En nymodernighet här på bloggen. Jag tänkte presentera resan till Birkebeinerrennet i bilder.

Prepp av skidor hemma i lägenheten.

  Gränsen Sverige-Norge. Utan Svinesund kanske jag varit norrman.

   På väg till Lillehammer passerar man Hamar. På bilden syns Vikingskipet där skridskotävlingarna hölls under OS 2004.

Vi bodde på Suttestad Gård. På gården fanns tidigare en nervklinik där bland andra svenske författaren Gustaf Fröding bodde under några perioder i slutet av livet. Enligt dagens ägare till Suttestad var Fröding då sinnessjuk och gravt alkoholiserad.

  Dagen före loppet testade vi spåren mellan Sjusjöen och Midtfjellet. Det snöade och var dimmigt. På tävlingsdagen var här strålande sol och mycket vackert ovan trädgränsen.

  Näst sista matstationen Midtfjellet dagen före loppet. Här har man precis passerat banans högsta punkt på ca 920möh och har ca 19km till mål.

  Sjusjöen dagen före lopp. Sista matstationen. Efter passering väntar ca 13km mestadels i "hockey" som norrbaggarna säger. På svenska skulle vi väl säga störtloppställning. Vad de fått hockey ifrån vet jag inte, men Norge är ju inte världsbäst på ishockey och det är kanske förklarligt. Sjusjöen ligger på 880möh och målet på Birkebeinerstadion på 490möh.

  Dags för start. 07.00, en timme före eliten startar oldboysen 70+. Eliten startar alltså 08.00 och sedan släpps en "pulje" med ca 450 deltagare i väg var femte minut.

  Sista nedförsbacken före mål. Här var det spårigt och svårt att hålla balansen efter 54 tuffa kilometer.

  Birkebeinerstadion.

  Efter 54km var det en trött kropp som nådde målet. Skönt.

Norrbaggar är ju som galna i pins. Till höger är pinnet som alla fick efter målgång. TIll vänster har vi det beryktade "merket". Maximaltiden för att klara merket räknas ut genom de fem bästa i åldersklassens genomsnittstid + 25%. Jag tävlade i M25-29. I och med att de som startar i elitpuljen inte räknas in bland de fem bästas genomsnittstid så klarade även jag märket. Första märket är i silver. När man klarat det fem gånger får man ett i guld. Efter tio avklarade merken får man silverpris. När man pratade med folk efter loppet var inte den vanligaste frågan hur det hade gått. Det viktiga är om man klarat merket eller ej. En anledning att återkomma är ju helt klart att tillslut få sig ett merke i guld.

I dag är kroppen ganska seg. Det känns bra att skidsäsongen, som i år blev ganska lång, nu är över. Det är en ganska kass säsong som kan summeras, men något skall jag väl lära av det också. Nu är det dags att börja tagga till på orientering.

Ha de!

Idag har jag kört Birkebeinerrennet första gången. Det var riktigt tungt. Jag är helt enkelt inte i form och har förmodligen inte varit det på hela säsongen.Jag är ingen extrem stakare men min skidåkning har ett klart fokus mot Vasan och då blir det mycket stakning. Idag startade det med 15 km uppför. Så långt har jag aldrig åkt uppför i ett sträck förr. Jag kanske åkt 5km som mest. Efter ca 3km kände jag att mina ben inte skulle hålla den fart som sattes från start. Så jag lämnade svansen i min pulje 2 och föll som en sten. Nu började ca 38km där jag blev konstant omkörd. På platten, nerförs men framförallt uppförs susade norrmän och norrskor om mig. Efter dem 38km var jag i Sjusjön, ett bedårande ställe, och då var det i princip 14km i hockey kvar. Där åkte jag nog om någon till och med. Det viktigaste med Birken verkar annars vara att klara märket. Det gjorde jag med knapp marginal. Klarar man fem märken får man ett i guld, första var bara silver. Så man får kanske plåga sig fyra ggr till. Tills dess skall jag leta upp en lång backe och öva diagonalgång. Ha de!

På träningsfronten har denna vecka varit lugn. Jag har bara sprungit två kortare turer och det har kännts helt ok. Problemen jag haft i vinter med höger vad har inte gett sig till känna vilket känns bra nu när orienteringssäsongen snart drar igång även för min del.

Det är dags att börja tagga upp inför Birken på lördag. Jag har hittills haft svårt att fokusera om efter Vasan men skall göra mitt bästa under veckan. Jag och far drar upp till Lillehammer på torsdag, så på fredag kommer det bli tid till att testa spåren. Väderprognosen på YR.no visar just nu på snöfall under fredagen och kallt under lördagsförmiddagen. Det innebär i så fall mjuk, finkornig, snö. Perfekta Rodeförhållanden.

Det är inte säkert att det blir något skidpass mer än på fredagen, då Göteborg nu bjuder på anseliga plussgrader och det är förmodligen ganska smutsiga spår i Landvetter. Något löppass skall jag dock försöka få till. Jag får ju hoppas att benen skall funka bättre än på Vasan då det är en hel del höjdmeter som skall avverkas på lördag.

Ha de!

När formen väl skulle infinna sig var den som bortblåst. Redan in i första backen kände jag låren stumna och det blev en ordentlig kamp mot kroppen för att överhuvudtaget ta mig uppför. Det var också psykiskt väldigt jobbigt att bli omåkt av som det kändes av alla. Jag har haft problem med den första backen några gånger tidigare, men de senaste åren har det gått bra. Men nu verkar alltså förstabackenspöket vara tillbaka. Jag vet inte riktigt vad det är som gör det, men jag kan tänka mig att mina slowstartegenskaper tillsammans med ganska dålig uppvärmning är bidragande orsaker. Väl uppe märktes det snabbt att inte heller glidet var topp. Det sög allt för mycket i den något finkorniga snö som låg uppe på myrarna. Helt klart valde jag för tjockt med och för mjuk fästvalla. I Mångsbordarna efter ca 20km var jag 1014a. Sedan plockade jag lite platser till den slutliga 707e platsen. Långt från målet som var topp 380. Kroppen var aldrig riktigt med på noterna under loppet även om både den och glidet blev något bättre efter vart. När jag tagit mig ner för de sista längre backarna efter Hökberg så kände jag mig ganska stark i stakningen och blev inte ikapp och frånåkt av någon in i mål. Så de sista 16-17km får jag ta med mig som det positiva.

Nu får jag se till att bryta ihop och komma igen. Brutit ihop har jag väl redan gjort så nu skall jag se till att komma igen också. Om en dryg vecka väntar Birkebeinerrennet. Även om det är med viss vånda, så ser jag ändock framemot det. Birken är ett lopp jag länge velat åka. Nu är det snart dags. Jag skall se till att njuta mycket av Norge, skidåkning och det vackra landskapet. Lite revansch vore inte heller fel.

Ha de!