Marcialonga tog slut tidigare än planerat. En 3-4 man liggandes i en nedförsbacke med stavar och skidor spretandes åt alla håll. Då såg jag ingen annan utväg än att försöka vejja utanför spårbädden. Det gjorde ont och i Predazzo, efter ca 45 km klev jag av. Marcialonga 2016 finito. Jag fick fantastiskt fin service hos den italienska sjukstugan och verkar ha klarat mig med lite skrapsår och möjligtvis en o annan sträckt mag-/höftmuskel. Blir väl inga sit-ups de närmsta dagarna.

Det mesta av förberedelserna inför Marcialonga är klart. Väderprognosen meddelar någon minusgrad på start och därefter varmare över dagen. På eftermiddagen risk för regn men då skall jag förhoppningsvis vara i mål. I dag har vi testat spåren från VM stadion i Val di Fiemme till målet i Cavalese. Det var någon dag sedan spåren preparerades senast så is- och barrhalten var ganska hög. Förmodligen preppas det i kväll och man kan ju hoppas på någon minusgrad under natten så att spåren hinner sätta sig någorlunda. Det blir troligtvis snabbfört i morgon hursomhelst. Spårbädden är ca 3-4m bred och det gäller att vara på sin vakt när farten blir hög i morgon. Om inte är risken stor att man hamnar utanför och där är det i bästa fall gräs som tar emot.

I går Seiser Alm. Återigen en fantastiskt fin dag med strålande sol. Tyvärr var snömängden liten även där men det fanns åkbara spår. Kroppen har inte känts sådär tiptopp här nere. Jag hoppas det är höjden som spökat i Lavazé och Sieser Alm där vi trots allt kört på 1 800 – 2 200 möh. Nu gäller det att samla det överskott som hinns med fram till start och skidorna är preppade med pulver rakt över. Förberedd för stakfest med hög fart!

Jag lämnade ett regnigt Göteborg där den snö som legat en dryg vecka redan var försvunnen. Ankom i går ett vårlikt Verona med några plusgrader och sol. Det är alltså snart dags för Marcialonga. Säsongens första prövning. Bor gör vi ca 100m från målportalen i Cavalese på Hotel San Valier.

Förmiddagen idag har spenderats i Passo de Lavazes skidspår. 7km konstsnöspår, strålande sol, fina vyer. Jag klagar inte. Tyvärr finns det ingen natursnö på Passo de Lavaze trots sina 1800 möh. Märkligt. Många pratar om att stakteknikens utbredning kommer ta död på den klassiska längdskidåkningen och att Norges dominans i världseliten kommer ta död på längdskidåkningen i stort. Den verkliga fienden är dock vädret och avsaknad av snö. Marcialonga kommer för vilken gång i ordningen avgöras på en 70km lång konstsnösträng, många åker i princip skidor enbart på konstsnö. För att kunna erbjuda konstsnöspår krävs entusiastiska hårt arbetande ideella själar. När inte dessa själar längre finns dör längdskidåkningen på orten. Ort läggs till ort läggs till ort. Och snart finns det inte mer.

I morgon Seiser Alm. Paradisens paradis. Där sägs det att tillräckligt med natursnö skall finnas. Väderprognosen meddelar strålande sol. Det ser ut att bli en njutningsfull dag även i morgon. Risken är väl att dagens 105 minuter i skidspåren och säkerligen lika många i morgon kommer slita lite på kroppen inför söndagen. Men det är svårt att hejda sig när omgivningarna är så energigivande. Dessutom är det välbehövligt med tid på skidor inför Vasan.

Snön kom ju även till västkusten. Och kylan med den. Mumma för en skidåkare givetvis, även om snötäcket är lite väl tunt i Lindome för att kunna åka skidor. Men konstsnötillverkarna har stått på tå och möjligheterna till längdskidåkning inom några mils avstånd är nu många.

När man inte har förmånen att bo i närheten av någon av de skidmetropoler med ihärdiga eldsjälar så innebär vintrarna en jakt på snö. Jag har styrt kosan till Landvetter de senaste två lördagarna och till Borås de senaste två söndagarna. Nu är det fina förhållanden på båda platserna, och många andra ställen i närheten också vad jag förstår. Borås stoltserar med ett konstsnöspår på dryga 5km av mycket hög kvalité. Det är tacksamt rent mentalt att få åka på lite längre spår så att varven blir färre. Och ja, en 5km-konstsnöslinga är ett långt spår. Dock kanske pannbensträningen blir sämre jämfört Landvetters 800m förra helgen (nu har dem ca 1,8km). Skidglädjen blir i vart fall större och antal gånger man tittar på klockan färre.

Dagens pass kördes alltså i Borås med -18 från start och solen på väg upp över horisonten. Lite kallt kanske men skidpropaganda på hög nivå. Att även känslan var bra och tekniken satt fint gjorde inte saken sämre. Det blev ett bra pass på 36km i hyfsat gott distanstempo. Delar av passet var jag nästan och snuddade på skiers high.

Jag har i sann konditionskonnässörsanda satt ihop ett stakmaskinspass med nyckelpartierna från Marcialonga. Så komprimerat till 45min kan jag köra igenom Marcialonga hemma i garaget. Detta pass körde jag i torsdags och kom då ca 450 meter längre än när jag för ganska exakt ett år sedan körde samma pass. Tillsammans med känslan på dagens distanspass så tar jag det som att kapaciteten kanske inte är så jäkla kass trots allt. Orosmoment just nu är om jag klarar distansen och att jag lätt verkar bli muskulärt sliten. Distansen brukar vara det jag klarar av bäst men i år är de ansamlade långpassen långt färre än tidigare. Hoppet får läggas på gamla meriter. Att musklerna blir slitna beror förmodligen på att jag slarvat med styrketräning det sista. Det kan i vart fall inte bero på för mycket träning. Cirka 5h har de senaste två veckorna summerats till. Det kan nog vara på sin plats med lite styrka det närmaste.

Det blev ett bra Sjusjöläger. Summering 23 mil är mindre än normalt men när inte grunden finns där känns det rätt att ta det lite piano. Jag hade åtminstone någon dag då jag tycker jag fick till åkningen ganska bra. Och trots allt var antal träningstimmar per dag i paritet med vad veckoträningsdosen legat på de senaste månaderna. Kroppen blev bra sliten sista dagarna. Det borde ju tyda på viss ansträngning.

Efter två dagars vila har jag idag varit ute på en löptur och stärkt mig lite med styrketräning. Det märktes på löpningen att låren och höftböjjare fortsatt är slitna. Jag skall ändå försöka få till ok med träning även denna vecka innan arbetet drar igång på allvar igen. Sedan vore det skönt med lite rutiner i träningen. Planen blir antagligen att vardagsträningen i huvudsak utförs i form av stakmaskin och styrka, kanske krydda till det med ett besök i Dåmen någongång ibland. Under helgerna vore det fint att få till lite distans. Nu när kylan kommit även till syden så verkar det som att de flesta skidmetropoler i sydvästra Sverige dragit igång med sin snöproduktion. Det bör finnas möjligheter till ytterligare utomhusskidåkning inom kort. Drygt tre veckor kvar till Marcialonga är ingen lång tid. Men jag skall åtminstone göra något för att försöka styra formen åt rätt håll. Motivationen känns bra efter Sjusjoen.