Årets lopp, det femtonde i ordningen, är avklarat. Placeringen verkar bli strax under 800 och tiden 5h 35min. Placeringsmässigt var detta något bättre än de två senaste årens dryga 900, samtidigt är det en bra bit ifrån mina mål och visioner. Jag är inte nöjd med loppet som helhet men inte heller direkt missnöjd. Att tillfälligheter och dagsform är avgörande visar sig tydligt vid en jämförelse med förra årets lopp. 2014 var känslan att jag var i bra form och jag hade ett fint glid under skidorna, tyvärr ödelade en extremt strulig start möjlighet till bättre placering då. I år kände jag mig seg mest hela tiden och skidorna gled märkbart sämre än de flesta omkring mig. Med en stabil marschfart och bra avslutning lyckades jag ändå klara av skamgränsen att inte tappa något startled till nästa år.

Förhållandena var tuffa då den varma temperaturen innebar blöt och mjuk snö. Tungt före och dåligt stavfäste satte tålamod och fysisk styrka på prov. Jag kom iväg helt ok i den något stökiga starten och uppför backen. Väl uppe på myrarna märkte jag direkt att skidorna inte var top notch. Jag hade svårt att följa i stakningen och tappade placeringar i nedförsbackar. Kombinationen med något för tjockt klisterlager och ett för lågt spann på skidorna tänker jag mig är förklaringen till det dåliga glidet. Fästet var mycket bra loppet igenom. Det blev ett tufft lopp med mycket kämpa och många negativa tankar. Jag hade en djupare svacka ungefär halvvägs in i loppet, annars var energinivån ganska jämn men seg och plågad. Jag försökte dricka så ofta jag kom åt och fick tillslut kastat av mig mössan till supportergänget i Evertsberg, varefter det kom någon form av vändning. Backarna upp mot Oxberg var i vanlig ordning tunga med en sliten kropp men jag intalade mig att det är tufft för alla och har jag bara krafter kvar efter Oxberg finns stora möjligheter att plocka placeringar. Från Oxberg och in till Mora ändrades karaktären på snön något då natursnön därifrån mer och mer övergår till konstsnö. Framförallt efter Hökberg märktes tydlig skillnad i att snön blev fastare och hårdare och mina skidor började då också fungera bättre jämfört med många andra. Trots att kroppen var rejält sliten och sugen på fikapaus klarade jag kämpa och hålla tillräcklig fart för att plock platser in till mål. Från dryga 1 000 i Mångsbodarna till knappa 800 i mål.

Det är alltså över för denna gång men jag känner mig redan taggad inför 2016. Med mer motivation och inspiration jämnt över året tror jag fortsatt det finns kapacitet till bra mycket bättre resultat. Förhoppningsvis kan den nya skidhallen i Göteborg hjälpa till lite genom att ge snövana tidigare på säsongen. Hur mycket jag kommer utnyttja hallen är jag inte säker på, men jag tror det är nyttigt att åka på snö åtminstone några gånger i månaden från oktober. Och när jag i går kom hem från Mora stod ett par nya skidor och väntade på mig. Efter Ymerloppet för två veckor sedan insåg jag att inget av mina ”bästpar” riktigt funkar i fuktig snö. Så jag la en beställning och har nu förhoppningsvis ett par som skall fungera även när det är blött. Fortsätter vintrarna vara ostabila så lär det inte varit sista gången Vasaloppet genomfördes rakt igenom i plusgrader.

Det börjar närma sig. Efter en bra insats på Marcialonga hade jag bra dagar i Seiser Alm med mycket och fin skidåkning. Seiser Alm är ett fantastiskt vackert ställe och det passar mig bra att köra på i måttligt tempo på den höga höjden och bara samla njutmil. Kanske fick kroppen jobba väl mycket för dagen vi reste ner från Seiser Alm till Oberammergau hade jag feber och var allmänt trött. Även dagen före König Ludwig Lauf var jag trött och hade en dålig känsla i kroppen men febern var i vart fall borta. Bestämde mig för att testa att starta loppet och tog det lugnt i början för att känna på kroppen och låta den komma igång. Efter drygt halva loppet har man klarat av de få uppförsbackar som bjuds och jag ökade då insatsen och trycket i stakningen. Avslutningen av loppet kändes helt ok. Resultatet blev sämre än vad jag hoppats på inför men ändå vissa positiva bitar att ta med mig.

Tiden efter Italien och Tyskland har det varit mycket upp och ned. Väl hemma i Sverige hade jag en vecka med lättare förkylning och det tog nära två veckor innan kroppen kändes helt ok igen. Sedan har jag blandat god känsla med betydligt sämre. På Ymerloppet för knappa två veckor sedan var det ingen bra känsla varken fysiskt eller tekniskt. I tungt före med blöta spår och en relativt kuperad bana orkade jag inte hålla ihop det hela. Helgen en vecka före Vasan har jag sedan dryga tio år kört ett formtoppningsprogram med relativt hård träning. Ett program jag tror på och känner mig trygg i. Längre distanspass blandat med stakintervaller fördelat på fyra pass från fredag kväll till söndag förmiddag. Natten till fredagen ballade min mage ur fullständigt och jag tömde kroppen på det mesta samtidigt som sömnen stördes betänkligt. Jag fick försöka göra det bästa av situationen och ställde in de båda planerade intervallpassen samtidigt som jag körde långpassen som planerat. Däremellan försökte jag stoppa i mig nog med energi. Söndagens långpass körde jag i, under förutsättningarna, fina förhållanden i Tranemo. De gör ett stort arbete med konstsnöspåret i Tranemo och lyckas hålla mycket god kvalité. Jag fick till en femmil i tungt före med en kropp som ändå kändes helt ok. Så jag fick åtminstone till den genomkörare som jag tycker är viktigaste i formtopphelgen. Nu i veckan har jag avverkat två bra intervallpass. Förhoppningsvis är jag någotsånär på banan.

Väderprognoserna inför söndagen ser samstämmiga ut och har varit stabila hela veckan. Det verkar inte vara någon tvekan om att det blir en varm dag. Långkalsongerna kan stanna kvar i väskan och för fästet finns det inget annat val än klister under skidorna. Jag är inställd på att det blir tunga förhållanden med mjuk och fuktig snö. Långpassen är gjorda så där känner jag ingen oro och nu är det bara att koppla på pannbenet, tålamodet och kämpalusten.

Marcialonga 2015 är avklarat och jag är nöjd med min insats. Som sagt satsade jag på blanka skidor fram till sista branta backen vilket var helt rätt val. De få backar där jag inte orkade staka var så söndersaxade att alla ändå fick saxa. Loppet är väldigt flackt och stora delar av banan går i svag nedförslutning. För att åka snabbt måste man vara offensiv och långa perioder staka i överfart. Jag försökte ligga på hela vägen och hade inga stora energidippar. Snön i de partier av banan som gick i skuggade partier var mer finkornig än vad jag hade tänkt mig och där gled inte mina skidor särskilt bra. Jag fick ligga på ganska hårt där för att hänga med glidmässigt jämfört dem jag hade omkring mig. I de partier där det var mer isigt gled skidorna desto bättre. Den enda förändring jag skulle gjort med facit i hand är att blanda det pulver jag nu la på med ett pulver som passar bättre i ny-/finkornig snö. I övrigt gick det hela som jag önskade och den enda större tidsförlusten jag hade var ett fall efter ca halva loppet. Det var 2-3 st som hade trillat i en nedförsbacke före mig och jag lyckades inte komma förbi dem utan att köra rakt in i en av dem. Sedan var det ytterligare en åkare som körde in i mig. Det tog ca 1-2 minuter innan vi hade lyckats trassla oss loss från varandra men vad jag uppfattade så klarade sig alla från stav- och skidbrott.

Loppet avslutas med en ca 2,5km lång uppförsbacke med några serpentinsvängar. Kort före backen var jag ordentligt trött och trasslade in mig i mig själv och föll två gånger. I botten av backen stod PWT Travel, som jag reser med, och Milslukern Sport för valla- och drickaservice. Det var bara att slänga upp en skida, luta sig bakåt och öppna munnen så var det en kille som höll emot mig bakifrån, en kille som vallade skidorna och en kille som hällde coca cola i munnen. Både vallan och colan var mycket värdefull för att ta sig upp till målet. Med kladdig valla under skidorna var det sedan bara att gå rakt upp för backen och in i mål mycket nöjd. Placeringen blev kring 540 och det är ca 150 platser bättre än förra året.

Nu har jag varit i Seiser Alm i två dagar och hunnit med tre skidpass. Det är inte överdrivet mycket snö här och lite genomslag av gräs på sina ställen men ändå fullt åkbart. Solen har visat sig mest hela tiden och vyerna man har runt skidspåren är fantastiska. Det känns inte som att det kommer bli några problem att njuta av fin skidåkning och god mat här i Seiser Alm fram till fredag då vi fortsätter vidare mot Oberammergau och König Ludwig Lauf.

Två fina skidpass är avverkade hittills på resan. Igår var vi upp till Passo de Lavazé där jag körde ett längre pass på ca 100 min i strålande sol o fina berg att titta på. Idag har jag kört ca 50 min på Marcialongaspåret. Återigen strålande sol. I övrigt har dagen handlat mest om att samla överskott och förbereda sig för morgondagens utmaning. Skidorna är färdigvallade och det blev paraffin och pulver under hela skidorna. Inget fäste från start imorgon alltså.  Beslutet tog jag efter att ha testat spåren i förmiddags. Jag testade då att täcka tunt blåklister och att täcka tunt grundklister. I de partier som var skuggiga var det ett märkbart sug under skidorna. Då spåren är fasta och fina kommer det förmodligen vara lättåkt och gå fort imorgon. Bara att hoppas att överkroppen klarar av konstant arbete över 57 km. Inför sista backen med ca 3km till mål kommer det finnas möjlighet att lägga på fästvalla för att kunna ta hjälp av benen den sista serpentinbacken. Jag känner mig laddad och ser med förväntan fram mot en stor insats imorgon!

Ha de!

Precis som förra året är jag iväg på en kombinerad tävling- och träningsresa till Italien och Tyskland. Jag har nu anlänt Hotel Regina i Panchia där jag bor de första dagarna fram till Marcialonga. Därefter åker vi till Seiser Alm för några dagars träning i fantastiskt motiverande miljö före resan avslutas med König Ludwig Lauf, 50km, i Oberammergau, Tyskland.

Snö finns det inte direkt överflöd av här i Fiemme- och Fasadalen där Marcialonga går. Arrangörerna har fått lägga ner stort arbete för att få till konstsnö och hämta snö från högre belägna platser. 53km har de lyckats få till och man har alltså tvingats förkorta loppet från de ordinarie 70km. Banan i ordinarie sträckning är flack och den förkortade varianten kommer nu bli än flackare. Fördelen att köra på blanka skidor och förlita sig på stakningen har alltså ökat. Jag har inte bestämt mig ännu för om jag kör med fästvalla eller ej. Det har inte blivit några långa stakpass ännu i vinter och jag är därför osäker på om musklerna orkar 53km ren stakning. Kanske lägger jag därför tunt med fästvalla för att kunna spara överkroppen och använda benen där det går i början på loppet. Men jag har nu två dagar på mig att känna av kroppen före loppet. Känner jag mig stark går jag blankt.

Ryktet säger att även Oberammergau är snöfattigt så risken för förkortad bana alternativt inställt lopp finns även där. Besked skall lämnas på söndag. I vilket fall hoppas jag få ihop en god mängd skidåkning med fina visuella vyer under resan. Att andas alpluft, samla energi och lägga stort fokus på skidåkning i 1,5 vecka känns mycket välbehövligt i resan mot Vasan 2015.

Ha de!

Som mindre grabb hade jag faktiskt en fotbollskarriär. Jag var ingen enastående stjärna men kämpade på och bidrog nog en del till Ullareds IKs P82ors framgång. Under mitt liv har jag haft en del husgudar. När det kommer till fotboll så är det Klas Ingesson som varit husgud nr 1. Bakgrunden till att Klas Ingesson blev min husgud hade inte så mycket med hur han var som fotbollsspelare att göra egentligen, mer än att han var just fotbollsspelare i Sveriges landslag.

EM avgjordes 1992 i Sverige, då jag var 10 år. Jag minns inte så mycket av själva spelet men jag såg Holland möta övergångssammanslutningen från gamla Sovjet (OSS) på Nya Ullevi. Från matchen minns jag att Marco van Basten fick ett mål bortdömt och att en, förmodligen något alkoholpåverkad, holländare kastade upp en spya i mitt matchprogram. Inför EM fick jag ett magasin av Föreningsbanken där spelarna i den svenska truppen porträtterades. Om Klas Ingesson stod det att hans fritidsintressen var skogen, jakt och fiske. Helt i min smak, och från den dagen var Klas min husgud.

Jag har följt och känt mycket medlidande de senaste åren när Klas i ned- och uppgång kämpat mot cancern. Han har hela tiden verkat så stark i de intervjuer man sett honom genom åren och verkar ha utstrålat och bidragit med mycket glädje och kämpalust i arbetet med Elfsborg. Det är också så jag minns honom som fotbollsspelare. Är det något ord jag förknippar med Klas så är det kämpe. Det var med stor sorg jag idag fick reda på att Klas somnat in. Fortsätt kämpa Klas!

Under årets tävlingar har jag överlag haft svårt att finna motivation och inspiration. Det märks främst när jag orienterar då bristen på motivation bidrar till dåligt fokus som resulterar i defensiv fysik och tekniska misstag. Jag lallar mest runt i skogen, tänker på annat och bryr mig helt enkelt inte riktigt.  Jag har en tanke om att jag sysslar med det här för att det är kul. När jag tränar gör jag det jag tycker är kul och då nästan uteslutande inom komfortzonen. En zon där jag har en belastning som aldrig gör ont. Det är ju helt ok på ett långpass med syfte att springa långt och länge. Men dem där vardagspassen kring en timme blir förmodligen helt värdelösa i ett utvecklingsperspektiv. För inför tävlingar har jag krav på mig själv. Och när jag misslyckas infria kraven blir jag besviken vilket borde tyda på att jag fortsatt vill prestera. För att prestera måste jag utvecklas. Eller sänka kraven. Det får bli till att välja sida inför nästa vår/sommar/höst.  Utveckling eller sänkta krav. Mer ondska eller fortsatt komfort. Det går att ha kul även om man haft lite ont på vägen. Lite mer hunger kanske?

En bidragande orsak till att det blivit såhär med form och komfort är att jag hade Swiss Alpine som det stora målet för sommaren. Brist på tid till träning, prioritering, gjorde att jag la allt fokus på att klara mig igenom loppet. Det viktiga, ibland enda, träningspasset varje vecka var helgens långpass i lugnt tempo. Från mitten av maj till starten av Swiss Alpine i slutet på juli genomförde jag 13 pass 2h+ varav 6 pass 3h+. Denna träning har säkert gett god uthållighet och förmåga att hålla igång över tid. Men det gav naturligtvis inget tempo och jag har känt mig seg hela sommaren/hösten. Huvudmålet i Schweiz var att ta mig i mål. Utöver att ta mig i mål hade jag även tidsmål och ambitioner och sprang alltså inte helt på säkerhet. I mål tog jag mig och jag klarade även mitt tidsmål.  Så där gav de långa passen inom komfortzonen resultat.

När det gäller skidåkningen var det ingen brist på motivation och inspiration föregående säsong. Det märktes tydligt på Marcialonga och König Ludwig Lauf där irritationen och offensivlustan var hög när det var trångt att ta sig förbi andra åkare och vid stavbrott. Nu hoppas jag motivationen skall vara hög även under hösten så att jag kommer bättre förberedd än de senaste åren när det blir vinter. Här är det inte tal om att sänka kraven för att prestera. Här känner jag hunger.

På tal om hunger kan jag rekommendera Magasinet Hunger. Väl värt att läsa om man är intresserad av eller för att få tips och tankeställare om mat och matproduktion.

Ha de!

DM-stafett i orientering förra helgen. Som regerande mästare två år på raken var givetvis förhoppningarna högt ställda på Löftans seniorlag. I år med förstärkning från såväl Skåne som Tyskland och två tredjedelar, mig inräknad, från förra årets segrarlag nedpetade till andralaget. Nu var det dock så att även Halmstad mönstrade ett starkare lag i år med en gammal, inte sådär värst gammal för den delen, ungdom/juniorstjärna med form som verkar vara på starkt uppåtgående och Hallands just nu mest lovande junior i laget. Halmstaborna var som väntat lite för snabba men Löftans förstalag var inte långt borta. Silver- och bronsmedaljer blev det för våra båda lag. Summerat skulle man väl kunna säga att vi inte har den bästa toppen men väl den bästa bredden bland orienterande herrseniorer i Halland. Gott så.

September är traditionellt mästerskapsmånad inom orienteringssporten. Kommande helg avgörs det vem som är Hallands individuellt starkaste orienterare då Lång-DM avgörs utanför Fjärås.  Fjärås brukar kunna bjuda på utslagsgivande och fin terräng så det blir säkerligen skoj.

Senast jag var i god form var på Vasaloppet för ett halvårsedan och jag har inga förhoppningar på att det skulle bli någon ändring på det nu i helgen. Det finns heller ingen anledning att lägga energi på att nå någon formtopp i höst utan fokus planerar jag lägga på grund och hårdhet inför stundande skidsäsong. Jag har fått nys om Skogsmaran, ett lopp om 42km på Vildmarksleden från Skatås till Hindås. Det är en fin sträcka som jag sprang för något årsedan, då Hindås – Skatås. En start i Skogsmaran skulle det mycket väl kunna bli för att få ett riktigt tufft långpass.

Ha de!