Tre av fem etapper avklarade. Idag vilodag. Tid för återhämtning och att slicka sår. Såren är djupa. Det är en miserabelt svag, tung och långsam kropp jag släpat runt med de första tre etapperna. Lägg där till några huvudlösa försök att finna sluttningskontroller utan att ha koll på läget vilka resulterat i oacceptabelt tidskrävande tekniska misstag. O-ringen 2016 är för mig ett bottennapp. Jag var inte redo varken fysiskt eller mentalt. Jag skulle stannat hemma.

Två etapper kvar då. Jag ser ingensomhelst möjlighet till vändning, lidandet lär fortsätta. Förhoppningsvis kan åtminstone den fysisk ansträngning i form av promenader och småjogg på fjället ge något för framtiden. Kanske någon gnutta bas att bygga vidare från. Vägen är lång. Längre än vad jag trodde. Det kommer krävas disciplin framgent.

Som ungdom och junior sprang jag mycket orientering. Som mest säkert ett 40-tal tävlingar på ett år. Jag gjorde en satsning där i junioråldern och hade faktiskt det något naiva målet att bli bäst. Bäst i världen. Bäst blev jag inte. I vart fall inte ännu. De senaste tre, fyra åren har mitt orienterande minskat radikalt. Hittills i år har jag bara sprungit två tävlingar i tävlingsklass. Tid lagd på träning och tävling har minskat överlag till förmån för arbete och nu på senare tid även familj. Orienteringsträning och tävling är ändå det som minskat mest. Från att ha varit en väldigt stor del av livet har det skuffats undan till en liten del där någonstans i periferin. Anledningen är främst att orienteringsutövandet kräver en stor portion koncentration vilket jag där ett tag hade svårt att uppbringa. Det kändes så mycket enklare och roligare att ge sig ut på en löprunda utan karta och kompass. Intresset och suget på orientering har ändå funnits där hela tiden. Stundtals i periferin men på senare tid har det börjat växa sig starkare. Och nu är jag återigen anmäld till femdagars, eller O-ringen som det väl egentligen skall kallas. Fem dagar med orientering sista veckan i juli. I år i Sälen. Det kan bli spännande och skoj. Förhoppningsvis.

Efter Hallands Ultra vilade jag helt från träning en vecka. Därefter har jag ställt om den lilla träning jag bedriver till mer orienteringsinriktad. Jag har sprungit en eller två orienteringsbanor per helg de senaste tre helgerna. Förra helgen gjorde jag också min andra orienteringstävling för året. 20-manna stafetten Tjoget utanför Emmaboda i innersta Småland. En tävling av tradition. Jag har säkert gjort ett tjugotal insatser på Tjoget genom åren. Årets insats var inte direkt på topp för egen del. Riktigt dåligt fysiskt och stundtals slarvigt tekniskt. Laginsatsen från OK Löftans tjugomannatrupp var däremot mycket god med en slutlig placering topp 20 och näst bästa lag från Halland.

Det är nu dryga två veckor till femdagars startar. Tiden är allt för knapp för att under skall hinna ske med formen. Jag väljer att fokusera på orienteringsteknik och benstyrka. Sälenterrängen kommer innebära ett antal höjdmeter att ta sig uppför och mina ben är som det är nu inte redo för det. Planen är att få till åtminstone fyra pass där fokus ligger på uppförsbackar fram till start. Något orienteringstekniskt pass skall jag också försöka få till. Jag har också samlat ihop ett stort antal kartor från tävlingar och träningar jag tidigare sprungit i Sälen. Kartstudier och analyser får bli en ingrediens för att nå om inte en god så i vart fall anständig orienteringsform.

En något försenad rapport från årets Ultra. Tre veckor har gått. Jag presterade väl ungefär utefter min förmåga och är någorlunda nöjd med genomförandet. Efter förutsättningarna. Förhoppningen att hålla en snitthastighet på 6min/km klarade jag inte i år heller utan stannade kring 6min 15sek. Det krävs mer för att nå dit. Jag hade behövt en längre period med fokus på att springa långt och länge. Framförallt är jag i behov av ett par nya lår. Lår som funkar i uppförsbackar, lår som inte börjar ta slut efter en sisådär 3 mil.

Det var en dag med solsken och lätt vind. Varmt men inte stekande, svagt fläktande. En vacker varierande bansträckning med flack start i lummig skog, utmed Kattegatt på Prins Bertilsstig, via centrala Halmstad längs Nissan för att avslutas i kuperad skogsterräng på tekniska stigar. Banläggaren har lyckats komponera en utmanande sträckning som kräver skiftande förmågor av deltagarna. Nötande i flack terräng på små stigar, på grus och lite asfalt. Långa och korta uppförsbackar. Tekniska stigar, branta nedförsbackar när låren börjar bli som mest stumma. 50 km är krävande i sig. Men det är inte bara en fin varierande sträckning som löps. Det märks att arrangörerna tänkt till och vill erbjuda ett lopp med mersmak. Banan är välmarkerad, det finns gott om godsaker och hejjarop vid energidepåerna och stämningen vid mål håller hög klass. Stor eloge till Halmstad OKs traillöparsektion.

Mitt lopp då. Känslan var god från start. Jag följde planen att ta det lugnt de första kilometrarna för att komma igång och därefter hitta en behaglig takt som jag skulle klara av att hålla så långt som möjligt. Ställde mig långt bak i starten och började avancera efter några kilometer. Efter en 7-8 km kom jag ifatt några löpare som höll ett för mig lagom tempo. Jag låg sedan med den gruppen i 14-15km. Allt kändes bra så långt och fram till ca 30km höll det i sig. Jag passerade 30km på 2h 45min, en snittfart så långt på ca 5,5min/km. Där börjar loppet på allvar. Agnarna skall skiljas från vetet så att säga. Den relativt flacka bansträckningen övergår i kupering. Grusvägen ger sig plötsligt iväg uppför, inte ända till himlen men åtminstone till Kaneberg. Då sällandes jag till agnarna medan vetet, med sina berggetslår, med lätta steg tassade vidare. Det blev för mig mycket gång i uppförsbackar, kamp med trötta lår och vader som ville krampa för att ta sig framåt, mot mål, de där sista 20km. I mål kom jag efter 5h och 15min.

Nästa utmaning blir O-ringen i Sälen. Fem dagars orientering på sex dagar. Jag har efter ultran börjat ställa om träningen mot orientering. De sista åren har antalet orienteringsrelaterade pass varit betydligt färre än tidigare. Återigen finns det mycket att jobba med.