Så var jag då hemma igen från en fin balkantripp.

Vädret har varit kanon nästan hela tiden den sista veckan. Sedan nästsista dagen i Slovenien har jag inte tagit på mig långbyxor en endaste gång. Inte behövs det här i götet idag heller.

Belgrad hade inte så många sevärdheter, när jag frågade receptionisten på hostelet vad man borde ha sett när man lämnade balkan så funderade han en stund, påpekade att Kalmegdan Park med dess fort var något att se, mumlade något om nån kyrka och så fick man absolut inte missa ett dopp vid beachen. Med tanke på att Belgrad ligger långt från närmsta hav och det åtminstone inte fanns några sjöar på den karta jag hade att tillgå så var det rätt uppenbart att den där beachen innebar bad i någon av floderna Sava eller Donau. Då vattnet från det jag ditills hade sett såg ganska brunt ut kändes det inte helt lockande. Men vi tog oss dit och det kryllade av folk. Ett dopp tog vi också men det var väl knappt de skulle fått någon blå flagg direkt. I ett inhängnat område tränade Serbiens landslag i vattenpolo vilka några dagar senare tog guld vid VM. Den där kyrkan han mumlade om besöktes också , vilket förövrigt påstods skulla vara världens tredje största ortodoxa kyrka när den nu blir klar (om den blir klar, de har väl hållt på en sisådär 75 år nu).

Sarajevo bjöd på en mycket mysig gamla stad i turkisk bazaar-stil, det fanns även mycket som påminde om kriget och den belägring som staden led av under nästan 1.400 dagar (1992-1996). Vi besökte bland annat ett tunnelmuseum där de gav lite info om hur eländigt livet i Belgrad var med långa perioder utan el, rent vatten, tillgång till mat och med en ständig rädsla för att bli träffad av en serbisk sniperkula i fort man vistades utomhus. Självklart besöktes även platsen där Gavrilo Princip sköt ihjäl kronprinsen av Österrikeungern Franz Ferdinand och hans hustru Sophie, vilket var ett led till starten av WW1. Sarajevo är helt klart värt ett besök där det ligger i en dal med höga bergstoppar. Berg som nu mest ser vackra ut men som en gång för inte så längesedan var perfekta tillhåll för serbiska militärstyrkor.

Dubrovnik bjöd på kristallklart vatten som var mycket skönt att bada i. Det blev inte så mycket kulturella aktiviteter mer än att promernera runt litet innanför murarna kring gamla stan. Vi tog under de två dagarna vi var där båt till Cavtat och ön Lockrum för att bada. På Lockrum bodde det påfåglar och man var så rädd för att det skulle börja brinna så besökare bara fick vistas på en liten del av den ganska lilla ön vilken även är ett naturreservat och tillhåll för nudistbadare. Under besöket på Lockrum bröt ett av de två skyfall som drabbade oss under Dubrovnikvistelsen ut. Regner öste ner och man såg blixtar som slog ner över havet. Det var dock ganska kortvarigt så lite bad och sol blev det där också. På kvällen skulle vi inta den sista festmåltiden under resan. Nu blev det så att himlens portar återigen öppnade upp sig med ösregn och åska. Så vi fick springa ner till gamla stan på vägar som mer liknade floder och var dyblöta när vi kom fram.

Träningsmässigt har det väl inte varit så hög kvalité. Jag har dock sprungit samtliga dagar förutom resdagarna och en extra vilodag efter OO-cup samt att vi i snitt säkert promenerat en 2-2,5mil per dag. Sista dagen i Dubrovnik passade jag på att få till ett pass utan allt för mycket asfalt då jag på en stenig sepentinstig begav mig upp till Srd Hill på 412 möh. Det blev lite spänning under passet då jag först på vägen upp blev ifrån sprungen av en orm och sedan när jag skulle ge mig nerför igen så hade jag fått för mig att det gick en stig ut med bergskammen ner till staden ige, vilket dte inte riktigt gjorde. Första stigen jag tog slutade vid ett gamalt fort. Där hade jag att välja på att antingen springa genom terrängen till en annan stig som jag såg ca 500m bort eller att vända tillbaka samma väg jag kommit. Grejen var att jag då återigen skulle behöva passera två vad det verkade ilskna hundar och ett gäng med vildhästar. Så jag valde terrängalternativet med faran ringandes i huvudet att jag inte hade någon som helst aning om hur långt de kommit med minröjningen. Det utlöstes inga minor på min skräckfyllda vandring över till nästa stig. Den stigen visade sig också ta slut lite längre fram. Så det blev att vända åter i vilket fall. Nu kunde jag dock gena utan att mäkas av hundarna, men jag fick kryssa mig fram mellan ett gäng hästar. Jag tycker hästar är opålitliga varelser. Men det gick bra.

I helgen blir det GM i orientering. Det känns som det kommer bli en tuff långdistans på lördag. Det blir också starten på vad som enligt planen skall bli en mängd vecka träningsmässigt.