Efter en dag med städning och allmänt softande så kände jag mig ganska förberedd för att ge mig ut och kuta i 10km. Under uppvärmningen kändes kroppen och steget fint och förväntningarna höjdes något. Det skulle kanske gå att komma ner i paritet med förra årets tid.

Starten kändes bra, lite trångt men inga större problem. Jag tog rygg på en klubbkamrat och det kändes ganska behagligt. Nere vid Operan, efter ca 2,5km så började det dock kännas lite stumt i benen, en koll på klockan efter 3km visade att jag låg på en tid något bättre än förra året. Men nu började helvetet så smått smyga sig på. Jag försökte med att sänka farten lite och hitta bra ryggar att gå på. Men det känndes mer som att alla sprang om mig. Efter 7km kom loppets enda brantare backe. Jag sprang så långsamt jag kunde upp för backen i hopp om att kunna återhämta mig snabbt och öka lite sista kilometrarna. Efter en skön nedförsbacke så var det bara stumt igen. Tänkte jag skulle ta det lite lugnt och försöka öka sista 1-1,5km. Men det gick inte. Benen kändes som två betongklumpar och mjölksyran hade fest i mina muskler. Det blev således en ren plåga att ta sig upp för Avenyn och de sista metrarna in mot mål.

Är det såhär långdistanslöpning på asfalt skall vara? Jag tyckte inte farten var så hög i början och temposänkningen jag gjorde efter 3km borde ha hjälpt. Men det vara bara ren pina. Om 9 månader är det tänkt att jag skall springa Varvet. Det känns i dagsläget som en idiotisk idé. Det här med att försöka ligga på gränsen till mjölksyra på asfalt passar uppenbarligen inte mig. Bättre då med långlopp där längden och inte farten och mjölksyran är den stora faran. Idag har vader och lår varit allt annat än mjuka och spänstiga. Det blir till att tänka till om vad som krävs för att ta sig runt en halvmara på en anständig tid.

Innan dess är det dock fortsatt fullt träningsfokus mot Vasan. Det ska passa mig!

Det är mycket idrott denna veckan. Som de flesta vet pågår ett VM i friidrott i Berlin. Lite mer i skymundan pågår det även ett orienterings-vm i Ungern.

Det är fantastiskt många fina prestationer som genomförs på båda platserna. Usain Bolt, vilken mästerlöpare. Två världsrekord är redan klara, blir det ett tredje i morgon?  Bekeles finfina löpning på 10.000m var för mig en höjdare. Idrottsmännen och kvinnorna i kastgrenarna brukar det i bland raljeras över och några tycker inte ens att vissa av dem bör kallas för idrottsmän/kvinnor på grund av deras höga fettprocent. För några dagar sedan gick herrarnas diskusfinal av stapeln. Där var det inte tal om några feta killar direkt. Utan minst 200cm långa, 150kg muskler och armfång på över 215cm. De såg mer ut att vara hämtade från sitt arbete som skogshuggare (med yxa) eller något gruvhål någonstans. Riktiga kraftkarlar.

I Ungern har Sverige plockat hem tre medaljer (3 fler än vad de svenska friidrottarna mäktat med). Guld och Silver i damernas sprint samt silver i damernas stafett. Grattis!

I dag avgjordes stafetterna, via arrangörernas live kommenteringar över www och alternativet.nu följde jag herrarnas stafett från jobbet. Vilken dramatik det var. Martin Johansson hämtade på sista sträckan in ett försprång på en minut ganska snabbt, han var ett tag i ledning med dryga minuten innan Norge och Frankrike var i fatt. Tillsammans löpte de tre i topp och det verkade som att det var mellan dem det skulle avgöras. Sedan hände något. Vid en TV-kontroll dök inte topptrion upp, först trodde man att tv-kamrorna missat dem, men sedan visade det sig att Scweitz var i ensam ledning vid varvningen. Man trodde att topptrion riktigt snurrat till det. Enligt de uppgifter som kom på liveuppdateringen verkade de inte synas på gps-trackingen. Sedan kom det fram uppgifter på alternativet.nu om att man såg de tre löparna på trackingen och att de verkade stå still på en väg. Första reaktionen var att trackingsystemet måste förlorat kontakten emd löparna och att de därför frusits på den plats de senast haft kontakt på. Sedan kom uppgift om att tjecken Smola också stannat på den plats de övriga stannat på. Nu kom farhågorna. Någon av dem måste ha skadats och de övriga stannat för att hjälpa till. Uppgfter kom om att Nordberg verkade vara på väg mot målet för att hämta hjälp och efter det bekräftades det att det var svensken Johansson som skadats. Att tre löpare stannat för att hjälpa till tydde på att något allvarligt hänt.

Från den spänning som infunnit sig i och med vetskapen om att Sverige hade stor chans på guldet till att helt plötsligt förbytas i oro om att Martin var allvarligt skadad var ingen vidare trevlig upplevelse och koncentartionen på jobbet sjönk drastiskt. Nu visade det sig att Martin fått en pinne i låret, han var illa därann men inget livshotande. De större blodkärlen hade klarat sig. Den hjälteanda och det Fair Play som grabbarna Nordberg, Gueorgiou och Smola visade upp gör mig stolt som orienterare. All heder till dessa som avbröt sin jakt mot VM-medaljer för att hjälpa en konkurrent i nöd.

Vassa pinnar är en av de största riskerna inom orienteringen, därtill finns det oftast ingen möjlighet till snabb läkarhjälp. Denna gång gick det bra och förhoppningsvis är Martin snart på G mot nya VM-guld.

För min del är det Midnattsloppet som gäller i morgon kväll. Jag har nu genomfört två ok träningsveckor, med fokus på mängd förra veckan och kvalité denna vecka. I tisdags kände jag att det eventuellt fanns en antågande förkylning i kroppen. Därför avstod jag träning i onsdags och torsdags. Idag har jag kört lite lätt fartlek. Med lite tur kan det kanske bli någon form av formtopp till imorgon även om inte förhoppningarna är så stora. Målet får bli att ta sig under 40min och ett plus om förra årets tid på 39.23 förbättras.

Usain Bolt vilken jäkla kille. Nytt världsrekord med 11 hundradelar. Det är idrott på hög nivå. Grymt!

Nu när jag har semester på hemmaplan finsn det tid till träning. Det är första gången jag kännt så sedan träningsläger i orsa över nyår.

Jag började min "mängdvecka" i lördags med en riktigt fin långdistansorientering på GM. Dryga 13km i tuff terräng i norra halland. Solen sken vackert och gjorde det hela än tuffare. Det var en bra start på träningsveckan. Med 130 minuter klarade jag precis skamgränsen och det var en mör kropp som tog sig i mål. Inte helt ok ol-mässigt och den fysiska formen är långt i från på topp. Men jag tog mig igenom ett tufft lopp och det var huvudsaken denna dag.  

Övrig träning i veckan:

Söndag - Medeldistans-ol elittävling Rigor/IFK Gbg, 43min, bättre känsla än förväntat, tyvärr ca 5min bom.

Måndag - Rullskidor 90min på blöt asfalt. Märks att överkroppen inte har jobbat så hårt på sistone.

Tisdag - En liten skuffelse då jag blev beordrad att sätta ut kontroller till klubbens närtävling. Tempot blev lågt med många stopp. Jag hade sedan tänkt fortsätta en stund efter kontrollutsättningen men benen och kroppen i övrigt villeinte riktigt. 70min.

Onsdag - Rullskidor 105min asfalt. En fin runda i vacker natur och med skinande sol. Försökte hålla en hög andel stakning. Återigen märks det att överkroppen inte är riktigt van vid hård belastning.

Torsdag - Ol medeldistansbana 34min. En relativt tuff bana i bitvis stark kuppering. Fin terräng. Känns som det var årets hittils bästa ol-lopp, bra fokus och ok fysisk känsla efter förutsättningarna. Och detta på träning.

Nu blir det en vilodag idag innan jag planerar ett testlopp över 5km asfalt på lördag och ett "extrempass" med löpning och rullskidor i ca 3h på söndag.

Sedan är semestern över för denna gång. Förhoppningsvis är arbetsbelastningen åtminstone fram till oktober låg varvid jag hoppas kunna hålla uppe träningen på en anständig nivå.

På lördag om en vecka är jag anmäld till Midnattsloppet i Göteborg. Så nästa vecka är tänkt att användas för att försöka få lite sprutt i benen och göra det bästa av situationen.

Jag har hunnit vara lite kulturell eller vad man skall kalla det också. Under en period från ca 18-23 års ålder såg jag Ulf Lundell spela en gång under varje turné. Därefter har Uffe tagit det lite lugnare med turnerandet och jag har missat några av de tillfällen som givits. I fredags var det i vilket fall dags igen då han med sitt band gästade Trädgården i Göteborg. Det började bra men segade sedan till sig lite innan han fick till en mycket bra "skaka på dem" och sedan manglade han på i högt tempo och med i min smak bra låtval resterande del av spelningen och avslutade med en magnifik "Kär och galen". Jag kan helelr inte sluta facineras av Janne Barks aldrig sinande energi och show på scenen. Perfekt uppladdning till min lilla mängdvecka.

I söndags såg jag också bollklubben tvåla dit Kalmar med en 2-0 seger hemma på Örjans. Det var min första bollklubbskamp i år och av de tvivel jag hört ryktesvägen märktes inte ett dyft. Ett mycket starkt kämpande och bra spelande gäng. Så jag valde helt enklelt rätt match.

Ha de!

Så var jag då hemma igen från en fin balkantripp.

Vädret har varit kanon nästan hela tiden den sista veckan. Sedan nästsista dagen i Slovenien har jag inte tagit på mig långbyxor en endaste gång. Inte behövs det här i götet idag heller.

Belgrad hade inte så många sevärdheter, när jag frågade receptionisten på hostelet vad man borde ha sett när man lämnade balkan så funderade han en stund, påpekade att Kalmegdan Park med dess fort var något att se, mumlade något om nån kyrka och så fick man absolut inte missa ett dopp vid beachen. Med tanke på att Belgrad ligger långt från närmsta hav och det åtminstone inte fanns några sjöar på den karta jag hade att tillgå så var det rätt uppenbart att den där beachen innebar bad i någon av floderna Sava eller Donau. Då vattnet från det jag ditills hade sett såg ganska brunt ut kändes det inte helt lockande. Men vi tog oss dit och det kryllade av folk. Ett dopp tog vi också men det var väl knappt de skulle fått någon blå flagg direkt. I ett inhängnat område tränade Serbiens landslag i vattenpolo vilka några dagar senare tog guld vid VM. Den där kyrkan han mumlade om besöktes också , vilket förövrigt påstods skulla vara världens tredje största ortodoxa kyrka när den nu blir klar (om den blir klar, de har väl hållt på en sisådär 75 år nu).

Sarajevo bjöd på en mycket mysig gamla stad i turkisk bazaar-stil, det fanns även mycket som påminde om kriget och den belägring som staden led av under nästan 1.400 dagar (1992-1996). Vi besökte bland annat ett tunnelmuseum där de gav lite info om hur eländigt livet i Belgrad var med långa perioder utan el, rent vatten, tillgång till mat och med en ständig rädsla för att bli träffad av en serbisk sniperkula i fort man vistades utomhus. Självklart besöktes även platsen där Gavrilo Princip sköt ihjäl kronprinsen av Österrikeungern Franz Ferdinand och hans hustru Sophie, vilket var ett led till starten av WW1. Sarajevo är helt klart värt ett besök där det ligger i en dal med höga bergstoppar. Berg som nu mest ser vackra ut men som en gång för inte så längesedan var perfekta tillhåll för serbiska militärstyrkor.

Dubrovnik bjöd på kristallklart vatten som var mycket skönt att bada i. Det blev inte så mycket kulturella aktiviteter mer än att promernera runt litet innanför murarna kring gamla stan. Vi tog under de två dagarna vi var där båt till Cavtat och ön Lockrum för att bada. På Lockrum bodde det påfåglar och man var så rädd för att det skulle börja brinna så besökare bara fick vistas på en liten del av den ganska lilla ön vilken även är ett naturreservat och tillhåll för nudistbadare. Under besöket på Lockrum bröt ett av de två skyfall som drabbade oss under Dubrovnikvistelsen ut. Regner öste ner och man såg blixtar som slog ner över havet. Det var dock ganska kortvarigt så lite bad och sol blev det där också. På kvällen skulle vi inta den sista festmåltiden under resan. Nu blev det så att himlens portar återigen öppnade upp sig med ösregn och åska. Så vi fick springa ner till gamla stan på vägar som mer liknade floder och var dyblöta när vi kom fram.

Träningsmässigt har det väl inte varit så hög kvalité. Jag har dock sprungit samtliga dagar förutom resdagarna och en extra vilodag efter OO-cup samt att vi i snitt säkert promenerat en 2-2,5mil per dag. Sista dagen i Dubrovnik passade jag på att få till ett pass utan allt för mycket asfalt då jag på en stenig sepentinstig begav mig upp till Srd Hill på 412 möh. Det blev lite spänning under passet då jag först på vägen upp blev ifrån sprungen av en orm och sedan när jag skulle ge mig nerför igen så hade jag fått för mig att det gick en stig ut med bergskammen ner till staden ige, vilket dte inte riktigt gjorde. Första stigen jag tog slutade vid ett gamalt fort. Där hade jag att välja på att antingen springa genom terrängen till en annan stig som jag såg ca 500m bort eller att vända tillbaka samma väg jag kommit. Grejen var att jag då återigen skulle behöva passera två vad det verkade ilskna hundar och ett gäng med vildhästar. Så jag valde terrängalternativet med faran ringandes i huvudet att jag inte hade någon som helst aning om hur långt de kommit med minröjningen. Det utlöstes inga minor på min skräckfyllda vandring över till nästa stig. Den stigen visade sig också ta slut lite längre fram. Så det blev att vända åter i vilket fall. Nu kunde jag dock gena utan att mäkas av hundarna, men jag fick kryssa mig fram mellan ett gäng hästar. Jag tycker hästar är opålitliga varelser. Men det gick bra.

I helgen blir det GM i orientering. Det känns som det kommer bli en tuff långdistans på lördag. Det blir också starten på vad som enligt planen skall bli en mängd vecka träningsmässigt.