I helgen var det Tiomila. En tävling Löftan mönstrade ett starkt lag med målet topp 100. Vi lyckades inte riktigt. Efter lite strul i inledningen var vi aldrig med i matchen och slutade på en 127e plats. Inte så tokigt det heller men ändå långt från den där hundrade platsen. Gött var att det i lägret glödde en fin revanschlusta efter tävlingen. Nästa år då jäklar.

Min egen insats var inte riktigt på topp. Kände mig halvseg hela loppet och i sista uppförsbacken smällde till i bakre lårmuskulaturen på höger ben. Bristningen var ett faktum och det var bara att stapla sig fram till växlingsplanket. Därmed är också årets Götebborgs Varvsstart inställd. Den närmsta framtiden får jag istället ägna mig åt vila och att bygga upp styrkan i benen. Att mina ben är så svaga förvånar mig då jag springer relativt mycket i obanad terräng. Måste helt enkelt få in benstyrkerutiner i min vardag om det här skall bli bättre.

Ha de!

Det är bara en dryg vecka kvar till Tiomila. Den första av dem milstolpar jag satt upp som delmål mot Vasan 2012. Formen har inte direkt accelererat efter Birken, utan ligger kvar på samma låga nivå. Det får med andra ord och i vanlig ordning bli en panikformtoppning. Jag har börjat köra lite intervaller och hoppas på så sätt få in lite fart i kroppen. Löftans mål på Tio är topp hundra, och det skall vi klara av om ingen faller igenom. Kul skall det i vilket fall bli.

Utöver Tio är följande arrangemang med som milstolpar: Göteborgsvarvet (21/5) som jag med bävan och skräckblandad förtjusning ser framemot, Jukola (18-19/6) där löpningen blandat med bastubad och alkoholhaltig hemresa alltid är en kul upplevelse och så Vertex Fjällmarathon, eller Axa Fjällmarathon som det numera så vacker heter (13/8) där tre fjäll skall besegras på den 43km långa banan med 1.800m höjdstigning. Vertex (jag väljer att fortsätta kalla det för det ursprungliga och lite coolare namnet) ser jag som en perfekt morot att träna inför och som ett perfekt avstamp mot Vasan. Lyckas jag sedan hålla igång träningen ordentlig under hösten så kan det bli riktigt bra.

Ett nytillskott bland milstolparna är att jag nu är anmäld till Marcialonga (29/1). Det skall bli riktigt kul. Kommer snön lika tidigt som föregående säsong så skall jag försöka få till en bra form redan till Marcan. Likt 2009 då jag åkte min första Marca reser vi med PWT-Travel. Resan innehåller även besök och skidåkning i de natursköna Lavazépasset och i Seiser Alm. Jag ser redan starkt framemot att få andas dolomitluft under några dagar och få uppleva den fantastiska stämning som det är på Marcialonga. Marcan hoppas jag skall bli den extra krydda som gör det lite enklare att ta ut det där extra i träning och förberedelser.

Påsken präglas i vanlig ordning av orientering. Fredag och lördag blir det tävling och på måndag arrangerar Löftan tillsammans med Fjärås Snötrampen. Mitt bidrag till arrangemanget blir utsättning och inplockning av kontroller och Si-enheter samt att vara speakerstöd.

Glad Påsk!

Förra helgen var det orienteringstävlingspremiär för min del. Turen gick till Roskilde där delar av Löftans elitstall bemästrade Spring Cup terrängen. På lördagen var det individuell tävling och på söndagen stafett över fyra sträckor. Efter Birken bröt en förkylning ut i min kropp. Kanske var det en förklaring till känslan på båden Vasan och Birken. På Spring Cup vågade jag därför inte riktigt ta ut mig, även om jag kände mig piggare under helgen än tidigare i veckan. Kroppen var vansinnigt tung och pga slem i halsen var andningen en trång sektor. Ingen bra start på orienteringssäsongen med andra ord. Jag gillade iaf terrängen och vädret. Fint boende på Scandic och god pilsner klarade vi också av.  Nu är det en knapp månad kvar till Tiomila och det är dags att börja få lite fart i kroppen.

I dag var det en annan premiär. Allsvensk fotboll på Örjan. Bollklubben tog emot Kalmar FF och bjöd på en ganska intetsägande 0-0-match. Föregående säsong gjorde bollklubben en medioker insats och höll sig långt ner i tabellen under hela säsongen. Dessutom visade klubben ett negativt ekonomsikt resultat om 17 milj kr under 2010 och fattiga publiksiffror. Ett ganska tråkigt läge. Sedan dess har det hänt en hel del i klubben. Dagens besök på Örjan andades en hel del optimism och framtidstro. Kul.

Vad som hänt är bland annat ny styrelse, ny tränare, nytt spelsystem och massor av spanjorer. Det känns spännande och lite annorlunda för att vara bollklubben. Efter att tittat lite på styrelseledamöternas meriter så känns det som de fått till en bra mix. Styrelseproffs med erfarenhet från storbolagsstyrelser via konsulter inom näringslivet till personer med stort fotbollskunnande och bollklubbshjärta. 

Tränaren då? Vi har nu i likhet med Barca en Pep som tränare. Inte en Pep Guardiola men väl en Pep Clotet Ruiz. Pep var tidigare andretränare i Malmö FF och fick stor del i SM-guldet 2010. Clotet Ruiz är precis som Guardiola från Barcelona och har ett förflutet som tränare i Espanyols b-lag och har varit lärare på en fotbollstränarskola i Barcelona. Han har även en masterexamen i fotbollsvetenskap. Kan väl inte bli annat än bra!?

Klubben har värvat två spanjorer inför årets säsong. Målvakten Perez och mittfältaren Diaz. Dessutom har man lånat in tre killar från Real Madrids farmalag. Raul, Javi och Zamora. I dag var det framförallt Raul som imponerade på mig med kvicka fötter och god teknik. Blir kul att följa honom under säsongen. Något som känns lite oroande är att de tre inlånade killarna är på lån fram till sommaren. De kan med andra ord försvinna efter halva säsongen. Det känns lite osäkert att bygga ett lag kring. Bara att hoppas på att det finns bra avtal som kan få dem att stanna kvar över åtminstone hela denna säsong. I vilket fall skall det bli spännande att följa bollklubben och se hur Peps bygge utvecklas. Det kommer säkert ta en tid innan allt nytt sätter sig, men på sikt hoppas vi på gott resultat.

Ha de!

En nymodernighet här på bloggen. Jag tänkte presentera resan till Birkebeinerrennet i bilder.

Prepp av skidor hemma i lägenheten.

  Gränsen Sverige-Norge. Utan Svinesund kanske jag varit norrman.

   På väg till Lillehammer passerar man Hamar. På bilden syns Vikingskipet där skridskotävlingarna hölls under OS 2004.

Vi bodde på Suttestad Gård. På gården fanns tidigare en nervklinik där bland andra svenske författaren Gustaf Fröding bodde under några perioder i slutet av livet. Enligt dagens ägare till Suttestad var Fröding då sinnessjuk och gravt alkoholiserad.

  Dagen före loppet testade vi spåren mellan Sjusjöen och Midtfjellet. Det snöade och var dimmigt. På tävlingsdagen var här strålande sol och mycket vackert ovan trädgränsen.

  Näst sista matstationen Midtfjellet dagen före loppet. Här har man precis passerat banans högsta punkt på ca 920möh och har ca 19km till mål.

  Sjusjöen dagen före lopp. Sista matstationen. Efter passering väntar ca 13km mestadels i "hockey" som norrbaggarna säger. På svenska skulle vi väl säga störtloppställning. Vad de fått hockey ifrån vet jag inte, men Norge är ju inte världsbäst på ishockey och det är kanske förklarligt. Sjusjöen ligger på 880möh och målet på Birkebeinerstadion på 490möh.

  Dags för start. 07.00, en timme före eliten startar oldboysen 70+. Eliten startar alltså 08.00 och sedan släpps en "pulje" med ca 450 deltagare i väg var femte minut.

  Sista nedförsbacken före mål. Här var det spårigt och svårt att hålla balansen efter 54 tuffa kilometer.

  Birkebeinerstadion.

  Efter 54km var det en trött kropp som nådde målet. Skönt.

Norrbaggar är ju som galna i pins. Till höger är pinnet som alla fick efter målgång. TIll vänster har vi det beryktade "merket". Maximaltiden för att klara merket räknas ut genom de fem bästa i åldersklassens genomsnittstid + 25%. Jag tävlade i M25-29. I och med att de som startar i elitpuljen inte räknas in bland de fem bästas genomsnittstid så klarade även jag märket. Första märket är i silver. När man klarat det fem gånger får man ett i guld. Efter tio avklarade merken får man silverpris. När man pratade med folk efter loppet var inte den vanligaste frågan hur det hade gått. Det viktiga är om man klarat merket eller ej. En anledning att återkomma är ju helt klart att tillslut få sig ett merke i guld.

I dag är kroppen ganska seg. Det känns bra att skidsäsongen, som i år blev ganska lång, nu är över. Det är en ganska kass säsong som kan summeras, men något skall jag väl lära av det också. Nu är det dags att börja tagga till på orientering.

Ha de!

Idag har jag kört Birkebeinerrennet första gången. Det var riktigt tungt. Jag är helt enkelt inte i form och har förmodligen inte varit det på hela säsongen.Jag är ingen extrem stakare men min skidåkning har ett klart fokus mot Vasan och då blir det mycket stakning. Idag startade det med 15 km uppför. Så långt har jag aldrig åkt uppför i ett sträck förr. Jag kanske åkt 5km som mest. Efter ca 3km kände jag att mina ben inte skulle hålla den fart som sattes från start. Så jag lämnade svansen i min pulje 2 och föll som en sten. Nu började ca 38km där jag blev konstant omkörd. På platten, nerförs men framförallt uppförs susade norrmän och norrskor om mig. Efter dem 38km var jag i Sjusjön, ett bedårande ställe, och då var det i princip 14km i hockey kvar. Där åkte jag nog om någon till och med. Det viktigaste med Birken verkar annars vara att klara märket. Det gjorde jag med knapp marginal. Klarar man fem märken får man ett i guld, första var bara silver. Så man får kanske plåga sig fyra ggr till. Tills dess skall jag leta upp en lång backe och öva diagonalgång. Ha de!

På träningsfronten har denna vecka varit lugn. Jag har bara sprungit två kortare turer och det har kännts helt ok. Problemen jag haft i vinter med höger vad har inte gett sig till känna vilket känns bra nu när orienteringssäsongen snart drar igång även för min del.

Det är dags att börja tagga upp inför Birken på lördag. Jag har hittills haft svårt att fokusera om efter Vasan men skall göra mitt bästa under veckan. Jag och far drar upp till Lillehammer på torsdag, så på fredag kommer det bli tid till att testa spåren. Väderprognosen på YR.no visar just nu på snöfall under fredagen och kallt under lördagsförmiddagen. Det innebär i så fall mjuk, finkornig, snö. Perfekta Rodeförhållanden.

Det är inte säkert att det blir något skidpass mer än på fredagen, då Göteborg nu bjuder på anseliga plussgrader och det är förmodligen ganska smutsiga spår i Landvetter. Något löppass skall jag dock försöka få till. Jag får ju hoppas att benen skall funka bättre än på Vasan då det är en hel del höjdmeter som skall avverkas på lördag.

Ha de!

När formen väl skulle infinna sig var den som bortblåst. Redan in i första backen kände jag låren stumna och det blev en ordentlig kamp mot kroppen för att överhuvudtaget ta mig uppför. Det var också psykiskt väldigt jobbigt att bli omåkt av som det kändes av alla. Jag har haft problem med den första backen några gånger tidigare, men de senaste åren har det gått bra. Men nu verkar alltså förstabackenspöket vara tillbaka. Jag vet inte riktigt vad det är som gör det, men jag kan tänka mig att mina slowstartegenskaper tillsammans med ganska dålig uppvärmning är bidragande orsaker. Väl uppe märktes det snabbt att inte heller glidet var topp. Det sög allt för mycket i den något finkorniga snö som låg uppe på myrarna. Helt klart valde jag för tjockt med och för mjuk fästvalla. I Mångsbordarna efter ca 20km var jag 1014a. Sedan plockade jag lite platser till den slutliga 707e platsen. Långt från målet som var topp 380. Kroppen var aldrig riktigt med på noterna under loppet även om både den och glidet blev något bättre efter vart. När jag tagit mig ner för de sista längre backarna efter Hökberg så kände jag mig ganska stark i stakningen och blev inte ikapp och frånåkt av någon in i mål. Så de sista 16-17km får jag ta med mig som det positiva.

Nu får jag se till att bryta ihop och komma igen. Brutit ihop har jag väl redan gjort så nu skall jag se till att komma igen också. Om en dryg vecka väntar Birkebeinerrennet. Även om det är med viss vånda, så ser jag ändock framemot det. Birken är ett lopp jag länge velat åka. Nu är det snart dags. Jag skall se till att njuta mycket av Norge, skidåkning och det vackra landskapet. Lite revansch vore inte heller fel.

Ha de!

Helgens träning har varit hård och kroppen är nu sliten. Helt enligt plan.

I fredags körde jag stakintervaller i Åkulla, 4*ca 7,5min. Lördagen bjöd på ett distanspass med helt ok fart samt ett intervallpass på den kupperade delen av konstsnöspåret i Ätran, 6*ca 5min, och i dag avslutade jag formtoppsperiodens fas 2 med ett 3h o 7min långt stakdistanspass i Åkulla.

Nu återstår en vecka där det viktiga är att samla överskott. För att hålla igång kroppen kommer jag köra lite kortare pass med inslag av intervall och impulser på tisdag o onsdag. På lördag blir sedan traditionsenligt test av sträckan Eldris-Mora.

För att inspireras och höja min motivation läser jag en del memoarer och liknande om idrottsstjärnor. Förra veckan plöjde jag igenom "Tour de France är ett jobb" med och om den svenske fd proffscyklisten Marcus Ljunqvist. Helt klart rekommendationsvärd om man är intresserad av att få inblickar i en proffscyklist vardag. En annan bok som jag läste för några år sedan och ofta kommer tillbaka och läser utdrag ur är Bröderna Auklands "I de lange löp". Den kommer säkert att åka fram i veckan för att insirera inför Vasan. Speciellt avsnittet om Jörgens Vasaloppseger läser jag gärna för att ytterligare öka känslan inför Vasan.

Jag återkommer i veckan om hur det går med de sista förberedelserna.

Ha de!