schweizisk herre med god nedförslöparteknik. Sedan började den. Den sista långa uppförsbacken. 6 km med en snittlutning på ca 13 %. Först relativt flackt och på väg, därefter en bit nästan platt på ängsmark. Det fanns helt klart partier som jag kunnat springa här men då min schweiziske kollega valde att gå så gjorde jag det också. Jag hade trots allt tagit mig fram i princip ensam i natten drygt en och en halv mil så lite sällskap kändes skönt även om vi inte konverserade speciellt många ord. Därefter tog backen från helvetet vid. En kilometer konstant brant uppförsbacke med snittlutning på 30 %. Låren var ordentligt trötta men jag lyckades återigen hitta ett relativt fint flyt. Steg för steg, den ena foten framför den andra. Det mentala underlättades av att jag hela tiden märkte att jag drog ifrån schweizaren. Så såg jag då tillslut krönet på backen. Känslan var underbar. Lite påfyllning vid energistation fyra (36,5 km) före det att loppets höjdpunkt tog vid. 6 km nedförsbacke. Första halvan på vandringsstigar och andra halvan på grusade stigar. Mycket teknik och serpentiner. Men kroppen var trött så någon mästerfart blev det inte. Sista knappa kilometern på asfalt in i Davos med ett fåtal tappra kroggäster som publik. Känslan var skön och jag kostade på mig ett försök till spurt när jag kom in på friidrottsarenan där målet var beläget. Nöjd i mål på 6h och 28 min, det i särklass långsammaste lopp jag sprungit. Klockan var då 04. 3,5 h senare ringde väckarklockan och det var dags att packa ihop för att hinna med tåget mot den italienska rivieran.

Sammanfattningsvis så tyckte jag det var roligt där i den schweiziska alpnatten. Fridfullt, lite mystiskt, mycket äventyr och kamp. Kamp mot branta backar, trötta lår, negativa tankar, tiden. Jag är fullt nöjd med insatsen som förutom måluppfyllnad ”ett kul äventyr” resulterade i en 13e plats, 1h och 27 min efter segraren. Jag kan absolut tänka mig att resa tillbaka och göra om samma äventyr något annat år. Men det är inget lopp för dem som vill ha stämning iform av mycket publik och många medtävlande. Förutom en del publik efter starten i Lenzerheide var det inte mycket att tala om förutom ett tiotal nattsuddare strax före målet i Davos. Fältet spreds snabbt ut så någon utbredd social samvaro var det inte heller. Arrangemanget var enkelt och de olika energistationerna var inte bemannade mer än med ett par personer. Vid mål var det 4-5 tappra funktionärer. Men jag trivs bra med mina egna demoner så mig passade det fint.