Under årets tävlingar har jag överlag haft svårt att finna motivation och inspiration. Det märks främst när jag orienterar då bristen på motivation bidrar till dåligt fokus som resulterar i defensiv fysik och tekniska misstag. Jag lallar mest runt i skogen, tänker på annat och bryr mig helt enkelt inte riktigt.  Jag har en tanke om att jag sysslar med det här för att det är kul. När jag tränar gör jag det jag tycker är kul och då nästan uteslutande inom komfortzonen. En zon där jag har en belastning som aldrig gör ont. Det är ju helt ok på ett långpass med syfte att springa långt och länge. Men dem där vardagspassen kring en timme blir förmodligen helt värdelösa i ett utvecklingsperspektiv. För inför tävlingar har jag krav på mig själv. Och när jag misslyckas infria kraven blir jag besviken vilket borde tyda på att jag fortsatt vill prestera. För att prestera måste jag utvecklas. Eller sänka kraven. Det får bli till att välja sida inför nästa vår/sommar/höst.  Utveckling eller sänkta krav. Mer ondska eller fortsatt komfort. Det går att ha kul även om man haft lite ont på vägen. Lite mer hunger kanske?

En bidragande orsak till att det blivit såhär med form och komfort är att jag hade Swiss Alpine som det stora målet för sommaren. Brist på tid till träning, prioritering, gjorde att jag la allt fokus på att klara mig igenom loppet. Det viktiga, ibland enda, träningspasset varje vecka var helgens långpass i lugnt tempo. Från mitten av maj till starten av Swiss Alpine i slutet på juli genomförde jag 13 pass 2h+ varav 6 pass 3h+. Denna träning har säkert gett god uthållighet och förmåga att hålla igång över tid. Men det gav naturligtvis inget tempo och jag har känt mig seg hela sommaren/hösten. Huvudmålet i Schweiz var att ta mig i mål. Utöver att ta mig i mål hade jag även tidsmål och ambitioner och sprang alltså inte helt på säkerhet. I mål tog jag mig och jag klarade även mitt tidsmål.  Så där gav de långa passen inom komfortzonen resultat.

När det gäller skidåkningen var det ingen brist på motivation och inspiration föregående säsong. Det märktes tydligt på Marcialonga och König Ludwig Lauf där irritationen och offensivlustan var hög när det var trångt att ta sig förbi andra åkare och vid stavbrott. Nu hoppas jag motivationen skall vara hög även under hösten så att jag kommer bättre förberedd än de senaste åren när det blir vinter. Här är det inte tal om att sänka kraven för att prestera. Här känner jag hunger.

På tal om hunger kan jag rekommendera Magasinet Hunger. Väl värt att läsa om man är intresserad av eller för att få tips och tankeställare om mat och matproduktion.

Ha de!

DM-stafett i orientering förra helgen. Som regerande mästare två år på raken var givetvis förhoppningarna högt ställda på Löftans seniorlag. I år med förstärkning från såväl Skåne som Tyskland och två tredjedelar, mig inräknad, från förra årets segrarlag nedpetade till andralaget. Nu var det dock så att även Halmstad mönstrade ett starkare lag i år med en gammal, inte sådär värst gammal för den delen, ungdom/juniorstjärna med form som verkar vara på starkt uppåtgående och Hallands just nu mest lovande junior i laget. Halmstaborna var som väntat lite för snabba men Löftans förstalag var inte långt borta. Silver- och bronsmedaljer blev det för våra båda lag. Summerat skulle man väl kunna säga att vi inte har den bästa toppen men väl den bästa bredden bland orienterande herrseniorer i Halland. Gott så.

September är traditionellt mästerskapsmånad inom orienteringssporten. Kommande helg avgörs det vem som är Hallands individuellt starkaste orienterare då Lång-DM avgörs utanför Fjärås.  Fjärås brukar kunna bjuda på utslagsgivande och fin terräng så det blir säkerligen skoj.

Senast jag var i god form var på Vasaloppet för ett halvårsedan och jag har inga förhoppningar på att det skulle bli någon ändring på det nu i helgen. Det finns heller ingen anledning att lägga energi på att nå någon formtopp i höst utan fokus planerar jag lägga på grund och hårdhet inför stundande skidsäsong. Jag har fått nys om Skogsmaran, ett lopp om 42km på Vildmarksleden från Skatås till Hindås. Det är en fin sträcka som jag sprang för något årsedan, då Hindås – Skatås. En start i Skogsmaran skulle det mycket väl kunna bli för att få ett riktigt tufft långpass.

Ha de!