Marcialonga tog slut tidigare än planerat. En 3-4 man liggandes i en nedförsbacke med stavar och skidor spretandes åt alla håll. Då såg jag ingen annan utväg än att försöka vejja utanför spårbädden. Det gjorde ont och i Predazzo, efter ca 45 km klev jag av. Marcialonga 2016 finito. Jag fick fantastiskt fin service hos den italienska sjukstugan och verkar ha klarat mig med lite skrapsår och möjligtvis en o annan sträckt mag-/höftmuskel. Blir väl inga sit-ups de närmsta dagarna.

Det mesta av förberedelserna inför Marcialonga är klart. Väderprognosen meddelar någon minusgrad på start och därefter varmare över dagen. På eftermiddagen risk för regn men då skall jag förhoppningsvis vara i mål. I dag har vi testat spåren från VM stadion i Val di Fiemme till målet i Cavalese. Det var någon dag sedan spåren preparerades senast så is- och barrhalten var ganska hög. Förmodligen preppas det i kväll och man kan ju hoppas på någon minusgrad under natten så att spåren hinner sätta sig någorlunda. Det blir troligtvis snabbfört i morgon hursomhelst. Spårbädden är ca 3-4m bred och det gäller att vara på sin vakt när farten blir hög i morgon. Om inte är risken stor att man hamnar utanför och där är det i bästa fall gräs som tar emot.

I går Seiser Alm. Återigen en fantastiskt fin dag med strålande sol. Tyvärr var snömängden liten även där men det fanns åkbara spår. Kroppen har inte känts sådär tiptopp här nere. Jag hoppas det är höjden som spökat i Lavazé och Sieser Alm där vi trots allt kört på 1 800 – 2 200 möh. Nu gäller det att samla det överskott som hinns med fram till start och skidorna är preppade med pulver rakt över. Förberedd för stakfest med hög fart!

Jag lämnade ett regnigt Göteborg där den snö som legat en dryg vecka redan var försvunnen. Ankom i går ett vårlikt Verona med några plusgrader och sol. Det är alltså snart dags för Marcialonga. Säsongens första prövning. Bor gör vi ca 100m från målportalen i Cavalese på Hotel San Valier.

Förmiddagen idag har spenderats i Passo de Lavazes skidspår. 7km konstsnöspår, strålande sol, fina vyer. Jag klagar inte. Tyvärr finns det ingen natursnö på Passo de Lavaze trots sina 1800 möh. Märkligt. Många pratar om att stakteknikens utbredning kommer ta död på den klassiska längdskidåkningen och att Norges dominans i världseliten kommer ta död på längdskidåkningen i stort. Den verkliga fienden är dock vädret och avsaknad av snö. Marcialonga kommer för vilken gång i ordningen avgöras på en 70km lång konstsnösträng, många åker i princip skidor enbart på konstsnö. För att kunna erbjuda konstsnöspår krävs entusiastiska hårt arbetande ideella själar. När inte dessa själar längre finns dör längdskidåkningen på orten. Ort läggs till ort läggs till ort. Och snart finns det inte mer.

I morgon Seiser Alm. Paradisens paradis. Där sägs det att tillräckligt med natursnö skall finnas. Väderprognosen meddelar strålande sol. Det ser ut att bli en njutningsfull dag även i morgon. Risken är väl att dagens 105 minuter i skidspåren och säkerligen lika många i morgon kommer slita lite på kroppen inför söndagen. Men det är svårt att hejda sig när omgivningarna är så energigivande. Dessutom är det välbehövligt med tid på skidor inför Vasan.

Snön kom ju även till västkusten. Och kylan med den. Mumma för en skidåkare givetvis, även om snötäcket är lite väl tunt i Lindome för att kunna åka skidor. Men konstsnötillverkarna har stått på tå och möjligheterna till längdskidåkning inom några mils avstånd är nu många.

När man inte har förmånen att bo i närheten av någon av de skidmetropoler med ihärdiga eldsjälar så innebär vintrarna en jakt på snö. Jag har styrt kosan till Landvetter de senaste två lördagarna och till Borås de senaste två söndagarna. Nu är det fina förhållanden på båda platserna, och många andra ställen i närheten också vad jag förstår. Borås stoltserar med ett konstsnöspår på dryga 5km av mycket hög kvalité. Det är tacksamt rent mentalt att få åka på lite längre spår så att varven blir färre. Och ja, en 5km-konstsnöslinga är ett långt spår. Dock kanske pannbensträningen blir sämre jämfört Landvetters 800m förra helgen (nu har dem ca 1,8km). Skidglädjen blir i vart fall större och antal gånger man tittar på klockan färre.

Dagens pass kördes alltså i Borås med -18 från start och solen på väg upp över horisonten. Lite kallt kanske men skidpropaganda på hög nivå. Att även känslan var bra och tekniken satt fint gjorde inte saken sämre. Det blev ett bra pass på 36km i hyfsat gott distanstempo. Delar av passet var jag nästan och snuddade på skiers high.

Jag har i sann konditionskonnässörsanda satt ihop ett stakmaskinspass med nyckelpartierna från Marcialonga. Så komprimerat till 45min kan jag köra igenom Marcialonga hemma i garaget. Detta pass körde jag i torsdags och kom då ca 450 meter längre än när jag för ganska exakt ett år sedan körde samma pass. Tillsammans med känslan på dagens distanspass så tar jag det som att kapaciteten kanske inte är så jäkla kass trots allt. Orosmoment just nu är om jag klarar distansen och att jag lätt verkar bli muskulärt sliten. Distansen brukar vara det jag klarar av bäst men i år är de ansamlade långpassen långt färre än tidigare. Hoppet får läggas på gamla meriter. Att musklerna blir slitna beror förmodligen på att jag slarvat med styrketräning det sista. Det kan i vart fall inte bero på för mycket träning. Cirka 5h har de senaste två veckorna summerats till. Det kan nog vara på sin plats med lite styrka det närmaste.

Det blev ett bra Sjusjöläger. Summering 23 mil är mindre än normalt men när inte grunden finns där känns det rätt att ta det lite piano. Jag hade åtminstone någon dag då jag tycker jag fick till åkningen ganska bra. Och trots allt var antal träningstimmar per dag i paritet med vad veckoträningsdosen legat på de senaste månaderna. Kroppen blev bra sliten sista dagarna. Det borde ju tyda på viss ansträngning.

Efter två dagars vila har jag idag varit ute på en löptur och stärkt mig lite med styrketräning. Det märktes på löpningen att låren och höftböjjare fortsatt är slitna. Jag skall ändå försöka få till ok med träning även denna vecka innan arbetet drar igång på allvar igen. Sedan vore det skönt med lite rutiner i träningen. Planen blir antagligen att vardagsträningen i huvudsak utförs i form av stakmaskin och styrka, kanske krydda till det med ett besök i Dåmen någongång ibland. Under helgerna vore det fint att få till lite distans. Nu när kylan kommit även till syden så verkar det som att de flesta skidmetropoler i sydvästra Sverige dragit igång med sin snöproduktion. Det bör finnas möjligheter till ytterligare utomhusskidåkning inom kort. Drygt tre veckor kvar till Marcialonga är ingen lång tid. Men jag skall åtminstone göra något för att försöka styra formen åt rätt håll. Motivationen känns bra efter Sjusjoen.

Snart nytt år och nya möjligheter. 2015 lär gå till historien som ett år med obetydligt antal dagar med god form. Till Vasan var formen ok. Förmodligen hade den ändå varit bättre om inte min mage trasslat och lämnat ifrån sig allt innehåll en dryg vecka före loppet. Annars är det inte många dagar då kroppen känts så där lite extra stark rent fysiskt. Näst bäst tror jag ändå den var till Helsingborg Maraton. Jag var i vart fall god för 42 på milen utan hare en vecka före loppet. Inte så mycket att stoltsera med. Men jag tror det var bland det bättre jag var kapabel att åstadkomma 2015.

Lägret i Sjusjöen rullar på. Fyra av sex dagar avklarade. Jag kör ett distanspass på ca 3-4 mil per dag vilket är något mindre än jag normalt brukar på de här veckolägren kring nyår. Men då är också utgångspunkten sämre i år. För att inte bli allt för sliten och behöva vila några veckor efteråt så hoppas jag detta åtminstone skall reta kroppen lite. Förhoppningsvis vänjer sig också muskler och ryggmärg vid att åka skidor. Diagonaltekniken verkar kroppen min helt glömt bort hur man bemästrar sedan i vintras. Den har varit katastrofdålig de första tre dagarna. I dag verkar det dock ha vänt något och det finns hopp om att kunna ta sig upp för någon slakmota i fin diagonalstil under vintern. Stakningen har fungerat bättre och jag känner mig där hyfsat stark där. Det lutar alltså åt att jag kör Marcialonga på blanka skidor. Att prestera på Marcialonga fram till sista backen på blanka skidor är ett av målen för årets säsong. Även 2015 körde jag Marcan utan fästvalla, men då var loppet 13 km kortare än ordinarie sträckning. Förhoppningsvis blir det full längd 2016.

God start på det nya året!

På grund av taskig internettillgång i Norge publiceras detta inlägg ett par dagar sent. Bättre sent än aldrig?

Den är trots allt i gång nu. Skidsäsongen 2015/2016. Men urled är vädret. Hemma på västkusten har standardtemperaturen under vintermånaden december legat kring +7 och standardnederbörden har varit regn. Så jag har tagit mina skidor och dragit till Sjusjöen i Norge en vecka. Här är det vinter men inte på långt när som det varit vid de två tidigare tillfällen jag varit här över nyårshelgen. Tidigare två tillfällens +100cm i snödjup är i år ca 10-20 cm och skidspåren kring Sjusjöen är mest täckt av is. 5-6km bort och högre upp på fjället är det dock åkbart. Så skidor åker vi och det känns i kroppen. Två av sex dagar är avklarade. Låren är trötta, höftböjjarna är trötta, handlederna gör ont. Det märks att åldern påverkar mer och mer. Jag är ändå tio år yngre än Anders Aukland. Hur klarar han sig? Kanske är det min knapra träningsmängd som trots allt påverkar mest.

Träningsmängden brukar vara låg men detta år tar nog ändå priset. En stor anledning är en liten tjej som för några veckor sedan utökade familjen från två till tre. Hon ger mycket kärlek och glädje och är helt fantastisk söt. Sämre är det med tid jag avvarar till träning. Så om de senaste 6-8 åren varit några mellanår så lär väl året bli ett mellanmellanår. Snart vänder det! Marcialonga och Vasaloppet skall dock åkas även i år. Resultaten får väl bli som det blir antar jag.

Senaste inlägget skrev jag dagen före Helsingborg Maraton. Det var några dagar sedan. Jag persade på maran och det var ju bra. Jag persade också på halvmaran vilket så här i efterhand kanske inte var så smart. Andra halvan gick 17min långsammare än första. Jag skruvade upp förväntningarna en hel del där i början. Det var före låren sa stopp och i mål var jag därför ganska missnöjd med resultatet trots att målet var pers.

Det är inte riktigt min grej det här med asfaltslöpning. Särskilt inte långa distanser och absolut inte i städer. Benen, speciellt låren, blir stumma efter någon mil, underlaget är hårt, löpningen monoton och det är trotts allt i skogen jag trivs som allra bäst. Bara det att chansen att stöta på en älg är minimal gör det hela ganska meningslöst. Är det någongång stadsasfaltslöpning kommer till sin rätt så skulle det väl vara den där första rundan i en ny stad. När man ger sig ut tidigt på morgonen och upplever staden för första gången, ser invånarna på väg till arbetet, bageriet eller vart de nu är på väg. Får se staden något slumrande och så som den ser ut före det att turisterna tar över.

Men. Ja som i de flesta fall finns det ett men även här. Trots att städer och asfalt mest är pest har nu jag en tanke om att varje år, så länge benen orkar, springa ett stadsmaraton. Jag började med Paris 2014 och i morgon blir förhoppningsvis Helsingborg Maraton min andra stadsmara. Idén fick jag 2013 när jag var med som supporter till min sambo på Stockholm Maraton. Strax före start sökte hon, i likhet med ett flertal andra, skydd från solen i en park nära startområdet. Jag insåg att en stadsmara inte bara behöver vara 42 195 meter hård, monoton löpning. Det kan vara så mycket mer runt omkring. Förberedelser, upplevelser, tävling mot polaren, peronbästajakt, löpare från jordens alla hörn, musik och publik längs banan. Jag stod där i parken och iakttog löparnas sista förberedelser. Det var nervositet blandat med storslagna planer. Skavsårsutsatta delar av kroppar smörjdes in med fett. Geler av olika slag tejpades fast på sin plats. Någon stoppade fickan full med snus. Jag jämförde med Vasaloppet. För mig är det mycket mer än 90 kilometer skidåkning. Det är tradition, förberedelser, resan till Mora med klubbkamrater, valla- och väderångest, stämning och känsla ut med spåren, gemenskap med de andra tävlande. Jag kände igen mig där före start på Stockholm Maraton. Vissa åker runt i Europa och blandar upplevelser med att åka långlopp på skidor. Andra åker runt i Europa eller världen och blandar upplevelser med att springa maraton. Jag tänker mig kunna göra båda. En stadsmara om året alltså. Kriteriet är att det skall vara en upplevelse och gärna många deltagare.

Imorgon är det alltså dags för mara nr 2. Jag har inga direkta resultatambitioner. Träningen har gått helt ok sista veckorna. Formen är dock fortsatt ytterst osäker. På orienteringstävlingar för två veckor sedan var jag riktigt under isen. Jag har försökt köra lite asfaltstillvänjning. Bl.a har jag sprungit dryga 17km hem från jobbet en gång per vecka de senaste tre veckorna och i lördags körde jag ett testlopp på milen. Jag gjorde ett motsvarande test inför Paris och nu var tiden en min snabbare. Viss tillförsikt inför morgondagen alltså. 3h 40min i Paris. Jag satsar på något liknande imorgon.