De senaste dagarna har stor del av skidsäsongen 2013/2014 tagit sin form. I söndags 8.00 startade anmälan till 2014års Vasalopp. Dryga 10 minuter senare var samtliga platser upptagna. Som tur var hade jag förutspått att det skulle vara hårt tryck och var beredd när anmälningen startade. Så det blir med stor sannolikhet en Vasaloppsstart även nästa år. Jag och min far har ett tag pratat om att åka Marcialonga och König Ludwig Lauf under samma år, och spendera veckan mellan de båda loppen i skidparadiset Seiser Alm. I tisdags öppnade PWT Travel sin anmälan till denna resa och återigen var vi beredda från start. Inom två dagar var samtliga platser till resan fullbokad. Tre fina lopp och utmaningar är alltså bokade inför nästa säsong. Inspiration.

I dag har jag en riktig skiddag. Det blev en tidig uppstigning i morse för att hinna koka kaffe, göra i ordning smörgåsar och få fyr i kaminen före sändningen från Birkebeinerrennet startade. Efter det att tätåkarna kommit i mål åkte jag till Landvetter för att genomföra första träningspasset efter Vasan. Nu sitter jag åter framför tvn och tittar på Kollens femmil. Perfekt.

Birken blev en spännande tävling att följa. Hemmaåkaren Espen Harald Bjerke satte tidigt hög fart och gick loss i första stigningen. Eldar Rönning och Anders Aukland var dem som jagade och hann i fatt lagom till toppen på sista stigningen uppför Midtfjell. Därefter följde ett rävspel främst från Auklands sida med upprepade ryck på den flacka delen av avslutningen för att trötta ut Rönning och Bjerke. Aukland lyckades med sin taktik och två kilometer före mål fick han en tillräcklig lucka för att kunna defilera mot mål. Jag åkte Birken för två år sedan och det var extra kul att följa loppet när man kände igen sig. Förra året var jag också en vecka i Sjusjöen på träningsläger och Birkens kilometer 27 till 42 åkte jag några gånger då. Det är ett väldigt fint lopp med relativt stor del i långa motbackar. Inte så branta, men långa. Stor skillnad jämfört Vasaloppet. Jag vill gärna åka loppet igen.

Mitt favoritteam Team Xtra fortsatte alltså sin dominans i årets långlopp. Samtliga segrar hittills i årets Ski Classics imponerar. Förutom Anders Aukland så imponerade även lillebror Jörgen i dag då han stakade sig in på en fjärde plats på blanka skidor. Jag har inte riktigt gillat tanken att någon vinner Vasaloppet på blanka skidor. Min, något gammalmodiga, åsikt har varit att prestigen ökar på långlopp där man måste diagonala åtminstone delar av loppet. Birken anser jag, trots att det är nästan fyra mil kortare, är tuffare och jobbigare än Vasaloppet rent fysiskt. Klarar man staka sig igenom det och hamna på en fjärde plats så är jag beredd att ändra min åsikt. De bästa stakarna är något vansinnigt duktiga på att just staka. Deras bästa chans att prestera på långlopp är att välja på blanka skidor och helt förlita sig på stakning. Jörgen Aukland har insett det och har enligt egen utsago inte tagit ett enda benspark på tävling under hela säsongen. Han gör helt enkelt på det sätt som ger honom bäst förutsättningar för att vinna. Min stakteknik och stakförmåga är långt från de bästas. Jag har dock ansett att den är hyfsat ok för den nivå jag ligger på. Till nästa år skall jag dock försöka förbättra stakningen ytterligare och se om det kan höja min prestation.

Landvetters konstsnöspår bjöd på kanonförutsättningar idag med nypistade spår och strålande solsken. Klart bättre än förväntat. Kroppen var det dock inte alls någon större pigghet i. Jag har nu vilat från träning i två veckor. Första veckan planerad vila och den andra har jag känt mig lite småförkyld samtidigt som stressnivån på jobbet varit hög. Skidsäsongen är inte slut ännu. Den blir extra lång i år då jag i slutet av april skall åka Svalbard Skimarathon. Det kommer väl inte bli så mycket mer skidträning fram till dess gissar jag, men jag skall försöka komma ut någon gång per helg så länge det finns möjlighet på konstsnö. I övrigt hoppas jag på bättre träning i vår än förra året. Mest blir det löpning men jag funderar på att komma igång med regelbunden rullskidåkning relativt snart.

Kollens femmil har börjat offensivt med flera utbrytningar. Det verkar som att Johan Olssons taktik i VM-femmilen inspirerat andra att vara offensiva. Det är inga svenskar som verkar ha någon kanondag men det kan nog bli en spännande avslutning ändå.

Väl i Sälen på söndagsmorgonen visade sig väderprognoserna slagit in ganska exakt. Det var ca -5 grader, blåst hade varit stark under natten och himlen var molnfri. Ett perfekt skidväder väntade.

Efter Åkulla Skimaraton två veckor före Vasan kändes kroppen klart bättre än tidigare under vintern och förhoppningarna om god prestation hade ökat. Jag fick till en sista formtoppningsperiod helt enligt plan med hård träning helgen före och några korta pass med hög intensitet under sista veckan. Känslan i kroppen blev dock något sämre efter sista helgen då jag inte kände mig lika stark som veckan efter Åkulla. I och för sig inte så konstigt i och med sista helgens hårdkörning. Vid start var det blandade förväntningar. Jag visste att jag förutom en veckas förkylningsperiod tränat bra från jul och fått till över 100 skidmil, vilket är ungefär normal dos för mig. Samtidigt var inte känslan på topp de sista dagarna inför start.

Så till själva loppet. Starten gick smärtfritt och jag kom iväg bra på startgärdet. Den långa första backen gick dock långsamt. Jag hamnade i spår långt ut till vänster och från min position gick det inte snabbt i dem spåren. Vid flera tillfällen kom jag ifatt åkare som försökte staka sig upp för backen. Dem i eliten som kör på blanka skidor hänger relativt lätt med de med fäste uppför backen. Så är det dock inte riktigt för alla dem som försöker staka hela loppet längre ned i fältet. Många blir till bromsklossar i uppförsbackarna och i första backen är det svårt att byta spår för att köra om. Mitt fäste var bra och förutom att det gick långsamt i kön så hade jag en fin resa uppför första backen. Tyvärr visade det sig att jag inte alls hade någon bra position uppför backen. När inte heller glidet var på topp uppe på myrarna så körde jag in i Smågan på en placering över 1100. Helt klart sämst placering i Smågan genom tiderna. Ingen bra start med andra ord. Under loppet hände inte direkt något häpnadsväckande. Kroppen svarade inte som jag ville och skidorna gled inte som jag ville. Det blev en jobbig resa där jag aldrig kände mig pigg och helade tiden fick kämpa för att hålla fart. I backarna upp mot Risberg och sista kilometrarna mot Evertsberg hade jag mindre svackor men i övrigt var det en ganska jämn nivå fram till Hökberg. Efter Hökberg fick jag lite bättre fart på kroppen och skidorna. Jag blev mer offensiv och sökte hela tiden efter vart i spåren det gick snabbast. Speciellt från Eldris körde jag på riktigt hårt och blev därefter inte omkörd av någon. En bra avslutning på ett mediokert lopp. Och resultatet då. Mediokert. Plats 929 är förutom mitt första Vasalopps plats 935 det sämsta jag genomfört. När jag började fundera på målsättning någongång våren 2012 hoppade jag kunna köra in bland de 500. Detta reviderade jag dock under vintern då jag insåg att träningsmängden under vår och höst blev allt för låg. Jag hoppades dock fortfarande att hamna någonstans 700-800. Men icke.

Sedan 2008 har jag haft en klart lägre lägstanivå och med undantag för ett mycket bra lopp 2010 är helt klart utvecklingskurvan på väg åt fel håll. Detta är jag givetvis inte nöjd med. Jag är ganska säker på att anledningen är att träningsmängden under framförallt vårarna men även höstarna är allt för dålig. Jag är inte mätt på Vasaloppsprestation utan snarare väldigt hungrig. Jag vill vara en stabil åkare bland de 500 och förhoppningen om att en vacker dag köra in topp 300 har inte upphört. Men för att klara av detta krävs åtgärder och prioriteringar. Jag har skissat en del på en plan som innefattar andra projekt och lopp än Vasaloppet, men som jag egentligen hoppas framförallt skall göra mig till en bättre Vasalöpare. Mer om det får komma i senare inlägg.

När jag skrev detta inlägg blev det ganska långt. Första delen kommer här. Del två kommer senare.

Säsongens skidhöjdpunkt är över för denna gång och jag har därmed genomfört mitt trettonde raka Vasalopp. Den tävling som finns i mina tankar regelbundet året runt och som den mesta av min träning fokuseras mot. Vasaloppet är inte bara årets skidhöjdpunkt. Andra måndagen i oktober då jag förväntansfullt ger mig ut i älgjaktskogen är tillsammans med första söndagen i mars de enskilt viktigaste dagarna under året.

Med början någonstans i december ökar successivt tankeverksamheten på Vasaloppet. Någonstans där i december brukar också paniken så smått infinna sig. Sällan är den samlade träningsmängden vad jag vill att den skall vara vid den tiden på året. Därefter följer en tid då träningen och förberedelserna mot Vasaloppet får högre och högre prioritet. Sista veckan inför Vasan är det få andra tankar (förutom jobb dådå) som får särskilt stort utrymme.

Vasaloppet innebär många traditioner. Traditioner som jag känner mig hemma i och hjälper till att finna trygghet inför start. Ungefär samma personer tar bussen från Ullared med omnejd, stannar och fikar i Mullsjö och stannar och äter lunch i Filipstad. Ungefär samma personer från min klubb bor på samma ställe som vi gjort under alla mina Vasalopp. Inneboende hos våra fantastiskt trevliga och gästvänliga värdar Liljan och Conny i Mora. På lördagsförmiddagen åker vi varje år till Eldris för att testa den sista knappa milen av Vasaloppsspåren. En mil av Vasaloppsspåren som för övrigt har ganska lite att göra med förhållandena i spåren de resterande åtta milen. Testupplevelserna mellan Eldris och Mora har således ganska lågt värde. Därefter följer som vanligt en sväng in på John’s Sport i Mora för att kolla in de senaste vallatipsen från de olika vallafabrikörerna.  Detta moment skapar antingen klarhet eller förvirring. Ofta förvirring. Därefter är det dags att samla det sista av överskott som kroppen såväl behöver. Det är också dags att fatta avgörande beslut. Beslut som har stor påverkan på prestationen under Vasan. Vallabeslut.

Vad gäller fästvalla hade jag under veckan inför loppet arbetat fram en plan där grunden skulle bestå av klister täckt med aktuell kallvalla. Nu visade sig dock rapporter från tester gjorda på de första milen av loppet att snön där var finkornig. Tillsammans med nysnö under lördagsmorgonen och väderrapporter om kraftig blåst under lördagskvällen/-natten föll klistergrunden bort till förmån för grundvax. Detta på grund av risken för att klistret skulle ta för mycket glid i de delar med nysnö och inblåst finkornig snö samt att blåsten skulle riskera att föra in mycket skräp i spåren. Skräp som lättare kan fastna i klistret än ren burkvallning. Väderprognoserna visade på ca -5 på start och under dagen strålande sol som snabbt skulle ge temperaturer på plussidan. Viss beslutsångest infann sig i hur mjuk burkvalla jag skulle våga lägga utan att det skulle ta för mycket av glidet.

Det slutliga valet föll på en grund med invärmd Toko basvax och Swix V40. Därefter ytterligare ett lager V40, två korta lager Swix VR50, två lager Swix VR45 toppat med ett lager V40. Jag var osäker på huruvida jag skulle våga lägga den relativt mjuka VR50, men gjorde valet att göra det med hopp om fäste längre in i loppet och att inte för mycket glidegenskap skulle förloras. Huruvida det var rätt beslut är jag fortsatt osäker på. Jag hade långt från perfekt glid men om det berodde på för mjuk fästvalla eller något annat vet jag inte.

När det gäller glidvalla så vallar jag ungefär likvärdigt i de flesta förhållanden. I och med att jag mest kör långlopp så satsar jag oftast på hårt parafin för hög slitförmåga. Som grund lade jag inför Vasaloppet Start BWLF och den klassiska gamla blårexen utan fluor. Därefter lade jag Tokos blå tribloc-högfluor. Vid viktiga tävlingar som Vasaloppet och Marcialonga lägger jag dessutom alltid högfluorpulver. Denna gång föll valet på Swix FC8X. På mina skidor har jag i grunden en fin rak struktur som jag toppade med en rak 0,5 mm rill. Jag tror inte det sämre glidet beror på själva glidvallningen. Däremot kan jag tänka mig att en grövre rill, exempelvis en rak 2 mm, skulle gett ett bättre resultat på den del av spåren som var mjukare och/eller soluppvärmd.