I lag med Esteban och Olof tog Löftan hem bronset i DM-stafetten den gångna helgen. Ingen av oss gjorde egentligen något riktigt bra lopp så det hade kunnat ge än bättre utdelning. Jag sprang den andra sträckan och gjorde förutom en kontroll ett stabilt tekniskt lopp. Tyvärr slarvade jag med riktningen på en längre sträcka och tappade där några minuter. Kroppen var inte helt på topp. Det är framförallt farten som inte finns där. Inte så konstigt kanske då det är bra längesedan jag körde fartpass med kontinuitet.

Jag hann även med medel-DM i helgen. Loppet där var inte heller helt på topp. Inga stora grodor, men en del småslarv i den bitvis luriga terrängen.

Mellan tävlingarna bodde jag i Båstad med logi helt i klass med Scandic. Jag delade där rum med vad jag antar är en av världens snabbaste sms-skrivare. Med dubbelfattat tumgrepp gick det makalöst fort.

Efter helgen har en förkylning tagit tag i kroppen, så veckans projekt får bli att bli frisk. I helgen hade jag tänkt få till en del mängdträning, men vi får väl se hur det blir med det.

Ha de!

Efter en fin och händelserik semester är jag nu tillbaka på kontoret igen om dagarna. Efter en vår med högt tempo och stor press brukar dock höstarna vara mer lugna. Då känns det skönt att det är med massa träningsinspiration och motivation jag går in i hösten. De senaste åren har jag slarvat bort höstarna lite träningsmässigt. Trots att tiden finns där så har jag inte utnyttjat den ordentligt. Nu hoppas jag det skall bli bättring i år. Jag har så smått börjat fundera på en plan på hur jag skall jobba för att utveckla mig som vasaloppsåkare. Av erfarenhet har jag insett att jag inte funkar som bäst med en detaljstyrd plan. När jag planerar allt för detaljerat har jag en tendens att skita i alltihopa tillslut när jag väl börjat avvika från planen. Nu har jag i stället tänkt lägga upp grova riktlinjer på vad jag bör fokucera på för att utvecklas. Tanken är att jag skall få in mer skidspecifika träningsmoment redan nu tidigt på hösten än vad jag brukar. Det blir en del ol-tävlingar i höst men inget jag kommer lägga någon extra energi på att försöka få upp formen till. Nästa målstolpe är istället Marcialonga och tills dess har jag gott om tid att bygga grund och förbereda mig.

I söndags sprang jag Pepparkaksluffen i Kungälv. Uppenbarligen har jag inte gett kroppen tillräckligt med vila efter Vertex för jag var något så makalöst trött i kroppen. Redan i en liten uppförsbacke på väg till första kontrollen började det bränna i låren och efter 3-4km var det som att energi och vätskedepåer var slut. Det kändes som att väggen hela tiden stod och lurade bakom närmsta gran. Därför blev det att ta det lugnt och bara försöka ta mig i mål.

Denna vecka blir därför lugnare än plan. Jag tänker låta benen vila åtminstone till på torsdag men ger mig kanske ut på ett kortare rullpass på onsdag. Till helgen väntar sedan DM-tävlingar i orientering. Medeldistans på lördag och stafett på söndag. Jag har blivit uttagen att springa andra sträckan i förstalaget på stafetten och det känns som vi har bra chans på medalj. Så jag får verkligen försöka samla överskott tills dess.

Förra veckan avgjordes även VM i orientering främst i franska Savoyerna. Det såg riktigt intressant ut orienteringstekniskt så det blir att sätta upp på att göra listan. Sveriges löpare sprang mycket bra och tillslut stannade det på hela tio medaljer. Bland annat tog damerna samtliga individuella guld och samtliga medaljer på sprinten. Imponerande. Jag tittade på SVT-plays sändning av stafetterna. Där fanns en del i övrigt att önska när det gäller bildproduktionen. Jag är en av dem som anser att orientering visst då kan vara en publik- och tv-sport. Men om bildproducenten är mer intresserad av bikiniklädda tjejer och blåbärslag än av tätstriden så är det svårt att motivera en ickeorienterare att titta på orientering på tv. Allt kan ju inte bli bra och sporten har fått ovanligt mycket mediautrymme under veckan så det får vi ändå vara nöjda med.

Ha de!

I lördags var det dags för äventyr lite utöver det vanliga. Vissa väljer kalla det för Axa Fjällmaraton men jag tycker det gamla namnet Vertex Fjällmaraton låter lite coolare så jag väljer det. 43km, 1800 höjdmeter, 0m asfalt, ca 5km grusväg och ca 38km stig/mosse/spång/sten. Varje steg på de 43 kilometrarna var kul. Vädret var kanon med solsken och lätt svalkande vind.

Starten gick 9.00 vid Edsåsen (ca 450möh) och nästan direkt började den 7km och 550 höjdmeter långa stigningen upp till toppen av Välliste (1.025möh). Då det var trångt blev det att räta in sig i ledet och i behaglig takt ta sig uppåt. Efter Välliste bar det neråt mot Ottsjö (ca 550möh), en ganska behaglig del av loppet där jag tyckte mig komma in i en avslappnad löpning. I Ottsjö fanns också loppet första matkontroll efter ca 15km. Efter Ottsjö var det ganska jämn men inte så brant stigning med blandat kalfjäll och skog. Efter ca 20km började jag för första gången känna mig trött, jag föll in i en lagom takt och hamna här i en grupp som höll ett för mig lagom tempo. Efter att varit uppe på ca 850möh vände det återigen neråt på knixig och delvis gyttjig stig till Nordbotten (500möh) där den andra matstationen var placerad efter 27km. Jag passade här på att få i mig mycket energi i form av sportdryck, buljong, godis, russin, nötter och energikaka. Efter Nordbotten var det dags för loppets tuffaste avsnitt upp till Ottjällets vindskydd (ca 1.110möh) Det var 7km där jag sprang ca 1km och gick resten. Vid Ottfjällets vindskydd var loppets tredje och sista matstation placerad. Här blev det mer godis, lite chips och en hel del coca cola. Ett riktigt lyxlopp med massa snacks kan tyckas :). Benen var ordentligt stumma men eftersom jag gått så mycket sista delen kände jag mig ganska pigg. Nu var man nästan uppe på loppets högsta punkt och av de 8km som återstod var ca 7km nerför. De första 4km på fjällstig som delvis var ordentligt gyttjig och på vissa ställen hala spångar. Därefter ytterligare ca 3km nerför på grusväg. Denna del passade mig bra och jag plockade en hel del platser. När ca 500m återstod gick banan in på elljusspåret i Vålådalen och de små ca 5m höga backarna kändes ordentligt i benen. Det var på stela och tunga ben jag tillslut gick i mål, 5h, 11min och 47sek efter start. Nöjd, sliten och glad! Dessutom levande och vad jag vet inte en endaste skada.

Detta är verkligen ett lopp jag rekommenderar. Löpning som det skall vara på småstigar och i fantastisk härlig miljö och inte hård asfalt. Det skall mycket till för att jag skall springa ett längre asfaltslopp igen. Servicen var kanon med välfyllda matstationer på banan, badtunnor, massage, korv med bröd och våfflor med hjortronsylt efter mål. Sammanlagt var det ca 400 som sprang och de flesta deltog även på kvällens prisutdelning, bildspelsvisning och bankett. Löpning och upplevelse delux som Jens Lapidius skulle ha sagt.

I morgon är det dags att falla in i normala rutiner och ta sig till jobbet igen. Jag känner mig också starkt motiverad att fortsätta träningen, bara att hoppas att det håller i sig.

Ha de!

Förra veckan spenderade jag, med fem andra halländska orienteringsgrabbar, i Oban och Skotska sexdagars i orientering. Efter en turbulent vår med problem i vader och lår samt att jag veckan före avresa gick omkull på rullskidor och spräckte ett revben så valde jag att klassa ner mig till kortklassen istället för elit. När jag testade springa några dagar före avresa gjorde det allt för ont i revbenen för att komma mer än 300m. Jag hade därför inga planer på at springa utan hade tänkt mig gå runt och då passade 6km-banor ganska bra. På väg till start på etapp 1 gjorde det ont i revbenen men jag testade lite lätt löpning och kom på att om jag sträckte upp mig i hållningen och spände ut bröstkorgen så gjorde det inte särskilt ont. Sedan sprang jag alla 6 etapperna (förutom i uppförsbackarna då). Jag är nöjd med att bara klara av att springa 6 ol-lopp på 7 dagar, men tävlingsdjävulen var inte sen att infinna sig då jag låg med bland de bästa i klassen under hela veckan. Inför sista etappen låg jag trea med chans på andraplatsen. Dock gjorde jag där en usel teknisk insats och föll istället till fjärdeplatsen. Tre dagar riktigt bra ol-teknik, glädje och löpbar kropp tar jag med mig för framtiden. Det vart en riktigt trevlig vecka i gott sällskap, kanonfint landskap (och ol-terräng) och såklart fin whisky. Skottland kommer jag garanterat återvända till då det känns som det finns mycket osett och ogjort. Vi hann bland annat bara med ett whiskydestilleri så det finns några fler kvar att besöka.

I dag drar jag upp till Vålådalen med nattåget och på lördag går Vertex Fjällmarathon av stapeln. Förberedelserna dit har inte riktigt blivit som jag tänkt mig så det känns som att det kommer bli en kamp mest för att ta sig i mål och överleva. 43km skall banan vara och 1.800m höjdmeter skall avverkas. Vålådalen har blivit en favoritplats för mig i de svenska fjällen. Det är fjärde gången jag gör ett besök sommartid och en gång har jag varit där om vintern. Där finns naturen och äventyret i oändlighet alldeles inpå anläggningen samtidigt som det finns serviceutbud om man önskar ta del av det.  Min far var ofta i Vålådalen på träningsläger när han var junior o senior så det kanske går i släkten.

Årets Vertex får alltså bli en prövotillfälle där målet är att ta sig i mål utan skador. Jag är helt oerfaren av denna typ av lopp men hoppas att jag skall gilla det. Då kan jag återvända till Vertex (eller något liknande lopp) nästa år och då vara gott förberedd.  Det känns också som att en sådan föreberedelse starkt skulle gynna min Vasaloppsatsning genom att det ger mig en stark grund att stå på och arbeta med under höst och vinter.

Ha de!

Om jag igår gick till sängs med stor sorg, rädsla och förvåning var det inget mot den känsla jag hadde efter det att jag sett nyheterna imorse. Norge är näst efter Sverige det land som ligger närmast mitt hjärta. Den del av norska folket jag känner är bland de gladaste, mest intressanta och fredliga jag träffat. Landet har en fantastiskt vacker natur. Min bild är att det är ett demokratiskt land i stor harmoni och okomplicerat leverne. Givetvis beror också en del av min kärleken till landet på alla de karaktärsfulla och duktiga skidåkare och att det känns som nästan alla är intresserade av och praktiserar konditionsidrott i någon form.

Så går en galning och först spränger regeringsbyggnaden för att därefter bege sig till ett sommarläger och totalt massakrerar allt vad han kommer åt. Inte en utomstående terrorist utan en av det norska folket. Det hela är för mig helt ofattbart och mycket svårt att ta in. Dåden har främst drabbat det norska Arbetarpariet men dådet är riktat mot hela världens demokrati. Mina tankar går främst till de som fått ge sitt liv för denna galning, anhöriga och de som fick uppleva den fasansfulla upplevelse de måste varit att befinna sig på Utöya vid tidpunkten för dådet. Min tankar går också till hela det norska folket. Stå upp för Norge och världens demokrati!

Träning och mitt försök till satsning mot Vasan är viktiga ingredienser i mitt liv. I dag känns det dock totalt oviktigt. I vilket fall gjorde jag i måndags en omstart efter den senaste skadan. Vaden är inte helt läkt men visionen är att snitta på 8h träningstid/vecka under mina fyra veckors semester. Största delen kommer förmodligen bli på rullskidor och cykel.

Nu är Touren avgjord. Cadel Evens går segrande ur striden i morgon om inget helt oväntat sker. Inte heller i år blev det således vinst för någon av mina favoritbröder Schleck. Jag har inte haft möjlighet att se så mycket i år då min förening bytt tv-leverantör och Eurosport inte längre ingår i utbudet. Då jag läste om torsdagens, vad det verkar magiska, etapp var jag tvungen att köpa sändningar via internet för att se fredagsetappen. Ytterligare en kanonetapp där det hände saker hela tiden på vägen mot Alpe de Huez. En tävling när konditionsidrott är som bäst. Det var dock ingen av toppåkarna som lyckades avgöra och kanske är det som Roberto Vacchi antyder att det är så här det blir när idrotten är mer ren från doping. Det är ingen som kan göra de makalösa utbrytningarna och pulverisera motståndet. Utan istället en jämn kamp där det handlar om att mala ner motståndet. Inte mig emot.

I veckan har jag också följt Apel 99s P18-lag och mitt äldsta kusinbarns framfart i Gothia Cup. Mycket duktiga killar som gjorde bra ifrån sig. I sextondelsfinal blev det dock respass mot storlaget Häcken.

Vila i frid alla ni som fick lämna livet på grund av en galning i Oslo och Utöya.

Ha de!

Min förra vadskada varade inte så länge trodde jag. Efter knappt tre veckor tyckte jag det fick vara bra. Jag testade några gånger utan ondska. Jag sprang Tjoget utan ondska. Jag har sprungit ca en gång mitt i veckan utan ondska. I torsdags sprang jag 8km och fick vad som kändes som lite träningsvärk efteråt. Jag sprang etapp 1 på Skaw dysten i Skagen i lördags utan ondska. Jag startade dag 2 på Skaw dysten i söndags utan ondska. Efter ca halva banan började det känns lite stelt i vaden. Jag trodde det var träningsvärken som stelnat till lite (idiot, jag vet). Jag fortsatte springa utan att det kändes så mycket värre. När det var ca 2km kvar började det dock kännas mer och efter ytterligare 1 km så var det klippt. Det här med löpning är tydligen inte min grej längre. Eller inte mina musklers grej 2011 i varje fall.

Denna gång är det nog dags att ta det lugnt med uppstegringen på allvar. Det är drygt två veckor kvar till starten av Skotska 6-dagars som jag är anmäld till. Jag inser att jag inte kommer klara av sex dagars orientering. Det är drygt 30 dagar kvar till Vertex. Även om hoppet realistiskt sett är litet för en start så hoppas jag fortfarande innerst inne på att jag skall kunna ta mig i mål där (idiot? Ja förmodligen). Jag har dock bestämt mig för att jag inte skall ha några resultat-, tids eller andra former av mål när det gäller tävling med löpmoment under 2011. Det får vara fullt fokus på att slå Northug på Vasan istället.

Livet är ju inte bara illa som tur är. En hel del trevligheter har jag hunnit med också. På midsommarafton gifte sig min syster med sin Emil hemma i Gällared. En mycket fin och trevlig tillställning. Och en stolt storebror.

Tjoget var varmt. När jag var yngre var Tjoget en av de stora höjdpunkterna på året. De senaste åren har dock kännts halvtråkiga. Denna gång tyckte jag dock det var kul igen. Kanske berodde det på att laget gjorde en fin insats och låg med bra hela tävlingen. Man träffar också mycket folk som man inte träffar så ofta längre.

I helgen har jag o Karin varit på Skagentripp. Min livs första cykelsemester. Givetvis med orienteringsinslag men vi han också med de obligatoriska sevärdheterna i Skagen. Nästa gång planerar jag att ta rullskidorna istället för cykeln.

Ha de!

Det är några veckor sedan jag blev kvitt min baksidalårskada. Jag hann med Blodomloppets 10k på makliga men fruktansvärt jobbiga 42min. Jag hann med ett finfint 30k distanspass på bland annat Vättlefjällsleden. Jag var redo och motiverad att inrikta träningen mot Jukola och Vertex. Förr veckan skulle jag springa grusåttan i stegrande tempo. Jag låg på lite dryga 4min/km tempo när det small till i höger vad. Återigen skadad. Nu har jag på cirka 6 mån haft bristning i vänster vad, höger baksida lår och höger vad. Klen skulle man väl kunna sammanfatta det hela med. Återigen fick jag nu stå över en av mina milstolpar. I helgen har OK Löftan lag 1 varit över till Finland och sprungit Jukola. Jag hade ju tänkt att dra mitt strå till stacken både i stafetten och på festen, men det blev intet med det.

Jag håller igång lite med rullskidor, cykling till o från jobbet och faktiskt ett simpass. Det blir dock inte så många timmar i veckan som jag hade hoppats få denna period. Dels är det mycket på jobbet, dels har jag inte riktigt motivationen nu när jag är skadad. Jag får hoppas det dagliga cyklandet till o från jobbet åtminstone bibehåller en del.

Som sagt har jag varit och simmat i veckan. Det var första gången jag simmade i en 50m-bassäng. Inte alls så vansinnigt långtråkigt som simning i 25m-bassäng kan vara. Det är inte ofta jag simmar och jag är riktigt dålig på det. Mer vilja än elegans. Men jag var i varje fall bland de snabbaste i den långsammaste filen. Jag vågade mig inte riktigt in i den näst långsammaste då de såg så proffsiga ut med simmössa o glasögon.

Nu hoppas jag på ett snabb rehabilitering så jag kommer igång med löpandet snart igen. Tiden till Vertex börjar bli knapp och jag skulle gärna få till två st ca 30k pass före dess.

Veckans höjdpunkt är givetvis systers bröllop på midsommarafton. Då blir det pompa och ståt i Gällared. Jag skall även försöka få med mig en titt på världseliten i orientering som gästar Göteborg för världscup i knock-out sprint.

Ha de!

I dag skulle jag ju stått på startlinjen till Göteborgs Varvet. Det blir inget med det.  Efter min bristning baksida lår för två veckor sedan har jag sprungit sammanlagt 65min fördelat på två pass. Det har inte gjort ont, men där har ändå varit en känsla av stelhet under löpningen, men framförallt morgonen efter. Så jag tar det fortsatt lugnt med löpandet och sällar mig istället till de täta åskådarleden. Jag känner relativt många som skall springa och har ju dessutom ett stort intresse för konditionsidrottande, så det skall bli kul att stå vid sidan om. Att springa en halvmara på asfalt är inget jag direkt ser framemot då jag vet hur ont det kommer göra i mina stackars asfalts- och tempoovana ben. Samtidigt så blev jag ganska sugen på att springa när jag i veckan såg att de målat ut de blå sträcket som visar löparna vägen. Så det är ändock med blandade känslor jag tvingas avstå.

Nu på morgonen har jag istället varit ute på ett distanspass på rullskidor. Det var mitt tredje rullskidpass för säsongen. Det första i Göteborg, då jag kört de två tidigare i Ullaredstrakten. För första gången för säsongen tog jag mig också diagonalandes upp för den 3,5km långa "King of the Hill". Så småningom skall jag ta den enbart stakandes också, men just nu känner jag ingen direkt anledning att fokusera hårt på stakningen. Nu handlar det mer om att vänja och underhålla skidåkarmuskler. Att diagonala King of th Hill ger också träning i just det som lyckades sämst under föregående säsong. Att diagonala under längre period.

Annars är tanken att träningen mer och mer skall börja inriktas mot Vertexmaran. Jag måste stärka benmusklerna, bygga på pannbenet och ge mig ut på några pass lite längre än normala långdistanspass. Tanken är också att jag skall försöka pressa ner mig några kilo för att få mindre att bära på uppför Välliste och Ottfjället.

Ha de!