Så var det avklarat. Göteborgsvarvet 2010, min debut på 21.095m asfaltslöpning. Som befarat blev det ingen direkt angenäm upplevelse. Men en upplevelse blev det iaf. Planen var att försöka ligga så nära nivån när det börjar bli obehagligt som möjligt utan att det skulle bli obehagligt för tidigt. Planen var helt enkelt ett så behagligt lopp som möjligt. Det började ganska bra, där farten iof var svår att styra på grund av trängseln, men det kändes helt ok. Efter att ha avklarat Älvsborgsbron tänkte jag trycka på lite mer på den platta Hisingssidan. Farten blev inte så mycket högre men det kändes ganska bra i kroppen fram till en 9-10km. Därefter började det bli mer jobbigt för benen och efter ca 12km slog stumheten i framsida lår till ordentligt. Sedan var det svårt att hålla något som kan kallas tempo. Värmen gjorde sitt till, även om jag tror det mest var psykiskt. Jag drack ofta och hällde mycket kallt vatten över mig under loppets gång.

Från 12km och framåt var det en kamp bara att ta sig framåt. Jag kröp in i någonsorts bubbla och tog mig i mål trött, sliten och med ordentligt värk i främre delen av trampdynorna samt framsida lår, utan att registerat så mycket intryck från banan sista 5-6km. Första tanken efter målgång var Aldrig mer! och insikten att det här inte är något för mig.

Lite tider från loppet:

Snabbaste km: km 1 (4.11), km 2 (4.17)

Långsamaste km: km 17 (5.41)

Tid efter 5km: 22:21

Tid efter 10km: 46:12 (5-10km = 23:51)

Tid efter 10,5km: 48:02

Tid efter 15km: 71:34 (10-15km = 25:22)

Tid efter 20km: 99:10 (15-20km = 27:36)

Tid efter 21.095m: 104:37

Således kraftig försämring ju längre loppet led trots att jag tyckte att jag tog det lugnt från början. Framförallt är det låren som inte alls verkar gjorda för det här, åtminstone inte förberedda denna gång. På något konstigt, nästintill obekripligt sätt, så finns det ändå någon del av hjärnan som uppfattat det som ganska kul. Det beror förmodligen på den fantastiska stämning som var utmed banan med täta publikled och mycket musik. I duschen efter loppet resonerade jag lite med mig själv och kom väl tillslut fram till att jag skall ge det en ny chans nästa år. Det vore trots allt lite pinsamt att ha 104:37 som bästa tid på halvmaran i CV:et. Så jag biter i det sura äpplet och skall försöka vara bättre förbered med muskler som klarar av asfalt och har någon form av tempomuskulatur i sig.

Nu får vi se när låren vaknar till igen, sedan är det dags att fokusera träningen mot orientering och då främst O-ringen. I förlängningen skall det också gynna min satsning mot Vasan 2011. Till helgen blir det sprint-dm i orientering. En chans till lite tempo i kroppen.

Ha de!

På lördag är det dags för debut på halvmaran. Kan inte påstå att jag ser framemot det här på något sätt. Formen är inte alls bra och kroppen har känts ordentligt tung under veckan. Jag har åtminstone försökt att förbereda mig med ett 12km asfaltpass i går och 1min intervaller idag. Nu blir det till att lagra överskott och försöka göra det bästa av situationen. Målet då? Någon gång skulle jag vilja springa under 90min. Det känns dock ogenomförbart i dagsläget. Jag har aldrig varit snabb i löpning och är det absolut inte nu. 100min får jag nog vara nöjd med. Jag vet att det kommer bli en 21km lång plåga och det gäller att låta pannbenet styra.

Förhoppningen är att det åminstone blir ett bra träningspass och förbättrar nivån som orienterare under sommaren. Motivationen är annars stark och jag ser fram emot en fin sommar/höst. Det börjar ju också bli dags att tänka på planen inför Vasan 2011!

Ha de!

Det var ett tag sedan jag skrev här sist, så det är väl dags för en uppdatering. En hel del har hänt, tyvärr är det de tråkiga som påverkat och berört mig mest.

I början av april gick min mormor bort efter en kortare tids sjukdom. Mormor har alltid stått mig nära och det är en stor förlust och saknad. Jag fick vara med hennes sista tid i livet vilket känns skönt. Mormor behövde inte fysiskt lida så mycket av sin sjukdom och för det får vi vara tacksamma. De mångna besökarna på mormors begravning och minnesstund visar tydligt på den fantastiskt goda människa mormor var och att hon spridit mycket glädje och kärlek bland sina nära och kära. Mormor kommer för alltid finnas kvar hos många och ha en stor plats i mitt hjärta. Vila i frid Mormor.

Nu är det viktigt att finnas som stöd för morfar som efter många års äktenskap förklarligt känner stor ensamhet och sorg.

Några dag efter mormors frånfälle tog även min tax Silva sitt sista andetag. Silva fick jag i födelsedagspresent när jag fyllde 12, den bästa födelsedagspresent en 12årig jakttokig grabb kan tänka sig. Jag har inte bott hemma de sista 12 åren men Silva har alltid varit min och funnits där för mig med sin kärlek och glädje. Jag kommer aldrig mer mötas av henne viftandes på svansen så man tror den skall flyga iväg när jag kommer hem, vilket känns konstigt. Silva blev 16år och blev således en gammal taxdam. Vila i frid Silva.

Orienteringssäsongen blev lite försenad på grund av snötäcket som senare än vanligt gav med sig. Det passade väl egentligen mig bra då jag fick tid att fysiskt och psykiskt återhämta mig från skidsäsongen. Träningen har efter Vasan varit lite sisådär, men det har ändå kännts bättre än de senaste vårarna. För två veckorsedan gjorde jag debut på Tiomila i Löftans tröja. Vi gjorde en helt ok insats, där ingen gjorde bort sig men det ändå finns en del att hämta på vissa håll. Min insats på femtesträckan var inte helgjuten. Lite för mycket misstag och en seg känsla i kroppen. Vi slutade på en 113e plats och var inte långt från topp 100. Det är dit vi skall på 2011års mila.

Efter milan bröt en segdragen förkylning ut. Nästan två veckor blev det utan träning. Nu i helgen for jag dock till Örebro och har sprungit en lång- och en medeldistans. En seg kropp och inte helt ok teknik. Men jag är på gång igen. Till helgen skall det bli debut på Göteborgsvarvet. Bävan.

Helgen före milan for Ö&O till Geilo där vi bland annat deltog i det 38km långa turloppet Skarverennet på skidor. En finfin upplevelse där vi tog oss över Hallingskarvet i mestadels strålande sol. Norrmännen visade verkligen hur man njuter på skidor och resultatet var för merparten inte det viktigaste. Jag hade en fin och skön tur som verkligen gav energi. Väl i mål sammanblandade jag mig med övriga som gått i mål vid en solslänt med glada, öldrickandes norrmän. Heltrevligt!

Ha de!