Det är inte riktigt min grej det här med asfaltslöpning. Särskilt inte långa distanser och absolut inte i städer. Benen, speciellt låren, blir stumma efter någon mil, underlaget är hårt, löpningen monoton och det är trotts allt i skogen jag trivs som allra bäst. Bara det att chansen att stöta på en älg är minimal gör det hela ganska meningslöst. Är det någongång stadsasfaltslöpning kommer till sin rätt så skulle det väl vara den där första rundan i en ny stad. När man ger sig ut tidigt på morgonen och upplever staden för första gången, ser invånarna på väg till arbetet, bageriet eller vart de nu är på väg. Får se staden något slumrande och så som den ser ut före det att turisterna tar över.

Men. Ja som i de flesta fall finns det ett men även här. Trots att städer och asfalt mest är pest har nu jag en tanke om att varje år, så länge benen orkar, springa ett stadsmaraton. Jag började med Paris 2014 och i morgon blir förhoppningsvis Helsingborg Maraton min andra stadsmara. Idén fick jag 2013 när jag var med som supporter till min sambo på Stockholm Maraton. Strax före start sökte hon, i likhet med ett flertal andra, skydd från solen i en park nära startområdet. Jag insåg att en stadsmara inte bara behöver vara 42 195 meter hård, monoton löpning. Det kan vara så mycket mer runt omkring. Förberedelser, upplevelser, tävling mot polaren, peronbästajakt, löpare från jordens alla hörn, musik och publik längs banan. Jag stod där i parken och iakttog löparnas sista förberedelser. Det var nervositet blandat med storslagna planer. Skavsårsutsatta delar av kroppar smörjdes in med fett. Geler av olika slag tejpades fast på sin plats. Någon stoppade fickan full med snus. Jag jämförde med Vasaloppet. För mig är det mycket mer än 90 kilometer skidåkning. Det är tradition, förberedelser, resan till Mora med klubbkamrater, valla- och väderångest, stämning och känsla ut med spåren, gemenskap med de andra tävlande. Jag kände igen mig där före start på Stockholm Maraton. Vissa åker runt i Europa och blandar upplevelser med att åka långlopp på skidor. Andra åker runt i Europa eller världen och blandar upplevelser med att springa maraton. Jag tänker mig kunna göra båda. En stadsmara om året alltså. Kriteriet är att det skall vara en upplevelse och gärna många deltagare.

Imorgon är det alltså dags för mara nr 2. Jag har inga direkta resultatambitioner. Träningen har gått helt ok sista veckorna. Formen är dock fortsatt ytterst osäker. På orienteringstävlingar för två veckor sedan var jag riktigt under isen. Jag har försökt köra lite asfaltstillvänjning. Bl.a har jag sprungit dryga 17km hem från jobbet en gång per vecka de senaste tre veckorna och i lördags körde jag ett testlopp på milen. Jag gjorde ett motsvarande test inför Paris och nu var tiden en min snabbare. Viss tillförsikt inför morgondagen alltså. 3h 40min i Paris. Jag satsar på något liknande imorgon.