Jag lämnade ett regnigt Göteborg där den snö som legat en dryg vecka redan var försvunnen. Ankom i går ett vårlikt Verona med några plusgrader och sol. Det är alltså snart dags för Marcialonga. Säsongens första prövning. Bor gör vi ca 100m från målportalen i Cavalese på Hotel San Valier.

Förmiddagen idag har spenderats i Passo de Lavazes skidspår. 7km konstsnöspår, strålande sol, fina vyer. Jag klagar inte. Tyvärr finns det ingen natursnö på Passo de Lavaze trots sina 1800 möh. Märkligt. Många pratar om att stakteknikens utbredning kommer ta död på den klassiska längdskidåkningen och att Norges dominans i världseliten kommer ta död på längdskidåkningen i stort. Den verkliga fienden är dock vädret och avsaknad av snö. Marcialonga kommer för vilken gång i ordningen avgöras på en 70km lång konstsnösträng, många åker i princip skidor enbart på konstsnö. För att kunna erbjuda konstsnöspår krävs entusiastiska hårt arbetande ideella själar. När inte dessa själar längre finns dör längdskidåkningen på orten. Ort läggs till ort läggs till ort. Och snart finns det inte mer.

I morgon Seiser Alm. Paradisens paradis. Där sägs det att tillräckligt med natursnö skall finnas. Väderprognosen meddelar strålande sol. Det ser ut att bli en njutningsfull dag även i morgon. Risken är väl att dagens 105 minuter i skidspåren och säkerligen lika många i morgon kommer slita lite på kroppen inför söndagen. Men det är svårt att hejda sig när omgivningarna är så energigivande. Dessutom är det välbehövligt med tid på skidor inför Vasan.