Det är en tid av kontraster. Vintern drar sig tillbaka och våren tar vid. Skidsäsongen tog inte slut för tre veckorsedan utan återupptogs i påskhelgen. Och med den äran. Påskafton firades in i ett smått magiskt Hestrastugan. En tremil med start i minus åtta, konstant blå himmel och strålande sol. 10 km betongspår på natursnö. Seiser Almnivå. Inspiration och eufori var hög och såväl stakteknik som Kläbolöp övades stundom frenetiskt. Även påskdagen inleddes i Hestrastugans natursnöspår. En sliten kropp och fler moln på himlen drog ned upplevelsen till en bit under påskaftonens höjder. Men fortsatt mycket bra förhållanden. Detta den förste i april och troligtvis personligt rekord i sen skidåkning på västsvensk snö. Tidigare rekord, som jag minns, var 31 mars 2013. Då dock i huvudsak på konstsnö.

Från vårskidåkning i minus åtta till helgens löpning i fjorton plus och t-shirtpremiär var steget inte långt. Vintern drog snabbt och våren tog ett stabilt grepp. Skönt så. Kroppen har dock inte känts särskilt skön den senaste veckan. Trött, sliten och mer än vanligt disträ. Såväl långfredagens som senaste helgens båda löppass kändes rent bedrövliga. Och pulsen har varit allt för hög i förhållande till intensitet. Något känns fel.

Sammanfattning av de senaste två veckornas fysiska aktiviteter

Skärtorsdagen 45 min orienteringslöpning, långfredag 40 min långsam orienteringslöpning, påskafton 1h 45 min njutarskidåkning, påskdagen 1h 40 min skidåkning, annandagen totalt dryga 2h löp i obanad terräng. Oftast långsamt och sista timmen ordentligt pantad. Helslut. Påskhelgen summeras till dryga 7h aktivering. Det är mycket.

Därefter fyra dagars vila innan lördagens dryga timme löp och söndagens dryga 1h 40 min löp. Från annandagen har kropp såväl fysiskt som mentalt känts klappkass. Nu har jag inte exakt koll på mina pulsnivåer men snittpulsen under helgens båda långpass beräknar jag till dryga 80 % av max. Det är inte rimligt. Jag känner mig i övrigt inte sjuk så det är väl bara att vänta och se vart hän det barkar.