Förra söndagens var jag ute och skejtade på Partille Golfklubbs skare. Det är inte var år som skaren är så fin och väl lämpad för skidåkning i göteborgstrakten. Denna helg har jag färdigställt skidorna för sommarförvaring. Med det är troligtvis skidsäsongen 2017/2018 till enda. Och dags för ny säsong. Orienteringssäsongen. Träningsmålet blir Tiomila och dit är tiden ganska kort. Redan om en dryg månad är det upp till bevis. Till en början blir uppgiften att vänja benen vid löpning igen. Löpning i den obanade terrängen. Styrka och balans. En del orienteringsteknisk övningen bör också till. I helgen har jag så sakta börjat.

Träningen efter Vasan har varit liten. Ingen större lust och prioritet av annat. Men något har det blivit. Vecka ett efter Vasan innehöll ett träningspass om lördagen. Dryga 75 min skidåkning.

Vecka 2, torsdag 35 min löp, lördag 55 min löp och söndag knappa 1,5 h skarskidåkning. Veckototal knappa 3 h.

Denna vecka, onsdag 35 min löp med dotter i vagn, lördag kombopass 20min löp – 7 chins – 50 min orienteringslöp – 5 chins – 20 min löp. Söndag dryga 1h 15 min löp. Veckototal 3,5 h.

Inte någon mängd träning att skryta om. Men förhoppningsvis en start och grundplåt. Det har inte varit en helt sopkass känsla i löpningen även om varje tillfälle sålångt resulterat i träningsvärk. Och det bör där någonstans i bakgrunden finnas en grundfysik att dra nytta av.

Två veckor sedan Vasaloppet 2018. Borde rimligtvis vara 50 kvar till Vasaloppet 2019. Minimalt med fysisk aktivitet de båda veckorna. Borta är det kantiga, tillbaka är det runda. Tre sessioner med försök till pulshöjning har jag i vart fall mäktat med. Fem dagars vila följdes av ett skidpass. OK Landehof bjöd på fina skidspår i vackert vinterväder. Härligt. Tänkt som ett myspass men insatsen blev något högre än så. På grund av inspiration och en smula nostalgi. Landehofspåren var de första åren efter min göteborgsflytt något av min hemmaarena. Under skidsäsong var jag ofta där 3-4 ggr i veckan. Sedan har det inte blivit mycket av vintrarna på västkusten. Men nu var såväl gamla som nya 2,5an spårade. Särskilt gamla 2,5an gillar jag. En småkuperad runda i fin terräng. Helt i min smak. Nya 2,5an erbjuder dock långbacken. En fin backe där jag kört en del diagonalintervaller. Också den backe där jag bevittnade ett par Sternare köra stakintervaller för sisådär 8-9 årsedan. Förundrad över hur de klarade ta sig upp en så lång backe enbart stakandes. Det var andra tider.

Därefter fyra nya vilodagar innan jag i torsdags snörade på mig löparskorna och gav mig ut på en 35 min löprunda. Stelt, trött. Idag ytterligare ett löppass på ca 55 min. I morgon blir det troligen ett nytt skidpass. Kanske på skaren som nu ligger perfekt, likt pansar. Vanligen har jag varit ganska trött på skidåkandet efter Vasaloppet och så att säga lagt skidorna på hyllan. Men nu är det ju äntligen vinter på riktigt till och med på västkusten och längtan efter mer skidåkning är stor.

Dagens förmiddag spenderades i soffan med Birkebeinerrennet på TV. Ojojoj. Vilka förhållande det var där. Molnfri blå himmel, pansarspår. Vackert! Andreas Nygaard imponerar. Dubbel på Vasan och Birken är stort. Imponerade gjorde också den, för mig, okände Johan Hoel med en sjätteplats. Med fäste hängde han på tätklungan i dryga 30 km. Inte många andra som klarade det.

Besvikelsen över prestationen på Vasan är fortsatt stor. Revanschlustan inför 2019 också. Men först är det väl dags att ta tag i orienteringslöpningen. Sätta fart för att ta plats och bidra till OK Löftans framgång på Tiomila 2018.

Det blev ingen måluppfyllnad. Långtifrån. Knappa 1300 är fördåligt. Fina förhållanden med lagom minustemperatur, molnigt och lätt snöfall. Ett riktigt vinterlanskap med mängder av snö. Som gjort för skidfest. Startgärdet gick fint. Ingen hets, lugnt och fint. Sedan började helvetet. Den första, mytomspunna, backen har alltid varit min sämsta gren. Trångt, långsamt, skidor och stavar överallt, hetsigt. Svordomar i massor och ett tag var handgemäng inte långt borta. I det stora hela tog jag mig ändå upp helskinnad, relativt opåverkad fysiskt. Men allt för långt bak i fältet. Väl uppe på de flacka sköna myrarna gick det bra. Skidorna gled fint och stakningen kändes bra. Men orosmolnen tittade fram i de få korta backarna som finns där. Skidorna fäste inte direkt tipptopp. In i Smågan efter ca 10 km som styva 1500. Mot Mångsbodarna kändes det fortsatt fint sålänge det var flackt eller nerför. Fästet kass men glidet desto mer top notch.

Backarna in mot Risberg blev ordentligt jobbiga. Som en prima ballerina fast troligtvis mer likt bambi på hal is försökte jag trippa upp för backarna. Och jag blev trött. En trötthet som aldrig riktigt ville ge med sig. Sträckan Risberg – Evertsberg var bara jobbig. Drygt halva sträckan avklarad med en placering på omkring 1400. Fint flyt ner mot Vasslan med flera omkörningar. Men sen kommer dem. Som vanligt. På rad. Uppförsbackarna mot Björnarvet, Lundbäcksbackarna och in i Oxberg. Som hånflinande djävular. Småtrippandet fortsatte blandat med gång. Sträckan Oxberg-Gopshus är alltid jobbig. Småknixigt och normalt en ganska okaxig kropp efter närmare 65 km skidåkning. Men jag vet ju att det därefter vänder. Förutom en stigning in mot Hökberg är det mycket flackåkning kvar. Och någonstans fanns hoppet fortsatt där. Att känsla skulle vända och kroppen mirakulöst piggna till. Det dröjde. In till Eldris var jag spak. Riktigt trött och väggen kändes nära. Bedrövad. Sträckan Eldris-Mora är min absoluta favorit i Vasaarenan. Här brukar jag vara stark och ibland tillochmed komma in i någon form av segerruskänsla. Den kändes långt borta igår. Blåbärssoppa, buljong och coffeinspetsad sportdryck gav ingen märkbar skillnad till en början. Men efter ett par kilometer blev det i vart fall någon form av energiuppgång. Jag fick tag i en bra rygg, fick god hjälp i några kilometer och fortsatte sedan plocka placeringar hela vägen till Moraparken. Sista kilometern var styv. I mål. Besviken.

Förhoppningarna var större men det fanns inte mycket mer där igår. Känslan inför loppet var att jag låg på ungefär samma nivå som föregående år. Jag hade ungefär samma placering i Smågan som föregående år. Men där slutade likheterna. Det är väl det de brukar kalla att ha dagen. Igår hade jag inte dagen. Förra året hade jag den med en prestation på toppen av min dåvarande förmåga. Igår var det ingenting mer än skidornas glid som kändes riktigt bra. Jag bommade på fästet och kroppen blev ytterst lätt flåsig så fort den fick syn på en uppförsbacke. Känslan som jag hade kring Eldris har jag aldrig varit med om på ett Vasalopp. Jag har aldrig känt att väggen varit så nära tidigare. Det är än märkligare då jag inte låg på riktigt ordentligt någongång under loppet. Jag får ta en analys av mat- och energiintag före och under loppet för det känns inte som att det var optimalt i år.

Det enda som känns riktigt bra idag är revanschlustan. Jag har redan börjat spåna på idéer på hur jag kan förändra träning och upplägg inför kommande år. ”Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd”. Först väntar dock åtminstone en vecka av dekadens.

Nu är det mesta som skall göras inför examen gjort. Det hårda arbetet, om det nu kan kallas hårt arbete, är genomfört. Jag la en plan för de sista två veckorna mot examen. En plan som har följts nästan till punkt och pricka. En snabbrepris av de senaste 11 dagarna.

Måndag. Dagen efter Jizerska Padesatka. Banketten vart lugn och kroppen kändes inte allt för mörbultad. En resdag. Efter hemkomst roade jag mig med att se TV-produktionen av Jizerska Padesatka.

Tisdag. Styrka helkropp och Stakmaskin 5k. Pers. I vart fall bästa tid sedan hösten 2014 då jag började föra statistik. 12 sek bättre än tidigare pers och säsongsbästa med 18 sek. Starkt inspirerad av M E Pedersens stakkross i de tjeckiska skogarna.

Onsdag. Elghufsintervall 3*7min, 2 min vila.

Torsdag. Stakintervaller på natursnö endast en mil från Götlaborg. Fantastiskt. 2*5min + 3*6min, 1 min vila.

Fredag vila.

Lördag 2h 10 min skidåkning inkluderat stakintervall 5*ca 4min 15sek. En ypperlig vinterdag med fina skidspår i Ätran Skidcenter.

Söndag. Ytterligare en fin skidtur i Ätran. 3h 10min merpart gubbdistans. Sol, kyla. Blåextraföre.

Total veckoaktivitet dryga 8h resulterade i en ganska lam muskulatur. Perfekta förutsättningar för kompensation.

Måndag denna vecka bjöd på vila. Tisdag. Lite styrka och stakmaskinsintervall 4*1k med sluttande motstånd 10-8-6-5. Trött och seg muskulatur. Bra kämp.

Onsdag stakintervall på natursnö. 7*3min, 1 min vila.

Idag torsdag vila.

Nu är det bara att fylla på med överskott och energi som återstår. Lite god karma också kanske? Och bara hoppas på att muskulaturen kompenserar fullt ut. I morgon går bussfärden mot Mora och på lördag testar vi de sista 10-15 km av Vasloppsarenan. Jag är spänd av förväntan. Bronsmålet har blivit guldmål. Topp 1000 vore något att glädjas åt. En belöning för i vart fall lite slit. Vi satsar på det va.