Efter en dag med städning och allmänt softande så kände jag mig ganska förberedd för att ge mig ut och kuta i 10km. Under uppvärmningen kändes kroppen och steget fint och förväntningarna höjdes något. Det skulle kanske gå att komma ner i paritet med förra årets tid.

Starten kändes bra, lite trångt men inga större problem. Jag tog rygg på en klubbkamrat och det kändes ganska behagligt. Nere vid Operan, efter ca 2,5km så började det dock kännas lite stumt i benen, en koll på klockan efter 3km visade att jag låg på en tid något bättre än förra året. Men nu började helvetet så smått smyga sig på. Jag försökte med att sänka farten lite och hitta bra ryggar att gå på. Men det känndes mer som att alla sprang om mig. Efter 7km kom loppets enda brantare backe. Jag sprang så långsamt jag kunde upp för backen i hopp om att kunna återhämta mig snabbt och öka lite sista kilometrarna. Efter en skön nedförsbacke så var det bara stumt igen. Tänkte jag skulle ta det lite lugnt och försöka öka sista 1-1,5km. Men det gick inte. Benen kändes som två betongklumpar och mjölksyran hade fest i mina muskler. Det blev således en ren plåga att ta sig upp för Avenyn och de sista metrarna in mot mål.

Är det såhär långdistanslöpning på asfalt skall vara? Jag tyckte inte farten var så hög i början och temposänkningen jag gjorde efter 3km borde ha hjälpt. Men det vara bara ren pina. Om 9 månader är det tänkt att jag skall springa Varvet. Det känns i dagsläget som en idiotisk idé. Det här med att försöka ligga på gränsen till mjölksyra på asfalt passar uppenbarligen inte mig. Bättre då med långlopp där längden och inte farten och mjölksyran är den stora faran. Idag har vader och lår varit allt annat än mjuka och spänstiga. Det blir till att tänka till om vad som krävs för att ta sig runt en halvmara på en anständig tid.

Innan dess är det dock fortsatt fullt träningsfokus mot Vasan. Det ska passa mig!