En nymodernighet här på bloggen. Jag tänkte presentera resan till Birkebeinerrennet i bilder.

Prepp av skidor hemma i lägenheten.

  Gränsen Sverige-Norge. Utan Svinesund kanske jag varit norrman.

   På väg till Lillehammer passerar man Hamar. På bilden syns Vikingskipet där skridskotävlingarna hölls under OS 2004.

Vi bodde på Suttestad Gård. På gården fanns tidigare en nervklinik där bland andra svenske författaren Gustaf Fröding bodde under några perioder i slutet av livet. Enligt dagens ägare till Suttestad var Fröding då sinnessjuk och gravt alkoholiserad.

  Dagen före loppet testade vi spåren mellan Sjusjöen och Midtfjellet. Det snöade och var dimmigt. På tävlingsdagen var här strålande sol och mycket vackert ovan trädgränsen.

  Näst sista matstationen Midtfjellet dagen före loppet. Här har man precis passerat banans högsta punkt på ca 920möh och har ca 19km till mål.

  Sjusjöen dagen före lopp. Sista matstationen. Efter passering väntar ca 13km mestadels i "hockey" som norrbaggarna säger. På svenska skulle vi väl säga störtloppställning. Vad de fått hockey ifrån vet jag inte, men Norge är ju inte världsbäst på ishockey och det är kanske förklarligt. Sjusjöen ligger på 880möh och målet på Birkebeinerstadion på 490möh.

  Dags för start. 07.00, en timme före eliten startar oldboysen 70+. Eliten startar alltså 08.00 och sedan släpps en "pulje" med ca 450 deltagare i väg var femte minut.

  Sista nedförsbacken före mål. Här var det spårigt och svårt att hålla balansen efter 54 tuffa kilometer.

  Birkebeinerstadion.

  Efter 54km var det en trött kropp som nådde målet. Skönt.

Norrbaggar är ju som galna i pins. Till höger är pinnet som alla fick efter målgång. TIll vänster har vi det beryktade "merket". Maximaltiden för att klara merket räknas ut genom de fem bästa i åldersklassens genomsnittstid + 25%. Jag tävlade i M25-29. I och med att de som startar i elitpuljen inte räknas in bland de fem bästas genomsnittstid så klarade även jag märket. Första märket är i silver. När man klarat det fem gånger får man ett i guld. Efter tio avklarade merken får man silverpris. När man pratade med folk efter loppet var inte den vanligaste frågan hur det hade gått. Det viktiga är om man klarat merket eller ej. En anledning att återkomma är ju helt klart att tillslut få sig ett merke i guld.

I dag är kroppen ganska seg. Det känns bra att skidsäsongen, som i år blev ganska lång, nu är över. Det är en ganska kass säsong som kan summeras, men något skall jag väl lära av det också. Nu är det dags att börja tagga till på orientering.

Ha de!