När jag skrev detta inlägg blev det ganska långt. Första delen kommer här. Del två kommer senare.

Säsongens skidhöjdpunkt är över för denna gång och jag har därmed genomfört mitt trettonde raka Vasalopp. Den tävling som finns i mina tankar regelbundet året runt och som den mesta av min träning fokuseras mot. Vasaloppet är inte bara årets skidhöjdpunkt. Andra måndagen i oktober då jag förväntansfullt ger mig ut i älgjaktskogen är tillsammans med första söndagen i mars de enskilt viktigaste dagarna under året.

Med början någonstans i december ökar successivt tankeverksamheten på Vasaloppet. Någonstans där i december brukar också paniken så smått infinna sig. Sällan är den samlade träningsmängden vad jag vill att den skall vara vid den tiden på året. Därefter följer en tid då träningen och förberedelserna mot Vasaloppet får högre och högre prioritet. Sista veckan inför Vasan är det få andra tankar (förutom jobb dådå) som får särskilt stort utrymme.

Vasaloppet innebär många traditioner. Traditioner som jag känner mig hemma i och hjälper till att finna trygghet inför start. Ungefär samma personer tar bussen från Ullared med omnejd, stannar och fikar i Mullsjö och stannar och äter lunch i Filipstad. Ungefär samma personer från min klubb bor på samma ställe som vi gjort under alla mina Vasalopp. Inneboende hos våra fantastiskt trevliga och gästvänliga värdar Liljan och Conny i Mora. På lördagsförmiddagen åker vi varje år till Eldris för att testa den sista knappa milen av Vasaloppsspåren. En mil av Vasaloppsspåren som för övrigt har ganska lite att göra med förhållandena i spåren de resterande åtta milen. Testupplevelserna mellan Eldris och Mora har således ganska lågt värde. Därefter följer som vanligt en sväng in på John’s Sport i Mora för att kolla in de senaste vallatipsen från de olika vallafabrikörerna.  Detta moment skapar antingen klarhet eller förvirring. Ofta förvirring. Därefter är det dags att samla det sista av överskott som kroppen såväl behöver. Det är också dags att fatta avgörande beslut. Beslut som har stor påverkan på prestationen under Vasan. Vallabeslut.

Vad gäller fästvalla hade jag under veckan inför loppet arbetat fram en plan där grunden skulle bestå av klister täckt med aktuell kallvalla. Nu visade sig dock rapporter från tester gjorda på de första milen av loppet att snön där var finkornig. Tillsammans med nysnö under lördagsmorgonen och väderrapporter om kraftig blåst under lördagskvällen/-natten föll klistergrunden bort till förmån för grundvax. Detta på grund av risken för att klistret skulle ta för mycket glid i de delar med nysnö och inblåst finkornig snö samt att blåsten skulle riskera att föra in mycket skräp i spåren. Skräp som lättare kan fastna i klistret än ren burkvallning. Väderprognoserna visade på ca -5 på start och under dagen strålande sol som snabbt skulle ge temperaturer på plussidan. Viss beslutsångest infann sig i hur mjuk burkvalla jag skulle våga lägga utan att det skulle ta för mycket av glidet.

Det slutliga valet föll på en grund med invärmd Toko basvax och Swix V40. Därefter ytterligare ett lager V40, två korta lager Swix VR50, två lager Swix VR45 toppat med ett lager V40. Jag var osäker på huruvida jag skulle våga lägga den relativt mjuka VR50, men gjorde valet att göra det med hopp om fäste längre in i loppet och att inte för mycket glidegenskap skulle förloras. Huruvida det var rätt beslut är jag fortsatt osäker på. Jag hade långt från perfekt glid men om det berodde på för mjuk fästvalla eller något annat vet jag inte.

När det gäller glidvalla så vallar jag ungefär likvärdigt i de flesta förhållanden. I och med att jag mest kör långlopp så satsar jag oftast på hårt parafin för hög slitförmåga. Som grund lade jag inför Vasaloppet Start BWLF och den klassiska gamla blårexen utan fluor. Därefter lade jag Tokos blå tribloc-högfluor. Vid viktiga tävlingar som Vasaloppet och Marcialonga lägger jag dessutom alltid högfluorpulver. Denna gång föll valet på Swix FC8X. På mina skidor har jag i grunden en fin rak struktur som jag toppade med en rak 0,5 mm rill. Jag tror inte det sämre glidet beror på själva glidvallningen. Däremot kan jag tänka mig att en grövre rill, exempelvis en rak 2 mm, skulle gett ett bättre resultat på den del av spåren som var mjukare och/eller soluppvärmd.