Så var det avklarat. Göteborgsvarvet 2010, min debut på 21.095m asfaltslöpning. Som befarat blev det ingen direkt angenäm upplevelse. Men en upplevelse blev det iaf. Planen var att försöka ligga så nära nivån när det börjar bli obehagligt som möjligt utan att det skulle bli obehagligt för tidigt. Planen var helt enkelt ett så behagligt lopp som möjligt. Det började ganska bra, där farten iof var svår att styra på grund av trängseln, men det kändes helt ok. Efter att ha avklarat Älvsborgsbron tänkte jag trycka på lite mer på den platta Hisingssidan. Farten blev inte så mycket högre men det kändes ganska bra i kroppen fram till en 9-10km. Därefter började det bli mer jobbigt för benen och efter ca 12km slog stumheten i framsida lår till ordentligt. Sedan var det svårt att hålla något som kan kallas tempo. Värmen gjorde sitt till, även om jag tror det mest var psykiskt. Jag drack ofta och hällde mycket kallt vatten över mig under loppets gång.

Från 12km och framåt var det en kamp bara att ta sig framåt. Jag kröp in i någonsorts bubbla och tog mig i mål trött, sliten och med ordentligt värk i främre delen av trampdynorna samt framsida lår, utan att registerat så mycket intryck från banan sista 5-6km. Första tanken efter målgång var Aldrig mer! och insikten att det här inte är något för mig.

Lite tider från loppet:

Snabbaste km: km 1 (4.11), km 2 (4.17)

Långsamaste km: km 17 (5.41)

Tid efter 5km: 22:21

Tid efter 10km: 46:12 (5-10km = 23:51)

Tid efter 10,5km: 48:02

Tid efter 15km: 71:34 (10-15km = 25:22)

Tid efter 20km: 99:10 (15-20km = 27:36)

Tid efter 21.095m: 104:37

Således kraftig försämring ju längre loppet led trots att jag tyckte att jag tog det lugnt från början. Framförallt är det låren som inte alls verkar gjorda för det här, åtminstone inte förberedda denna gång. På något konstigt, nästintill obekripligt sätt, så finns det ändå någon del av hjärnan som uppfattat det som ganska kul. Det beror förmodligen på den fantastiska stämning som var utmed banan med täta publikled och mycket musik. I duschen efter loppet resonerade jag lite med mig själv och kom väl tillslut fram till att jag skall ge det en ny chans nästa år. Det vore trots allt lite pinsamt att ha 104:37 som bästa tid på halvmaran i CV:et. Så jag biter i det sura äpplet och skall försöka vara bättre förbered med muskler som klarar av asfalt och har någon form av tempomuskulatur i sig.

Nu får vi se när låren vaknar till igen, sedan är det dags att fokusera träningen mot orientering och då främst O-ringen. I förlängningen skall det också gynna min satsning mot Vasan 2011. Till helgen blir det sprint-dm i orientering. En chans till lite tempo i kroppen.

Ha de!