I lag med Esteban och Olof tog Löftan hem bronset i DM-stafetten den gångna helgen. Ingen av oss gjorde egentligen något riktigt bra lopp så det hade kunnat ge än bättre utdelning. Jag sprang den andra sträckan och gjorde förutom en kontroll ett stabilt tekniskt lopp. Tyvärr slarvade jag med riktningen på en längre sträcka och tappade där några minuter. Kroppen var inte helt på topp. Det är framförallt farten som inte finns där. Inte så konstigt kanske då det är bra längesedan jag körde fartpass med kontinuitet.

Jag hann även med medel-DM i helgen. Loppet där var inte heller helt på topp. Inga stora grodor, men en del småslarv i den bitvis luriga terrängen.

Mellan tävlingarna bodde jag i Båstad med logi helt i klass med Scandic. Jag delade där rum med vad jag antar är en av världens snabbaste sms-skrivare. Med dubbelfattat tumgrepp gick det makalöst fort.

Efter helgen har en förkylning tagit tag i kroppen, så veckans projekt får bli att bli frisk. I helgen hade jag tänkt få till en del mängdträning, men vi får väl se hur det blir med det.

Ha de!

Efter en fin och händelserik semester är jag nu tillbaka på kontoret igen om dagarna. Efter en vår med högt tempo och stor press brukar dock höstarna vara mer lugna. Då känns det skönt att det är med massa träningsinspiration och motivation jag går in i hösten. De senaste åren har jag slarvat bort höstarna lite träningsmässigt. Trots att tiden finns där så har jag inte utnyttjat den ordentligt. Nu hoppas jag det skall bli bättring i år. Jag har så smått börjat fundera på en plan på hur jag skall jobba för att utveckla mig som vasaloppsåkare. Av erfarenhet har jag insett att jag inte funkar som bäst med en detaljstyrd plan. När jag planerar allt för detaljerat har jag en tendens att skita i alltihopa tillslut när jag väl börjat avvika från planen. Nu har jag i stället tänkt lägga upp grova riktlinjer på vad jag bör fokucera på för att utvecklas. Tanken är att jag skall få in mer skidspecifika träningsmoment redan nu tidigt på hösten än vad jag brukar. Det blir en del ol-tävlingar i höst men inget jag kommer lägga någon extra energi på att försöka få upp formen till. Nästa målstolpe är istället Marcialonga och tills dess har jag gott om tid att bygga grund och förbereda mig.

I söndags sprang jag Pepparkaksluffen i Kungälv. Uppenbarligen har jag inte gett kroppen tillräckligt med vila efter Vertex för jag var något så makalöst trött i kroppen. Redan i en liten uppförsbacke på väg till första kontrollen började det bränna i låren och efter 3-4km var det som att energi och vätskedepåer var slut. Det kändes som att väggen hela tiden stod och lurade bakom närmsta gran. Därför blev det att ta det lugnt och bara försöka ta mig i mål.

Denna vecka blir därför lugnare än plan. Jag tänker låta benen vila åtminstone till på torsdag men ger mig kanske ut på ett kortare rullpass på onsdag. Till helgen väntar sedan DM-tävlingar i orientering. Medeldistans på lördag och stafett på söndag. Jag har blivit uttagen att springa andra sträckan i förstalaget på stafetten och det känns som vi har bra chans på medalj. Så jag får verkligen försöka samla överskott tills dess.

Förra veckan avgjordes även VM i orientering främst i franska Savoyerna. Det såg riktigt intressant ut orienteringstekniskt så det blir att sätta upp på att göra listan. Sveriges löpare sprang mycket bra och tillslut stannade det på hela tio medaljer. Bland annat tog damerna samtliga individuella guld och samtliga medaljer på sprinten. Imponerande. Jag tittade på SVT-plays sändning av stafetterna. Där fanns en del i övrigt att önska när det gäller bildproduktionen. Jag är en av dem som anser att orientering visst då kan vara en publik- och tv-sport. Men om bildproducenten är mer intresserad av bikiniklädda tjejer och blåbärslag än av tätstriden så är det svårt att motivera en ickeorienterare att titta på orientering på tv. Allt kan ju inte bli bra och sporten har fått ovanligt mycket mediautrymme under veckan så det får vi ändå vara nöjda med.

Ha de!

I lördags var det dags för äventyr lite utöver det vanliga. Vissa väljer kalla det för Axa Fjällmaraton men jag tycker det gamla namnet Vertex Fjällmaraton låter lite coolare så jag väljer det. 43km, 1800 höjdmeter, 0m asfalt, ca 5km grusväg och ca 38km stig/mosse/spång/sten. Varje steg på de 43 kilometrarna var kul. Vädret var kanon med solsken och lätt svalkande vind.

Starten gick 9.00 vid Edsåsen (ca 450möh) och nästan direkt började den 7km och 550 höjdmeter långa stigningen upp till toppen av Välliste (1.025möh). Då det var trångt blev det att räta in sig i ledet och i behaglig takt ta sig uppåt. Efter Välliste bar det neråt mot Ottsjö (ca 550möh), en ganska behaglig del av loppet där jag tyckte mig komma in i en avslappnad löpning. I Ottsjö fanns också loppet första matkontroll efter ca 15km. Efter Ottsjö var det ganska jämn men inte så brant stigning med blandat kalfjäll och skog. Efter ca 20km började jag för första gången känna mig trött, jag föll in i en lagom takt och hamna här i en grupp som höll ett för mig lagom tempo. Efter att varit uppe på ca 850möh vände det återigen neråt på knixig och delvis gyttjig stig till Nordbotten (500möh) där den andra matstationen var placerad efter 27km. Jag passade här på att få i mig mycket energi i form av sportdryck, buljong, godis, russin, nötter och energikaka. Efter Nordbotten var det dags för loppets tuffaste avsnitt upp till Ottjällets vindskydd (ca 1.110möh) Det var 7km där jag sprang ca 1km och gick resten. Vid Ottfjällets vindskydd var loppets tredje och sista matstation placerad. Här blev det mer godis, lite chips och en hel del coca cola. Ett riktigt lyxlopp med massa snacks kan tyckas :). Benen var ordentligt stumma men eftersom jag gått så mycket sista delen kände jag mig ganska pigg. Nu var man nästan uppe på loppets högsta punkt och av de 8km som återstod var ca 7km nerför. De första 4km på fjällstig som delvis var ordentligt gyttjig och på vissa ställen hala spångar. Därefter ytterligare ca 3km nerför på grusväg. Denna del passade mig bra och jag plockade en hel del platser. När ca 500m återstod gick banan in på elljusspåret i Vålådalen och de små ca 5m höga backarna kändes ordentligt i benen. Det var på stela och tunga ben jag tillslut gick i mål, 5h, 11min och 47sek efter start. Nöjd, sliten och glad! Dessutom levande och vad jag vet inte en endaste skada.

Detta är verkligen ett lopp jag rekommenderar. Löpning som det skall vara på småstigar och i fantastisk härlig miljö och inte hård asfalt. Det skall mycket till för att jag skall springa ett längre asfaltslopp igen. Servicen var kanon med välfyllda matstationer på banan, badtunnor, massage, korv med bröd och våfflor med hjortronsylt efter mål. Sammanlagt var det ca 400 som sprang och de flesta deltog även på kvällens prisutdelning, bildspelsvisning och bankett. Löpning och upplevelse delux som Jens Lapidius skulle ha sagt.

I morgon är det dags att falla in i normala rutiner och ta sig till jobbet igen. Jag känner mig också starkt motiverad att fortsätta träningen, bara att hoppas att det håller i sig.

Ha de!

Förra veckan spenderade jag, med fem andra halländska orienteringsgrabbar, i Oban och Skotska sexdagars i orientering. Efter en turbulent vår med problem i vader och lår samt att jag veckan före avresa gick omkull på rullskidor och spräckte ett revben så valde jag att klassa ner mig till kortklassen istället för elit. När jag testade springa några dagar före avresa gjorde det allt för ont i revbenen för att komma mer än 300m. Jag hade därför inga planer på at springa utan hade tänkt mig gå runt och då passade 6km-banor ganska bra. På väg till start på etapp 1 gjorde det ont i revbenen men jag testade lite lätt löpning och kom på att om jag sträckte upp mig i hållningen och spände ut bröstkorgen så gjorde det inte särskilt ont. Sedan sprang jag alla 6 etapperna (förutom i uppförsbackarna då). Jag är nöjd med att bara klara av att springa 6 ol-lopp på 7 dagar, men tävlingsdjävulen var inte sen att infinna sig då jag låg med bland de bästa i klassen under hela veckan. Inför sista etappen låg jag trea med chans på andraplatsen. Dock gjorde jag där en usel teknisk insats och föll istället till fjärdeplatsen. Tre dagar riktigt bra ol-teknik, glädje och löpbar kropp tar jag med mig för framtiden. Det vart en riktigt trevlig vecka i gott sällskap, kanonfint landskap (och ol-terräng) och såklart fin whisky. Skottland kommer jag garanterat återvända till då det känns som det finns mycket osett och ogjort. Vi hann bland annat bara med ett whiskydestilleri så det finns några fler kvar att besöka.

I dag drar jag upp till Vålådalen med nattåget och på lördag går Vertex Fjällmarathon av stapeln. Förberedelserna dit har inte riktigt blivit som jag tänkt mig så det känns som att det kommer bli en kamp mest för att ta sig i mål och överleva. 43km skall banan vara och 1.800m höjdmeter skall avverkas. Vålådalen har blivit en favoritplats för mig i de svenska fjällen. Det är fjärde gången jag gör ett besök sommartid och en gång har jag varit där om vintern. Där finns naturen och äventyret i oändlighet alldeles inpå anläggningen samtidigt som det finns serviceutbud om man önskar ta del av det.  Min far var ofta i Vålådalen på träningsläger när han var junior o senior så det kanske går i släkten.

Årets Vertex får alltså bli en prövotillfälle där målet är att ta sig i mål utan skador. Jag är helt oerfaren av denna typ av lopp men hoppas att jag skall gilla det. Då kan jag återvända till Vertex (eller något liknande lopp) nästa år och då vara gott förberedd.  Det känns också som att en sådan föreberedelse starkt skulle gynna min Vasaloppsatsning genom att det ger mig en stark grund att stå på och arbeta med under höst och vinter.

Ha de!