obh

Jag har ambitioner. Tyvärr är det så att ambitionsnivån inte alltid samspelar med den tid som ges och den energi min kropp lyckas omvandla.

Under hela mitt liv har den första söndagen i mars på något sätt genomsyrats av Vasaloppet. Jag har en far, en riktig kämpe och stor förebild, som varje år åker Vasaloppet. Han åkte 2009 sitt 39onde raka Vasalopp (undantaget 1990 då det ställdes in). Detta har givetvis inneburit att jag antingen funnits på plats utmed Vasaloppspåren elelr suttit klistrad framför TVn. I hopp om att få se min far där någonstans i massorna.

2000 skulle jag fylla 19år. Det innebär att man får starta på Vasaloppet. Det har aldrig varit någon fråga OM jag skulle åka utan snarare en ivrig längtan efter ATT få åka. Självklart stod jag där på startlinjen första söndagen i mars 2000. Strax före det att startgrindarna öppnades pratade speakern om vad man skulle tänka på som förstagångsåkare, jag lyssnade noga och tänkte inte riktigt på att starten gick. Efter ca 100m gick det upp för mig att jag faktiskt startat mitt första Vasalopp. Jag fick en klump i halsen. Denna klump återkom sedan två gånger under loppet. Först i svängen där den första långa backen startar precis efter vägövergången. Där har SVT en kamera och den bilden hade jag sett åtskilliga gånger i TV. Min favoritfrekvens under ett TV-sänt Vasalopp. Nu var det jag som tog sats för att ta mig upp för den omtalade första backen. Tredje gången klumpen i halsen gjorde sig påmind trängde även någon tår sig ur mina ögon. Det var när jag kom in i Moraparken och såg skylten som visade att 1km återstod av loppet. Nu visste jag att jag skulle klara det. Precis som pappa så många gånger gjort före mig. "I fäders spår för framtids segrar".

2009 tog jag mig i mål i mitt nionde Vasalopp. Fortfarande tränger sig tårarna fram när jag passerar mållinjen och får det bekräftat att jag genomfört det äventyr och den utmaning som Vasaloppet är. Jag har även åkt Vasaloppet i USA (2005) och i Kina (2007). 2009 gjorde jag min första start i den italienska motsvarigheten Marcialonga och 2011 åkte jagden norska motsvarigheten Birkebeinerrennet för första gången.

Min hittils bästa placering är en 381a plats 2006. Efter det att studieåren var slut och arbetslivet tog över gjorde jag några sämre år före det att jag 2010 körde in på 396e plats. Mitt näst bästa resultat. Jag har satt upp relativt tuffa mål och hoppas fortfarande någongång köra in bland de trehundra bästa. Med bättre prioritering och förberedelser hoppas jag inte det skall vara någon omöjlighet. Det är i första hand resan mot dessa mål som denna blogg är tänkt att handla om.

Som person så har jag genom årens lopp och har fortfarande flertalet förebilder som inspirationskällor. Under åren har bland andra Gunde Svan, Janne Ottosson, Vladimir Smirnof, Björn Dählie och Per Elofsson givit mycket i min skidåkning.

I min satsning mot framtida så finns bland adra Odd-Björn Hjelmeset (som även givit namn åt bloggen), Bröderna Aukland, Petter Northug, Marit Björgen, Daniel Thynell och Jerry Ahrlin där som viktiga inspirationskällor.

Min satsning skall genomsyras av slagorden: Glädje, utveckling och hårdhet!