Jag får medge att resultatet på föregående söndags Ulricehamnslopp gav självförtroendet en märkbar knäck. Det var inte så att jag förväntade mig stordåd men förhoppningen var ett bättre resultat. Kanske mitt livs sämsta skidlopp över cirka maratondistansen. Någon form av motivationshöjning gav det nog ändå. Inte så mycket till en början, då känslan mer var uppgiven, men i helgen har jag gjort två bra träningspass och särskilt under gårdagens skidåkarpass kände jag ett mentalt driv efter förbättring. Kapacitetshöjning.  

Vardagarna är svåra träningsmässigt. Prioritering och balans. Fysisk aktivitet kommer sällan i första hand. Förra vintern körde jag en del träning sent på kvällen, efter middag och nattning. Motivation för den sortens övningar finns inte riktigt där i år. Men det kanske kommer.

Veckans träning då. Måndag barnvagnsjogg 30 min och lite styrka på det. Sliten muskulatur. Ulricehamnsloppet slet inte bara mentalt. Jag var ordentligt påverkad fysiskt i några dagar. Inte helt normalt för ett dryga 4 millopp utan närmare i klass med efterVasaloppskänsla.

Tisdag vila.

Onsdag skidåkning Dåmen. Försök till testlopp om 5 varv. Tungt, tungt, tungt.

Torsdag styrka helkropp ca 25 min.

Fredag vila.

Lördag skidåkning Ulricehamn ca 2h 15 min. Gubbdistans med god insats och en medelpuls på ca 80 % av förmodat max.

Söndag elghufsintervall 3*10 min + stakmaskinsintervall 5*250 meter. God känsla på elghufsandet. Helt bedrövlig på stakmaskinen. Korta intervaller är inte min grej. Alla muskler skriker NEJ NEJ NEJ så fort mjölksyran börjar närma sig. Eller är det hjärnan? Jag är för bekväm helt enkelt. Måste ut. Ut ur komfortzonen. Veckototal knappa 5 h.

I lördags var jag alltså tillbaka till brottsplatsen. Inte så mycket för att ta tjuren vid hornen och göra upp. Utan mer för att Ulricehamn just nu erbjuder längst spår inom rimligt avstånd. Och jag har lite glömt av Ulricehamns förträfflighet de sista åren. De har en fantastisk fin anläggning och är duktiga på att sköta spåren. Inte heller rädda för att lägga längre natursnöspår när vädermakterna tillåter.

Förmiddagen idag spenderades i tv-soffan tittandes på Marcialonga. Från start till mål. Enbart då och då avbruten av uppmärksamhetssökande tvååring. Marcialonga ligger mig varmt om hjärtat efter fem starter. Atmosfären, stämningen, maten, vackra landskap med mera med mera. Det är mycket trevligt och vackert att vistas i Fiemme- och Fassadalarna. Senaste gången, 2016, kände jag mig dock lite färdig. Det var inte lika kul längre. Troligtvis mycket på grund av att jag inte lyckades väjja för ett gäng som låg i spåren och hamnade då utanför den smala spårbädden med skadad höft och revben samt DNF som följd. Det var nog också där jag tröttnade lite på stakningen. Jag valde blanka skidor och skulle med dem medels stakning ta mig igenom loppet. Mindre tränad än någonsin vid den tiden på året då den nuvarande tvååringen bara var några futtiga månader gammal. Jag kände mig svag och det var inte kul. Nog om gnäll. Tillbaka till nutid och tv-soffan. Idag blev jag sugen igen. Genom tvrutan kom känslorna till mig från stämningen i de små byarna man kör igenom, de vackra dolomittopparna som höjer sig på båda sidor dalarna, passage genom den anrika skidstadion i Val di Fiemme, de ångestladdade sista kilometerna när man närmar sig Cascatabacken och man vet att det väntar tre kilometers ren fysisk pina. Stämningen och glüwine på torget vid målet i Cavalese. Det blir nog Marcialonga relativt snart igen.

Nu hoppas jag att helgens träning satt lite fart i såväl muskulatur som huvud. Att någon lugnare dag skall ge kompensation, gärna super, och överskott. Till helgen är planen att köra Borås Skimaraton.

Tävlingsmässigt blir det nog bara långlopp i år även om ett kortare lopp skulle vara behövligt. För snabbhet och hårdhet. Om tre veckor kör jag förhoppningsvis Jizerska Padesatka och lite beroende på hur kroppen känns efter det så kan det även bli start i Tranemo Midnight Skimaraton. Och så Vasan såklart. 5 veckor kvar. Kämpa.