Ytterligare ett test att få lite kontinuitet i det här.

Skidsäsong 2013/2014 är jag både nöjd och missnöjd med. Kort sammanfattat hade jag en fin dryg vecka i månadsskiftet januari/februari i Italien och Tyskland. Vi startade med Marcialonga där det märktes att jag inte hade någon fart och riktig grund i kroppen. Ett stavbrott gjorde också att jag tappade lite tid. Som vanligt var atmosfären före, under och efter loppet trevlig. Placeringen blev 686 (av 6.244 st) vilket är sämre än mina båda tidigare försök, 359 (2009) och 570 (2012).

Efter dagarna i Fiemme- och Fassadalen drog vi vidare till Seiser Alm för några dagars träning och, skulle det visa sig, livsnjutning på hög nivå. Seiser Alm bjöd i vanlig ordning på bra preparerade spår och storslagen natur. Det blev tre dagar med ca 4h träning/dag i lugnt tempo på hög höjd (1700-2000 möh). Mellan passen åt och bodde vi högklassigt.

Sista anhalten på resan var Oberammergau och König Ludwig Lauf. På grund av det lilla snödjupet i denna del av Tyskland var loppet i år förkortat till en tvåvarvsbana om ca 45km (ordinarie bansträckning är en envarvbana på 50km). En flackbana som bjöd på stora möjligheter till stakning i hög fart. Trots Marcialonga en vecka tidigare och relativt mycket träning mellan loppet gjorde jag ett mycket bra resultat på König Ludwig Lauf. Placering 172 av 1 600 st.

Jag åkte sedan några tävlingar i Halland med sämre resultat innan det var dags för Vasan. Träningen förflöt relativt bra även om snön inte direkt ville falla över södra Sverige denna vinter. Rullskidorna fick plockas fram för de sista förberedelserna. Med Vasan är jag i stort väldigt nöjd. Tyvärr misslyckades jag totalt på startgärdet och hade över 1 500 före mig upp i första backen (1 458 i Smågan). Det duger inte och placeringen i mål blev 917. Åkningen efter startgärdet kändes väldigt bra och jag var förmodligen i bra form. Det finns något att jobba med inför framtiden och jag är fortsatt starkt motiverad att försöka få till ordentliga förberedelser någongång.

Under våren och sommaren har jag testat några nya konditionsidrottsutmaningar som givit mersmak. I början av april sprang jag min första asfaltsmara i Paris. Utan några större direkta förberedelser var jag rädd att benen inte skulle palla 42km asfalt. Dem pallade helt ok och jag fick en god upplevelse utmed sightseeingbanan där sevärdheterna bockade av en efter en. Upplevelsen blev inte sämre av stämningen bland löparna och från publiken. Det blir förmodligen fler stadsmaror framöver. Jag känner inget behov av att göra bra resultat men upplevelsen gav mersmak.

I slutet av maj begick jag ultradebut på Kullamannen Ultra +54km. Dem sista 30km visade mig att ultra är längre och kräver mer än det jag tidigare testat på i löpväg. Loppet startade i Ängelholm med mycket flack kustterräng de första ca 30km. Därefter gav man sig in i Kullaberg med betydligt mer kupering. Tempot var för högt i början och låren vart ordentligt stumma sista halvan av loppet. Jag tog mig i vart fall stärkt genom loppet och taggad för framtida ultror.

Den stora höjdpunkten gick av stapeln i mitten av juli. Swiss Alpine 79km på hög höjd med en stor mängd höjdmeter att ta sig uppför. Från början maj har Swiss varit prio för min träning. Tiden till träning under våren var som vanligt begränsad men jag har åtminstone sett till att köra ett distanspass 2h+ de flesta helger maj till mitten juli. Vid två tillfällen körde jag även backtobacktoback med längre distanspass tre dagar på raken. Denna form av träning tror jag på för att stärka och förbereda kroppen för längden samtidigt som det inte sliter lika hårt som om man springer hela distansen i en följd. De sista tre arbetsveckorna före semestern tog mycket energi. Jag var ordentligt sliten när semestern började och jag hade svårt att fullt ut återhämta mig mentalt till loppet. Med den förberedelse jag fick till är jag nöjd med det sätt jag lyckades genomföra loppet och jag klarade min måltid med viss marginal. Jag är för långsam uppför och Swissbanan gav inte så stort utrymme att ta igen tid i tekniska nedförsbackar som jag upplever att exempelvis Fjällmaran i Vålådalen gör. För den perfekta banan hade jag gärna bytt ut en stor del av banan som går på asfalt och hård grusväg mot mjukare skogsstigar och gärna tekniska nedförslut. Swiss Alpine var i vart fall en stor upplevelse och erfarenhet och jag räknar med att återkomma. Närmare 10h fysisk aktivitet är nytt för mig och kroppen visade att den klarar det.

Nu sparkar jag igång förberedelserna för skidsäsongen 2014/2015. Känslan är att det finns en fin grund att stå på i den mängdträning jag lagt ned under våren och sommaren. Prioritering får bli ett nyckelord.

Jag gör ett nytt försök. Kanske det sista, vem vet. Sen sist har de lagt till en ny funktion. Man kan infoga Spotify i sina inlägg. Jag tror dock inte det blir så mycket av den saken från min sida.

Hösten har gjort entré och ger sig till känna genom kyligare luft, blötare väder och färggrannare löv. Idag har också kaminen i min enkla boning fått göra höstcomeback. Efter en sommar i vila ger den nu värme igen. Jag tycker om både hösten och värmen från kaminen, så det känns faktiskt ganska bra.

En snabb repris sen sist. Sommaren började i vanlig ordning med en stor dos arbete. När det väl blev dags för semester gav jag mig norrut för några veckor. Det började med en dryg vecka i fina vännerslag under O-ringen i Boden. Själva orienterandet skördade inga personliga framgångar,men jag begav mig åtminstone från Boden med en trasigare armbåge än vad jag hade när jag kom. I övrigt var det trevligt och vacker terräng. Nästa del i sommarsemestern var husbilssemester. Färden tog mig bland annat till Tromsö, Andenes, Lodingen, Narvik, Låktatjåkko, Gällivare, Sorsele, Strömsund och Vålådalen. Temat på resan var fjäll. Men jag såg även hav, valar, hjortron och får. För att vara en god husbilschaufför så hälsar man käckt på mötande husbilschaufförer. Jag gjorde mitt bästa för att vara en god husbilschaufför och efter jag kommit hem tog det några veckor innan det slutade rycka i armen som ville hälsa varje gång mötte en husbilschaufför. Trots att jag färdades i personbil.  

I Tromsö, Narvik, Gällivare och Vålådalen fick jag med mig finfina löppass. Även dem med tema fjäll. Själva finalen på resan var Axa Fjällmaraton. Tredje raka. Det var lika kul och tufft som vanligt. Dessutom nytt pers, så jag är nöjd.

Efter semestern har jag fortsatt träna på sådär lagom regelbundet och fått till cirka 5 timmar per vecka. Förra helgen gav träningen också lite frukt. OK Löftan med mig i lag med bröderna Antonsson plockade då hem stafett-DM. Så utan att skryta kan vi nu kallas oss bäst i Halland!

Våren och sommaren fram tills semestern börjar i mitten av juli är en pressad tid på jobbet. Det innebär att jag ofta kommer hem sent på kvällarna och har haft svårt att finna energi och motivation till träning på vardagarna. Den senaste tiden har jag istället försökt få till träning på väg hem från jobbet någon eller några gånger per vecka. Antingen hoppar jag av bussen halvvägs och sprungit den sista dryga milen hem eller så har jag tagit rullskidorna hela vägen hem. På så vis blir träningen en del av transporten från jobbet och jag sparar tid jämfört med om jag skulle träna efter det att jag kommit hem. Det har också visat sig att jag genomför de träningspass jag planerat varvid jag fått till lite kontinuitet den senste tiden. Jag har som plan att genomföra två träningspass på vardagarna samt två på helgen. Ingen vansinning mängd men helt klart bättre än att bara träna på helgerna, vilket det gärna blivit under vår- och sommartid de senste åren.

I dag fortsatte jag mitt transporttränande och tog rullskidorna hem från midsommarfirandet i Hällsvik. Jag har efter Vasan inte haft något direkt uppehåll i skid-/rullskidåkandet. Det gick att åka skidor på konstsnö i Landvetter eller Åkulla fram till påsk och därefter har jag åkt ett rullskidpass de flesta veckorna. Huvudparten av träningen i vår har varit med låg intensitet. Det börjar bli dags att klämma in några pass med högre intensitet framöver för att få upp formen. Det känns som jag nu har en god bas med mängd att bygga vidare på.

Ha det!

I dag har jag sprungit långpass på Bohusleden. Jag tog pendeltåget till Jonsered och sprang sedan Bohusleden till Lindome. I Lindome ligger för övrigt mitt hem sedan tre månader. Terrängen var mycket fin det mesta av rutten som passerade Kåsjön, Skatås och Gunnebo på vägen till Lindome. Jag har de senaste åren sprungit några längre pass på olika leder. För två år sedan sprang jag Vättlefjällsleden, förra året sprang jag Vildmarksleden Hindås-Skatås samt Vasaloppsleden Berga By - Mora på två dagar med depå och nattstopp i Evertsberg. Att springa på leder är inte bara fin träning inför långlopp utan även fina naturupplevelser. Helt klart rekommenderar jag detta sätt att "semestra" genom löpning eller vandring. Man måste inte till fjällen för att vandra i fin natur, det finns många fina leder i södra Sverige.

Annars känns det som att formen är något på uppåtgående den sista tiden. Jag har tränat om inte mycket så i vart fall regelbundet 3-4 ggr per vecka i några veckor nu. Jag var anmäld till ett ultramarathon över 50miles mellan Skatås och Borås för några helger sedan. Formen kändes dock allt för dålig med två veckor kvar att jag kastade in handduken. Jag har en dröm om att testa de längre distanserna även inom löpningen. Till nästa år har jag planerat in ett annat ultramarathon och tankarna går även mot att genomföra ett asfaltsmaraton under 2014. När det nu inte blev något Skatås-Borås i år så har jag närmast siktet inställt på Axa Fjällmaraton. Det blir tredje gången som jag springer fjällmaran i trakterna kring Vålådalen. Nytt personbästa är målet. Dessförinnan skall jag även springa O-ringen i Boden. Fem dagars orientering i fin Norrlandsterräng hoppas jag väntar där.

Ha de!

För två veckor sedan skadade jag hälen när jag hoppade ner för ett stup på Herkules medeldistanstävling. Ganska klantigt. Tidsvinsten jag kunde tjäna på att hoppa ner för det där stupet var ca 5 sek. Istället fick jag halta runt resterande del av banan. De första tio dagarna kände jag ingen direkt förbättring och att springa har inte varit att tänka på. De senaste dagarna har det dock gått åt rätt håll och jag känner inte så mycket ondska längre.

Nästa helg åker jag till Svalbard för att bland annat åka Svalbard Skimaraton. Förberedelserna har inte varit de bästa. Jag har egentligen kunnat staka på rullskidor medan hälen gjort ont. Dock så blev jag förkyld  i förra veckan och det tillsammans med mycket tid på jobbet har gjort att jag inte kommit ut på rullskidor heller. Jag körde en stakdistans dagen efter jag skadade mig,sedan har det inte blivit något förrens idag då jag kört ett distanspass på rullskidor. Det gick att diagonala och staka med frånskjut utan att hälen gjorde allt för ont. Så det finns hopp om att kunna köra loppet på Svalbard med vallade skidor. Annars har jag ett tag varit inställd på att staka på blanka skidor. I vilket fall kommer det med all säkerhet bli en fantastisk upplevelse at besöka Svalbard.

De senaste dagarna har stor del av skidsäsongen 2013/2014 tagit sin form. I söndags 8.00 startade anmälan till 2014års Vasalopp. Dryga 10 minuter senare var samtliga platser upptagna. Som tur var hade jag förutspått att det skulle vara hårt tryck och var beredd när anmälningen startade. Så det blir med stor sannolikhet en Vasaloppsstart även nästa år. Jag och min far har ett tag pratat om att åka Marcialonga och König Ludwig Lauf under samma år, och spendera veckan mellan de båda loppen i skidparadiset Seiser Alm. I tisdags öppnade PWT Travel sin anmälan till denna resa och återigen var vi beredda från start. Inom två dagar var samtliga platser till resan fullbokad. Tre fina lopp och utmaningar är alltså bokade inför nästa säsong. Inspiration.

I dag har jag en riktig skiddag. Det blev en tidig uppstigning i morse för att hinna koka kaffe, göra i ordning smörgåsar och få fyr i kaminen före sändningen från Birkebeinerrennet startade. Efter det att tätåkarna kommit i mål åkte jag till Landvetter för att genomföra första träningspasset efter Vasan. Nu sitter jag åter framför tvn och tittar på Kollens femmil. Perfekt.

Birken blev en spännande tävling att följa. Hemmaåkaren Espen Harald Bjerke satte tidigt hög fart och gick loss i första stigningen. Eldar Rönning och Anders Aukland var dem som jagade och hann i fatt lagom till toppen på sista stigningen uppför Midtfjell. Därefter följde ett rävspel främst från Auklands sida med upprepade ryck på den flacka delen av avslutningen för att trötta ut Rönning och Bjerke. Aukland lyckades med sin taktik och två kilometer före mål fick han en tillräcklig lucka för att kunna defilera mot mål. Jag åkte Birken för två år sedan och det var extra kul att följa loppet när man kände igen sig. Förra året var jag också en vecka i Sjusjöen på träningsläger och Birkens kilometer 27 till 42 åkte jag några gånger då. Det är ett väldigt fint lopp med relativt stor del i långa motbackar. Inte så branta, men långa. Stor skillnad jämfört Vasaloppet. Jag vill gärna åka loppet igen.

Mitt favoritteam Team Xtra fortsatte alltså sin dominans i årets långlopp. Samtliga segrar hittills i årets Ski Classics imponerar. Förutom Anders Aukland så imponerade även lillebror Jörgen i dag då han stakade sig in på en fjärde plats på blanka skidor. Jag har inte riktigt gillat tanken att någon vinner Vasaloppet på blanka skidor. Min, något gammalmodiga, åsikt har varit att prestigen ökar på långlopp där man måste diagonala åtminstone delar av loppet. Birken anser jag, trots att det är nästan fyra mil kortare, är tuffare och jobbigare än Vasaloppet rent fysiskt. Klarar man staka sig igenom det och hamna på en fjärde plats så är jag beredd att ändra min åsikt. De bästa stakarna är något vansinnigt duktiga på att just staka. Deras bästa chans att prestera på långlopp är att välja på blanka skidor och helt förlita sig på stakning. Jörgen Aukland har insett det och har enligt egen utsago inte tagit ett enda benspark på tävling under hela säsongen. Han gör helt enkelt på det sätt som ger honom bäst förutsättningar för att vinna. Min stakteknik och stakförmåga är långt från de bästas. Jag har dock ansett att den är hyfsat ok för den nivå jag ligger på. Till nästa år skall jag dock försöka förbättra stakningen ytterligare och se om det kan höja min prestation.

Landvetters konstsnöspår bjöd på kanonförutsättningar idag med nypistade spår och strålande solsken. Klart bättre än förväntat. Kroppen var det dock inte alls någon större pigghet i. Jag har nu vilat från träning i två veckor. Första veckan planerad vila och den andra har jag känt mig lite småförkyld samtidigt som stressnivån på jobbet varit hög. Skidsäsongen är inte slut ännu. Den blir extra lång i år då jag i slutet av april skall åka Svalbard Skimarathon. Det kommer väl inte bli så mycket mer skidträning fram till dess gissar jag, men jag skall försöka komma ut någon gång per helg så länge det finns möjlighet på konstsnö. I övrigt hoppas jag på bättre träning i vår än förra året. Mest blir det löpning men jag funderar på att komma igång med regelbunden rullskidåkning relativt snart.

Kollens femmil har börjat offensivt med flera utbrytningar. Det verkar som att Johan Olssons taktik i VM-femmilen inspirerat andra att vara offensiva. Det är inga svenskar som verkar ha någon kanondag men det kan nog bli en spännande avslutning ändå.

Väl i Sälen på söndagsmorgonen visade sig väderprognoserna slagit in ganska exakt. Det var ca -5 grader, blåst hade varit stark under natten och himlen var molnfri. Ett perfekt skidväder väntade.

Efter Åkulla Skimaraton två veckor före Vasan kändes kroppen klart bättre än tidigare under vintern och förhoppningarna om god prestation hade ökat. Jag fick till en sista formtoppningsperiod helt enligt plan med hård träning helgen före och några korta pass med hög intensitet under sista veckan. Känslan i kroppen blev dock något sämre efter sista helgen då jag inte kände mig lika stark som veckan efter Åkulla. I och för sig inte så konstigt i och med sista helgens hårdkörning. Vid start var det blandade förväntningar. Jag visste att jag förutom en veckas förkylningsperiod tränat bra från jul och fått till över 100 skidmil, vilket är ungefär normal dos för mig. Samtidigt var inte känslan på topp de sista dagarna inför start.

Så till själva loppet. Starten gick smärtfritt och jag kom iväg bra på startgärdet. Den långa första backen gick dock långsamt. Jag hamnade i spår långt ut till vänster och från min position gick det inte snabbt i dem spåren. Vid flera tillfällen kom jag ifatt åkare som försökte staka sig upp för backen. Dem i eliten som kör på blanka skidor hänger relativt lätt med de med fäste uppför backen. Så är det dock inte riktigt för alla dem som försöker staka hela loppet längre ned i fältet. Många blir till bromsklossar i uppförsbackarna och i första backen är det svårt att byta spår för att köra om. Mitt fäste var bra och förutom att det gick långsamt i kön så hade jag en fin resa uppför första backen. Tyvärr visade det sig att jag inte alls hade någon bra position uppför backen. När inte heller glidet var på topp uppe på myrarna så körde jag in i Smågan på en placering över 1100. Helt klart sämst placering i Smågan genom tiderna. Ingen bra start med andra ord. Under loppet hände inte direkt något häpnadsväckande. Kroppen svarade inte som jag ville och skidorna gled inte som jag ville. Det blev en jobbig resa där jag aldrig kände mig pigg och helade tiden fick kämpa för att hålla fart. I backarna upp mot Risberg och sista kilometrarna mot Evertsberg hade jag mindre svackor men i övrigt var det en ganska jämn nivå fram till Hökberg. Efter Hökberg fick jag lite bättre fart på kroppen och skidorna. Jag blev mer offensiv och sökte hela tiden efter vart i spåren det gick snabbast. Speciellt från Eldris körde jag på riktigt hårt och blev därefter inte omkörd av någon. En bra avslutning på ett mediokert lopp. Och resultatet då. Mediokert. Plats 929 är förutom mitt första Vasalopps plats 935 det sämsta jag genomfört. När jag började fundera på målsättning någongång våren 2012 hoppade jag kunna köra in bland de 500. Detta reviderade jag dock under vintern då jag insåg att träningsmängden under vår och höst blev allt för låg. Jag hoppades dock fortfarande att hamna någonstans 700-800. Men icke.

Sedan 2008 har jag haft en klart lägre lägstanivå och med undantag för ett mycket bra lopp 2010 är helt klart utvecklingskurvan på väg åt fel håll. Detta är jag givetvis inte nöjd med. Jag är ganska säker på att anledningen är att träningsmängden under framförallt vårarna men även höstarna är allt för dålig. Jag är inte mätt på Vasaloppsprestation utan snarare väldigt hungrig. Jag vill vara en stabil åkare bland de 500 och förhoppningen om att en vacker dag köra in topp 300 har inte upphört. Men för att klara av detta krävs åtgärder och prioriteringar. Jag har skissat en del på en plan som innefattar andra projekt och lopp än Vasaloppet, men som jag egentligen hoppas framförallt skall göra mig till en bättre Vasalöpare. Mer om det får komma i senare inlägg.