De senaste tre åren har jag kört en runda på ca 55 km som årets längsta rullskidtur. Inte så där vansinnigt långt för en långloppsåkare men så åker jag relativt lite rullskidor överlag. Ser man sig omkring på hur långloppseliten och även åkare lite längre ned i resultatlistorna tränar så verkar det väldigt trendigt med långa rullskidpass. Gärna med inslag av impulser, intervaller, långspurter mm. För eliten förstår jag att det är bra tävlingsförberedande träning. Med inslag av intervaller, spurter o dylikt så tränar de på att tåla fartökningar under loppens gång och spurter som ofta avgör långloppen. För oss som inte tävlar längst fram i leden känns det inte lika viktigt. Då handlar det istället att med så hög marschfart som möjligt ta sig från start till mål. Jag tänker mig dock att försöka få till denna tur eller någon annan liknande tur mer än en gång under hösten/vintern.

I dag var det dags för årets traditionella långtur. 55 km var det alltså som gällde. Det gick väl bra i si sådär 90 min sedan började jag bli trött. Först lite pendlande känsla innan det trötta tillståndet blev mer konstant. Sista timmen kändes farten som knapp styrfart. Det var skönt att komma i mål efter 3h och 28 min. På de två tidigare försöken har jag haft 3h 7min som bäst. Då med hjul med rullmotstånd 2 idag med rullmotstånd 3. Trögare rullmotstånd påverkar såklart till en viss del den längre tiden. Dock kändes det idag riktigt trött jämfört med de två tidigare försöken.  

Den här trötta seghetskänslan har blivit någon form av standard vid uthållighetsaktivitet den sista tiden. Särskilt låren klagar högljutt när de måste ta i lite. Jag hoppas det där skall ge med sig med lite mer kontinuerlig träning men jag har en oroskänsla av att något i kroppen inte riktigt är som det skall.

Så långt under semestern har jag försökt ta tag i den fysiska formen. Utgångsläget var nära botten så möjligheter till förbättring fanns där helt klart. Någon förbättring kan jag inte påstå har skett ännu. Ingen förbättring alls faktiskt. Bara en kropp som vägrar vara med. En kropp som är trött, får träningsvärk av minsta ansträngning och i allmänhet mest gör ont. Ljumskarna eller om det nu är höftböjjarna bråkar. Låren blir stumma bara de ser en uppförsbacke. Det har också under en längre tid känts som att jag har en analkande förkylning men den vägrar både bryta ut och försvinna. Jag försöker, utan framgång, få den att ge sig genom att knarka citronsaft.

Det är en vecka kvar av semestern och augusti ut brukar sedan vara en lugn månad arbetsmässigt. Så det finns fortsatt tid till lite extra träning. Snart vänder det!