Det blev ingen måluppfyllnad. Långtifrån. Knappa 1300 är fördåligt. Fina förhållanden med lagom minustemperatur, molnigt och lätt snöfall. Ett riktigt vinterlanskap med mängder av snö. Som gjort för skidfest. Startgärdet gick fint. Ingen hets, lugnt och fint. Sedan började helvetet. Den första, mytomspunna, backen har alltid varit min sämsta gren. Trångt, långsamt, skidor och stavar överallt, hetsigt. Svordomar i massor och ett tag var handgemäng inte långt borta. I det stora hela tog jag mig ändå upp helskinnad, relativt opåverkad fysiskt. Men allt för långt bak i fältet. Väl uppe på de flacka sköna myrarna gick det bra. Skidorna gled fint och stakningen kändes bra. Men orosmolnen tittade fram i de få korta backarna som finns där. Skidorna fäste inte direkt tipptopp. In i Smågan efter ca 10 km som styva 1500. Mot Mångsbodarna kändes det fortsatt fint sålänge det var flackt eller nerför. Fästet kass men glidet desto mer top notch.

Backarna in mot Risberg blev ordentligt jobbiga. Som en prima ballerina fast troligtvis mer likt bambi på hal is försökte jag trippa upp för backarna. Och jag blev trött. En trötthet som aldrig riktigt ville ge med sig. Sträckan Risberg – Evertsberg var bara jobbig. Drygt halva sträckan avklarad med en placering på omkring 1400. Fint flyt ner mot Vasslan med flera omkörningar. Men sen kommer dem. Som vanligt. På rad. Uppförsbackarna mot Björnarvet, Lundbäcksbackarna och in i Oxberg. Som hånflinande djävular. Småtrippandet fortsatte blandat med gång. Sträckan Oxberg-Gopshus är alltid jobbig. Småknixigt och normalt en ganska okaxig kropp efter närmare 65 km skidåkning. Men jag vet ju att det därefter vänder. Förutom en stigning in mot Hökberg är det mycket flackåkning kvar. Och någonstans fanns hoppet fortsatt där. Att känsla skulle vända och kroppen mirakulöst piggna till. Det dröjde. In till Eldris var jag spak. Riktigt trött och väggen kändes nära. Bedrövad. Sträckan Eldris-Mora är min absoluta favorit i Vasaarenan. Här brukar jag vara stark och ibland tillochmed komma in i någon form av segerruskänsla. Den kändes långt borta igår. Blåbärssoppa, buljong och coffeinspetsad sportdryck gav ingen märkbar skillnad till en början. Men efter ett par kilometer blev det i vart fall någon form av energiuppgång. Jag fick tag i en bra rygg, fick god hjälp i några kilometer och fortsatte sedan plocka placeringar hela vägen till Moraparken. Sista kilometern var styv. I mål. Besviken.

Förhoppningarna var större men det fanns inte mycket mer där igår. Känslan inför loppet var att jag låg på ungefär samma nivå som föregående år. Jag hade ungefär samma placering i Smågan som föregående år. Men där slutade likheterna. Det är väl det de brukar kalla att ha dagen. Igår hade jag inte dagen. Förra året hade jag den med en prestation på toppen av min dåvarande förmåga. Igår var det ingenting mer än skidornas glid som kändes riktigt bra. Jag bommade på fästet och kroppen blev ytterst lätt flåsig så fort den fick syn på en uppförsbacke. Känslan som jag hade kring Eldris har jag aldrig varit med om på ett Vasalopp. Jag har aldrig känt att väggen varit så nära tidigare. Det är än märkligare då jag inte låg på riktigt ordentligt någongång under loppet. Jag får ta en analys av mat- och energiintag före och under loppet för det känns inte som att det var optimalt i år.

Det enda som känns riktigt bra idag är revanschlustan. Jag har redan börjat spåna på idéer på hur jag kan förändra träning och upplägg inför kommande år. ”Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd”. Först väntar dock åtminstone en vecka av dekadens.