En något försenad rapport från årets Ultra. Tre veckor har gått. Jag presterade väl ungefär utefter min förmåga och är någorlunda nöjd med genomförandet. Efter förutsättningarna. Förhoppningen att hålla en snitthastighet på 6min/km klarade jag inte i år heller utan stannade kring 6min 15sek. Det krävs mer för att nå dit. Jag hade behövt en längre period med fokus på att springa långt och länge. Framförallt är jag i behov av ett par nya lår. Lår som funkar i uppförsbackar, lår som inte börjar ta slut efter en sisådär 3 mil.

Det var en dag med solsken och lätt vind. Varmt men inte stekande, svagt fläktande. En vacker varierande bansträckning med flack start i lummig skog, utmed Kattegatt på Prins Bertilsstig, via centrala Halmstad längs Nissan för att avslutas i kuperad skogsterräng på tekniska stigar. Banläggaren har lyckats komponera en utmanande sträckning som kräver skiftande förmågor av deltagarna. Nötande i flack terräng på små stigar, på grus och lite asfalt. Långa och korta uppförsbackar. Tekniska stigar, branta nedförsbackar när låren börjar bli som mest stumma. 50 km är krävande i sig. Men det är inte bara en fin varierande sträckning som löps. Det märks att arrangörerna tänkt till och vill erbjuda ett lopp med mersmak. Banan är välmarkerad, det finns gott om godsaker och hejjarop vid energidepåerna och stämningen vid mål håller hög klass. Stor eloge till Halmstad OKs traillöparsektion.

Mitt lopp då. Känslan var god från start. Jag följde planen att ta det lugnt de första kilometrarna för att komma igång och därefter hitta en behaglig takt som jag skulle klara av att hålla så långt som möjligt. Ställde mig långt bak i starten och började avancera efter några kilometer. Efter en 7-8 km kom jag ifatt några löpare som höll ett för mig lagom tempo. Jag låg sedan med den gruppen i 14-15km. Allt kändes bra så långt och fram till ca 30km höll det i sig. Jag passerade 30km på 2h 45min, en snittfart så långt på ca 5,5min/km. Där börjar loppet på allvar. Agnarna skall skiljas från vetet så att säga. Den relativt flacka bansträckningen övergår i kupering. Grusvägen ger sig plötsligt iväg uppför, inte ända till himlen men åtminstone till Kaneberg. Då sällandes jag till agnarna medan vetet, med sina berggetslår, med lätta steg tassade vidare. Det blev för mig mycket gång i uppförsbackar, kamp med trötta lår och vader som ville krampa för att ta sig framåt, mot mål, de där sista 20km. I mål kom jag efter 5h och 15min.

Nästa utmaning blir O-ringen i Sälen. Fem dagars orientering på sex dagar. Jag har efter ultran börjat ställa om träningen mot orientering. De sista åren har antalet orienteringsrelaterade pass varit betydligt färre än tidigare. Återigen finns det mycket att jobba med.