Ytterligare ett test att få lite kontinuitet i det här.

Skidsäsong 2013/2014 är jag både nöjd och missnöjd med. Kort sammanfattat hade jag en fin dryg vecka i månadsskiftet januari/februari i Italien och Tyskland. Vi startade med Marcialonga där det märktes att jag inte hade någon fart och riktig grund i kroppen. Ett stavbrott gjorde också att jag tappade lite tid. Som vanligt var atmosfären före, under och efter loppet trevlig. Placeringen blev 686 (av 6.244 st) vilket är sämre än mina båda tidigare försök, 359 (2009) och 570 (2012).

Efter dagarna i Fiemme- och Fassadalen drog vi vidare till Seiser Alm för några dagars träning och, skulle det visa sig, livsnjutning på hög nivå. Seiser Alm bjöd i vanlig ordning på bra preparerade spår och storslagen natur. Det blev tre dagar med ca 4h träning/dag i lugnt tempo på hög höjd (1700-2000 möh). Mellan passen åt och bodde vi högklassigt.

Sista anhalten på resan var Oberammergau och König Ludwig Lauf. På grund av det lilla snödjupet i denna del av Tyskland var loppet i år förkortat till en tvåvarvsbana om ca 45km (ordinarie bansträckning är en envarvbana på 50km). En flackbana som bjöd på stora möjligheter till stakning i hög fart. Trots Marcialonga en vecka tidigare och relativt mycket träning mellan loppet gjorde jag ett mycket bra resultat på König Ludwig Lauf. Placering 172 av 1 600 st.

Jag åkte sedan några tävlingar i Halland med sämre resultat innan det var dags för Vasan. Träningen förflöt relativt bra även om snön inte direkt ville falla över södra Sverige denna vinter. Rullskidorna fick plockas fram för de sista förberedelserna. Med Vasan är jag i stort väldigt nöjd. Tyvärr misslyckades jag totalt på startgärdet och hade över 1 500 före mig upp i första backen (1 458 i Smågan). Det duger inte och placeringen i mål blev 917. Åkningen efter startgärdet kändes väldigt bra och jag var förmodligen i bra form. Det finns något att jobba med inför framtiden och jag är fortsatt starkt motiverad att försöka få till ordentliga förberedelser någongång.

Under våren och sommaren har jag testat några nya konditionsidrottsutmaningar som givit mersmak. I början av april sprang jag min första asfaltsmara i Paris. Utan några större direkta förberedelser var jag rädd att benen inte skulle palla 42km asfalt. Dem pallade helt ok och jag fick en god upplevelse utmed sightseeingbanan där sevärdheterna bockade av en efter en. Upplevelsen blev inte sämre av stämningen bland löparna och från publiken. Det blir förmodligen fler stadsmaror framöver. Jag känner inget behov av att göra bra resultat men upplevelsen gav mersmak.

I slutet av maj begick jag ultradebut på Kullamannen Ultra +54km. Dem sista 30km visade mig att ultra är längre och kräver mer än det jag tidigare testat på i löpväg. Loppet startade i Ängelholm med mycket flack kustterräng de första ca 30km. Därefter gav man sig in i Kullaberg med betydligt mer kupering. Tempot var för högt i början och låren vart ordentligt stumma sista halvan av loppet. Jag tog mig i vart fall stärkt genom loppet och taggad för framtida ultror.

Den stora höjdpunkten gick av stapeln i mitten av juli. Swiss Alpine 79km på hög höjd med en stor mängd höjdmeter att ta sig uppför. Från början maj har Swiss varit prio för min träning. Tiden till träning under våren var som vanligt begränsad men jag har åtminstone sett till att köra ett distanspass 2h+ de flesta helger maj till mitten juli. Vid två tillfällen körde jag även backtobacktoback med längre distanspass tre dagar på raken. Denna form av träning tror jag på för att stärka och förbereda kroppen för längden samtidigt som det inte sliter lika hårt som om man springer hela distansen i en följd. De sista tre arbetsveckorna före semestern tog mycket energi. Jag var ordentligt sliten när semestern började och jag hade svårt att fullt ut återhämta mig mentalt till loppet. Med den förberedelse jag fick till är jag nöjd med det sätt jag lyckades genomföra loppet och jag klarade min måltid med viss marginal. Jag är för långsam uppför och Swissbanan gav inte så stort utrymme att ta igen tid i tekniska nedförsbackar som jag upplever att exempelvis Fjällmaran i Vålådalen gör. För den perfekta banan hade jag gärna bytt ut en stor del av banan som går på asfalt och hård grusväg mot mjukare skogsstigar och gärna tekniska nedförslut. Swiss Alpine var i vart fall en stor upplevelse och erfarenhet och jag räknar med att återkomma. Närmare 10h fysisk aktivitet är nytt för mig och kroppen visade att den klarar det.

Nu sparkar jag igång förberedelserna för skidsäsongen 2014/2015. Känslan är att det finns en fin grund att stå på i den mängdträning jag lagt ned under våren och sommaren. Prioritering får bli ett nyckelord.