Som ungdom och junior sprang jag mycket orientering. Som mest säkert ett 40-tal tävlingar på ett år. Jag gjorde en satsning där i junioråldern och hade faktiskt det något naiva målet att bli bäst. Bäst i världen. Bäst blev jag inte. I vart fall inte ännu. De senaste tre, fyra åren har mitt orienterande minskat radikalt. Hittills i år har jag bara sprungit två tävlingar i tävlingsklass. Tid lagd på träning och tävling har minskat överlag till förmån för arbete och nu på senare tid även familj. Orienteringsträning och tävling är ändå det som minskat mest. Från att ha varit en väldigt stor del av livet har det skuffats undan till en liten del där någonstans i periferin. Anledningen är främst att orienteringsutövandet kräver en stor portion koncentration vilket jag där ett tag hade svårt att uppbringa. Det kändes så mycket enklare och roligare att ge sig ut på en löprunda utan karta och kompass. Intresset och suget på orientering har ändå funnits där hela tiden. Stundtals i periferin men på senare tid har det börjat växa sig starkare. Och nu är jag återigen anmäld till femdagars, eller O-ringen som det väl egentligen skall kallas. Fem dagar med orientering sista veckan i juli. I år i Sälen. Det kan bli spännande och skoj. Förhoppningsvis.

Efter Hallands Ultra vilade jag helt från träning en vecka. Därefter har jag ställt om den lilla träning jag bedriver till mer orienteringsinriktad. Jag har sprungit en eller två orienteringsbanor per helg de senaste tre helgerna. Förra helgen gjorde jag också min andra orienteringstävling för året. 20-manna stafetten Tjoget utanför Emmaboda i innersta Småland. En tävling av tradition. Jag har säkert gjort ett tjugotal insatser på Tjoget genom åren. Årets insats var inte direkt på topp för egen del. Riktigt dåligt fysiskt och stundtals slarvigt tekniskt. Laginsatsen från OK Löftans tjugomannatrupp var däremot mycket god med en slutlig placering topp 20 och näst bästa lag från Halland.

Det är nu dryga två veckor till femdagars startar. Tiden är allt för knapp för att under skall hinna ske med formen. Jag väljer att fokusera på orienteringsteknik och benstyrka. Sälenterrängen kommer innebära ett antal höjdmeter att ta sig uppför och mina ben är som det är nu inte redo för det. Planen är att få till åtminstone fyra pass där fokus ligger på uppförsbackar fram till start. Något orienteringstekniskt pass skall jag också försöka få till. Jag har också samlat ihop ett stort antal kartor från tävlingar och träningar jag tidigare sprungit i Sälen. Kartstudier och analyser får bli en ingrediens för att nå om inte en god så i vart fall anständig orienteringsform.

En något försenad rapport från årets Ultra. Tre veckor har gått. Jag presterade väl ungefär utefter min förmåga och är någorlunda nöjd med genomförandet. Efter förutsättningarna. Förhoppningen att hålla en snitthastighet på 6min/km klarade jag inte i år heller utan stannade kring 6min 15sek. Det krävs mer för att nå dit. Jag hade behövt en längre period med fokus på att springa långt och länge. Framförallt är jag i behov av ett par nya lår. Lår som funkar i uppförsbackar, lår som inte börjar ta slut efter en sisådär 3 mil.

Det var en dag med solsken och lätt vind. Varmt men inte stekande, svagt fläktande. En vacker varierande bansträckning med flack start i lummig skog, utmed Kattegatt på Prins Bertilsstig, via centrala Halmstad längs Nissan för att avslutas i kuperad skogsterräng på tekniska stigar. Banläggaren har lyckats komponera en utmanande sträckning som kräver skiftande förmågor av deltagarna. Nötande i flack terräng på små stigar, på grus och lite asfalt. Långa och korta uppförsbackar. Tekniska stigar, branta nedförsbackar när låren börjar bli som mest stumma. 50 km är krävande i sig. Men det är inte bara en fin varierande sträckning som löps. Det märks att arrangörerna tänkt till och vill erbjuda ett lopp med mersmak. Banan är välmarkerad, det finns gott om godsaker och hejjarop vid energidepåerna och stämningen vid mål håller hög klass. Stor eloge till Halmstad OKs traillöparsektion.

Mitt lopp då. Känslan var god från start. Jag följde planen att ta det lugnt de första kilometrarna för att komma igång och därefter hitta en behaglig takt som jag skulle klara av att hålla så långt som möjligt. Ställde mig långt bak i starten och började avancera efter några kilometer. Efter en 7-8 km kom jag ifatt några löpare som höll ett för mig lagom tempo. Jag låg sedan med den gruppen i 14-15km. Allt kändes bra så långt och fram till ca 30km höll det i sig. Jag passerade 30km på 2h 45min, en snittfart så långt på ca 5,5min/km. Där börjar loppet på allvar. Agnarna skall skiljas från vetet så att säga. Den relativt flacka bansträckningen övergår i kupering. Grusvägen ger sig plötsligt iväg uppför, inte ända till himlen men åtminstone till Kaneberg. Då sällandes jag till agnarna medan vetet, med sina berggetslår, med lätta steg tassade vidare. Det blev för mig mycket gång i uppförsbackar, kamp med trötta lår och vader som ville krampa för att ta sig framåt, mot mål, de där sista 20km. I mål kom jag efter 5h och 15min.

Nästa utmaning blir O-ringen i Sälen. Fem dagars orientering på sex dagar. Jag har efter ultran börjat ställa om träningen mot orientering. De sista åren har antalet orienteringsrelaterade pass varit betydligt färre än tidigare. Återigen finns det mycket att jobba med.

Tre löprelaterade utmaningar är planen. Ultra vår/sommar, Femdagarsorientering slutet av juli och asfaltsmara höst. Om en vecka är det dags för utmaning ett. Likt föregående år blir det ultra i Halland. Från kust till skog med Halmstad som centralort. Att jag valde Hallands Ultra även i år, det finns ett gäng lopp att välja bland, beror dels på att det ligger ganska bra till tidsmässigt. Inte för tidigt utan det finns möjlighet att nöta mil inför loppet. I år kändes det för nära femdagars om det hade blivit lopp i juli istället. Den stora anledningen till en repris är dock upplevelsen från förra året. Ett lopp med få deltagare, fin bana och hög service från funktionärer mm.

För åtta veckorsedan satte jag upp en helgplan där jag planerade in vilket långpass jag skulle köra vilken helg inför ultran. Det är långpassen, 2h+, jag ser som nyckelpassen inför denna utmaning. De första fem veckorna följde jag planen väl men sedan har det varit lite si och så med det. Jag har i vart fall kört minst ett långpass, 2h+, varje helg förutom en de senaste nio veckorna. Alltid något. Utöver långpassen har jag relativt kontinuerligt tränat 1-2 ggr per vecka.

Formen då? Nja. Den sista veckan har väl inte direkt gjort mig säkrare på att det finns något som kan likna form. I onsdags sprang jag Blodomloppet 10km i Slottskogen. 44,5min var väl inte riktigt vad jag hoppats på. I dag har jag varit ute på ett långpass med Jocke på finfina småstigar i Skatås-/Delsjöterrängen. Det kändes bra i ca 90min men sen var det trötta lår och allmänt törstig kropp. Sista delen av passet var jag riktigt trött och känslan dålig. Jag hoppas på att det är de senaste veckornas träning med bl a ganska tuffa backintervaller och den högsommarvärme som slagit till i Göteborgstrakten den senaste tiden som är orsaken till denna kassa känsla. Nu låter jag kroppen bestämma om det blir någon mer träning före lopp. I princip kommer det bli vila fram till lördag. Möjligtvis släpper vi in något lugnare pass.

Jag har i ganska många år fört någon form av träningslogg. De senaste sju åren har jag loggat i en excelmall som jag har sparat och vid behov eller lust kan jämföra mellan åren. Mitt ”träningsår” har dessa år sträckt sig från den förste i april till den siste i mars. I torsdags för en vecka sedan var det alltså nyårsafton och tid för summering av träningsåret 2015/2016. 206h fördelat på 162 träningspass har jag skrapat ihop. Det ger knappa 34 min per dag i snitt. Mest tid har jag lagt på löpning, 81h, följt av längdskidåkning, 68h. Springa kan man göra 365 dagar om året, åka skidor kan man göra betydligt färre dagar på ett år. Det torde tyda på att motivation och press till träning är högre under skidåkardagarna. Jämför jag de senaste sju åren så är det 2010/2011, med sina 294h som toppar antal träningstimmar. 2015/2016 tränade jag alltså cirka 90h eller 30% färre timmar än 2010/2011. 2011 placerade jag mig strax över 700 på Vasaloppet, 2016 strax över 1 200. Ser vi ett mönster?

2015/2016 till ända. Dags för 2016/2017 vad det nu har att bjuda på. Träningen ligger fortsatt på låg nivå. Förra helgen fick jag till tre träningsdagar på raken. Alltid något även om totaltiden summeras till blygsamma 2h 10min. Någon form av kvalité ingick dock. I lördags backintervaller. Eller jag vet inte om man får kalla det intervaller när det går så långsamt. Backe var det i vart fall. På söndagen vad jag tror ett testlopp i tröskelfart över 20min. Jag är inte riktigt på det klara med vad det innebär att träna tröskel. Har fått för mig att man skall ligga så nära mjölksyratröskeln som möjligt utan att gå över den. Om det är rätt definition så körde jag alltså ett testlopp över 20min i tröskelfart. 4,44km kom jag på de där 20 minuterna. Det är väl inte så många som får skrämselhicka över den prestationen kanske. Men. Förhoppningsvis en början på något nytt.

Jag funderar lite på en tävlingsplan över barmarkssäsongen. Jag får väl erkänna att jag jobbar lite effektivare under press. Nu lutar det åt att det blir ungefär samma löplopp som förra året. En ultra i juni och en asfaltsmara i september. Dock inget anmält ännu. Klart är i varje fall en krävande femdagarsorienterig i Sälen slutet av juli. Förhoppningsvis skall det räcka för att åtminstone pressa fram lite träningsmägd även när motivation och inspiration sviktar.

Två veckor har gått sedan Vasaloppet 2016. Jag tog mig i mål i mitt sextonde raka Vasalopp. Gott så. Tyvärr var kapaciteten vad jag befarade. Det blev det sämsta resultatet någonsin och för första gången en plats utanför de tusen främsta. Skidsäsongen 2015/2016 har överlag varit den sämsta någonsin. Tre långlopp har jag kört utöver Vasaloppet. Det började med en krasch och DNF på Marcialonga. Bittert. Åkulla Skimaraton var en bedrövelse och det var då jag började inse att det var en bra bit upp till normal standard. Borås Skimaraton var något bättre men långt från bra. Ett litet hopp tändes ändå där då jag var kortare tid efter några snabbare löpare i Borås än i Åkulla. Detta trots att jag rimligtvis borde varit längre efter i och med tyngre förhållanden och tuffare bana.

Vasaloppet då. Jag fick väl en ganska medelmåttig start från min utgångsposition cirka mitt i startled 2. Tycker det gick långsamare och mer ryckigt upp för den första långa backen. Många hade dåligt fäste och några försökte sig på stakning på blanka skidor även bland oss motionärer vilket gärna leder till att luckor bildas där det brantar på. Placering 1246 i Smågan. Uppe på myrarna med långa stakpartier kändes det som jag låg ganska rätt i fältet. Det gick varken för snabbt eller långsamt. Ganska snart blev det dock en behaglig sällskapsresa då ett av spåren var märkbart snabbare än övriga. Så alla körde i det spåret och det krävdes mycket energi för att gå ut i annat spår för att plocka platser.  I backarna upp mot Risberg efter ca 3 mil märktes det tydligt att fästet hade spelat ut sin rätt samtidigt som benen var otroligt svaga. Jag kände mig mer som en sprattelgubbe än stolt skidåkandes gubbe. Sämsta registrerade placering noterades i Evertsberg efter drygt halva loppet. Där plats 1319. Efter Evertsberg kommer några långa snabba utförsbackar vilket alltid är skönt, samtidigt som ångesten över de väntade backarna upp mot Oxberg ligger där och gnager. Jag hade för övrigt väldigt fint glid hela loppet. Sämre med fästet som i princip bara var till någon hjälp i den första backen. Sprattlade mig i vart fall även upp till Oxberg. Sträckan Oxberg till Hökberg är småjobbig med en hel del knixar samtidigt som tiden börjar ta ut sin rätt. De sista 19 kilometrarna från Hökberg och in hade jag enligt min gameplan fri fart. Nu var det lite svårt med fri fart då det fortsatt var ett spår som var snabbare och man fick ödsla mycket kraft för att gå ut i ett långsammare spår och försöka plocka platser. Det blev därför onödigt många sträckor med sällskapskörning i lägre tempo än önskat mellan kraftansamlingarna. Jag kände mig i vart fall stark på slutet och plockade platser hela vägen in i mål. Slutligen plats 1208. 208 platser sämre än skamgränsen. För att klara den hade jag behövt vara bland de tusen bästa upp för första backen och sedan åtminstone hänga med där. Om det varit möjligt med rådande dagsform är jag tveksam till. Känslan är att jag presterade väl utefter min förmåga även om jag aldrig låg nära gränsen eller hade några större svackor under loppet. Missnöjd helt klart. Men ändå inte så bedrövad som jag trodde jag skulle bli. Mer revanschlusta. Nästa år! Ja jag har hört det förut. Men någongång måste de väl slå in?

Jag har tagit det väldigt lugnt efter Vasaloppet. Även om träningsdosen varit ganska beskedlig även inför Vasan så känns det skönt med lite träningsvila. Det tog ändå dryga fem timmar att skida de nio milen vilket är mer än en genomsnittlig träningsvecka. Tre korta pass har det blivit efter Vasan och idag kan man säga att jag stakade igång träningen mot Vasaloppet 2017. I vart fall plockade jag fram rullskidorna och gav mig ut på en tur i det fina vårvädret. Jag får ta och leta upp några löplopp att ha som träningssporrar framöver. Det vore fint att åtminstone få lite kontinuitet i träningen. Till sommaren blir det femdagarsorientering i Sälen och där vill jag åtminstone orka runt utan att helt förstöra kroppen.

Ett drygt dygn kvar till start nu och det mesta av förberedelserna är gjorda. Något sämre förberedd än normalt, men ändock förberedd. Träningen har varit ok sista veckorna. Förra helgen fick jag åkt det jag ville. Totalt blev det 9 mil, ett vasalopp, fördelat på lördag och söndag. Merpart i lugnt distanstempo men med inslag av några längre fartökningar. I veckan har jag kört två intervallpass på stakmaskin. Det hade säkert varit mer optimalt att köra intervallerna på skidor, men när tiden är knapp får stakmaskinen duga. Nu är det inte mycket mer att göra än att samla överskott. Ett kort lugnt pass blir det i morgon förmiddag för att känna på spåren och tekniken.

Annars är det mest val av skidor och vallning som återstår i morgon. Läget har blivit något mer osäkert än vad prognosen sa i början på veckan. I dag har det snöat en ca 5cm blöt snö i mora, kanske torrare snö närmare sälen. Temperaturen på söndag verkar bli några minusgrader på morgonen o närmare noll längre fram på dagen. Förhoppningsvis blir det stabilt kallföre åtminstone.

Målsättningen på söndag är också osäker. Jag hoppas kunna klämma mig in bland de tusen första för sextonde gången. Men realistiskt tror jag det blir svårt. Jag är förberedd på att det kan bli den sämsta prestationen i Vasaspåren så långt.

I söndags körde jag Borås Skimaraton. Skidstadion bjuder på något mer kupering än Åkullas dito. Det var alltså fästvalla som gällde för min del. Fästvalla, en temperatur nära noll och nysnö kan skapa huvudbry. Nu var dock nysnön ganska fuktig och luftfuktigheten hög så klister blev ett givet val. Min prestation hamnar väl någonstans i trakterna kring förra helgens prövning i Åkulla, i vart fall inte mycket bättre. Skillnaden är att nu var jag förberedd på vad som väntade så känslan efteråt är inte alls lika negativ. Trots tuffare bana och längre åktid var jag kortare tid efter segraren från Åkulla, Henrik Alm. 20 minuter efter i söndags jämfört 24 minuter i Åkulla. Nu hade kanske inte han hade sin bästa dag i Borås men det är även några andra som jag var längre efter i Åkulla än i Borås. Kanske ett fall framåt ändå.

Jag sliter lite med att jag inte har några skidor som funkar riktigt bra i klisterföre. Det ger helt klart en osäkerhet inför lopp i före likt i söndags. Jag känner mig slagen på förhand. De senaste två åren har jag testat flertalet skidor men ännu inte hittat något som passar mig i rena klisterfören. Det här med längdskidåkning är ju på gott och ont en materialsport. Jag gillar det egentligen då det ger en extra dimension till kroppsstyrka och teknik. Samtidigt tar det tid och ekonomi som man kunnat lägga på träning istället. Egentligen har jag bara haft två par skidor genom karriären som jag är riktigt nöjd med. Det första paret köpte jag av Kungsätersexpressen David Martinsson för cirka tio år sedan. Tyvärr bröt jag av oklar anledning av den ena skidan i det paret bara efter något år. David verkar förresten tävla för någon Varbergsklubb numera och spöade mig ordentligt i Åkulla förra söndagen. Det andra bra paret skidor köpte jag för ca fem år sedan och det har jag kört med på samtliga Vasalopp, Marcialonga och König Ludwig Lauf sedan dess. Det funkar riktigt bra på minussidan strax under noll. Dock inte alls i klisterfören och inte heller när det börjar bli kallare än minus sju åtta grader. Jag har ett nytt par på g som jag hoppas få testat till helgen.

Planen nu är att reta kroppen i en desperat jakt på anständig form. Jag har börjat inse att årets Vasalopp kan bli det sämsta av mina hittills genomförda. Men jag vägrar ge mig ännu. Finns chansen på topp 1 000 så skall jag inte ge mig utan kamp. Efter loppet i söndags har jag inte tagit någon vilodag. I måndags körde jag lite styrka och idag har jag kört 3 minuters stakintervaller i Dåmen. Tillbaks till Dåmen alltså. Där har jag inte varit sedan mitten av december. Det bjöds inte direkt på räls utan mer sockersnö och djupa spår. Men man skall inte klaga, det var åtminstone snö. I Göteborg. I februari. Inte illa.

Marcialonga slutade med en urkörning efter ca 25-30km. Eller jag slutade inte där utan tog mig till Predazzo efter 45km. Men tävlingen tog slut där utanför spåren. Därefter gjorde det hela tiden ont i mag-/höfttrakten och det var inget kul längre. Resultatet blev skrapsår på ena sidan av kroppen, blödningar vid höften, en ond magmuskel och förmodligen en mindre spricka på ett revben. En tråkig avslutning på en i övrigt mycket fin Italienvistelse. De senaste två veckorna har det därav blivit än mindre tränat. Det var väl inte direkt vad som behövdes efter en höst och vinter där den normalt låga dosen träning varit ännu lägre. Med en liten bebis som nytillskott i familjen sedan november är det liksom inte lika prioriterat att ge sig ut på träning när man kommer hem från jobbet. Jobbet kräver också längre arbetsdagar lite nu och då.

I dag Åkulla Skimaraton. Det gick inte alls som jag hoppats på men jag befarade att kroppen inte var så där på topp direkt. Så det var inte helt oväntat. Att farten saknas var väntat. Jag har inte kört mycket fartpass på skidor. De högintensiva passen har istället framförallt körts på stakmaskin. Det ger förmodligen inte så mycket till fart på skidor utan mer styrka. Jag släppte därför täten och några grupper längre bak ganska snart efter start och föll ner i fältet. Jag hade dock hoppats på att det skulle finnas mer uthållighet ansamlad i kroppen. Men efter ungefär halva loppet var det inte mycket kvar. Andra halvan blev mest en kamp om att ta sig i mål. Kanske inte så konstigt det heller. Med en normal veckodos på 3-4h träning så blir dryga 2h långt. 25e plats är inte bra. Tror inte det är många gånger jag varit utanför topp 10 på Åkulla Skimaraton tidigare år och det känns inte som att kvalitén på startfältet var bättre i år. En stor eloge till arrangörerna för att de lyckas få till så pass fina förhållanden med den väderlek som varit de sista veckorna. Även om resultatet för min del är riktigt dåligt så var det åtminstone en fin dag att ägna åt längdskidåkning.

Det finns lite att jobba med om det skall bli någon form av framgång på Vasan. Frågan är om jag hinner och har möjlighet att prioritera det jobb som krävs eller om jag skall lägga ned alla försök och låta det bli som det blir. Skamgränsen topp 1000 blir i vilket fall som helst svår att nå. Risk för besvikelse här hög. Nästa helg är jag anmäld till Borås Skimaraton. Ett helt annat lopp än dagens flacka stakfest på blanka skidor. I Borås är det betydligt mer kuperat och det blir inte blanka skidor.