De senaste tre åren har jag kört en runda på ca 55 km som årets längsta rullskidtur. Inte så där vansinnigt långt för en långloppsåkare men så åker jag relativt lite rullskidor överlag. Ser man sig omkring på hur långloppseliten och även åkare lite längre ned i resultatlistorna tränar så verkar det väldigt trendigt med långa rullskidpass. Gärna med inslag av impulser, intervaller, långspurter mm. För eliten förstår jag att det är bra tävlingsförberedande träning. Med inslag av intervaller, spurter o dylikt så tränar de på att tåla fartökningar under loppens gång och spurter som ofta avgör långloppen. För oss som inte tävlar längst fram i leden känns det inte lika viktigt. Då handlar det istället att med så hög marschfart som möjligt ta sig från start till mål. Jag tänker mig dock att försöka få till denna tur eller någon annan liknande tur mer än en gång under hösten/vintern.

I dag var det dags för årets traditionella långtur. 55 km var det alltså som gällde. Det gick väl bra i si sådär 90 min sedan började jag bli trött. Först lite pendlande känsla innan det trötta tillståndet blev mer konstant. Sista timmen kändes farten som knapp styrfart. Det var skönt att komma i mål efter 3h och 28 min. På de två tidigare försöken har jag haft 3h 7min som bäst. Då med hjul med rullmotstånd 2 idag med rullmotstånd 3. Trögare rullmotstånd påverkar såklart till en viss del den längre tiden. Dock kändes det idag riktigt trött jämfört med de två tidigare försöken.  

Den här trötta seghetskänslan har blivit någon form av standard vid uthållighetsaktivitet den sista tiden. Särskilt låren klagar högljutt när de måste ta i lite. Jag hoppas det där skall ge med sig med lite mer kontinuerlig träning men jag har en oroskänsla av att något i kroppen inte riktigt är som det skall.

Så långt under semestern har jag försökt ta tag i den fysiska formen. Utgångsläget var nära botten så möjligheter till förbättring fanns där helt klart. Någon förbättring kan jag inte påstå har skett ännu. Ingen förbättring alls faktiskt. Bara en kropp som vägrar vara med. En kropp som är trött, får träningsvärk av minsta ansträngning och i allmänhet mest gör ont. Ljumskarna eller om det nu är höftböjjarna bråkar. Låren blir stumma bara de ser en uppförsbacke. Det har också under en längre tid känts som att jag har en analkande förkylning men den vägrar både bryta ut och försvinna. Jag försöker, utan framgång, få den att ge sig genom att knarka citronsaft.

Det är en vecka kvar av semestern och augusti ut brukar sedan vara en lugn månad arbetsmässigt. Så det finns fortsatt tid till lite extra träning. Snart vänder det!

Tack vare den nyuppförda Skidomen i Göteborg blev det i år rekordtidig snöpremiär. I går snurrade jag stakandes runt några varv på den dryga kilometern långa slingan. Första fem, tio minuterna kände jag mig som en kalv på grönbete, sedan började det bli långtråkigt och enahanda. Skidåkning blev det. Stakfest blev det, om än en ganska trist fest. Jag får försöka hitta någon formel för att få tiden att gå om det skall bli något flitigt utnyttjande av Domen framöver.

Om vi fortsätter med förbättringspotential så är slingan som det är nu flack. Det finns två mindre uppförslut. Dem skulle gärna få vara några fler eller längre. Det finns även en brant backe som dock inte verkar vara helt genomtänkt. I går var det snömos första halvan och is andra halvan av backen. Inte speciellt åkbart. Känslan är också att den är allt för brant för att med vettig teknik kunna diagonala uppför ens om det finns spår. Det är tveksamt om det går att plana ut backen så som den ligger placerad. Men om det går är det helt klart önskvärt om man vill att en genomsnittlig skidåkare skall ha någon nytta av backen mer än till att träna på att saxa.

Prissättningen är också en del som jag tycker man bör fundera ytterligare en gång över. Dryga 5 000 kr för ett årskort är mycket pengar för skidåkaren som inte är van att betala några stora summor för att träna. Då ingår även någon form av medlemsavgift i vart fall jag inte efterfrågar. Även dags- och månadskort är dyrt. Jag förstår att det kostar att bedriva inomhuskidåkningsverksamhet men jag tror att ett lägre pris ger ökat utnyttjande och då också mer pengar i kassan. Ett annat alternativ är att även gymdelen i Domen bör ingå i årskortet. Jag tror få har pannben nog att köra några längre pass skidåkning i Domen men med ett kombinerat kort skulle man kunna få till riktigt bra pass med både styrketräning och skidåkning. Som det är nu skulle man för årskort på gym och skidåkning tvingas betala cirka 9 000 kronor. Att den skattesubventionerade friskvården påverkar prissättningen inom gymbranschen är jag övertygad om. Det känns som samma tänk ligger bakom prissättningen även i Domen.

Nog om kritik. Skidomen är en fantastisk möjlighet för alla oss ambitiösa västsvenska skidåkare. Nu har vi möjlighet att stå på snö året runt. Den stora vinsten kommer förhoppningsvis bli de starkt förbättrade möjligheterna att bedriva träningsverksamhet för ungdomar. Västsverige har historiskt plockat fram förvånansvärt många duktiga skidåkare trots avsaknaden av snörika vintrar. Med Domen och bland andra Tranemos och Borås högkvalitativa konstsnöanläggningar blir möjligheterna att få fram såväl toppelit som bredd betydligt bättre.

Träningsnivån för min del har varit på en ytterst låg nivå de sista månaderna. Juni och Juli har arbetstiden legat betydligt högre än 40 h per vecka. Men nu är jag klar med denna arbetssäsongen och har tagit semester. Tid att ta tag i den fysiska formen.

Nationaldagen firades med 50 fina km i Halmstad med omnejd. Starten gick nära Tylösand och vi började springa utmed havet på Prins Bertils stig till centrala Halmstad. Därefter följde vi Nissan tills vi passerat Halmstad med några km. Ca 25 flacka kilometer hade då avverkats. Sedan började kuperingen. Först dryga 10km mestadels flackt uppför på grusväg och därefter 15 kilometer på kuperade småstigar innan vi tillslut gick i mål uppe vid Kaneberg, Halmstad OKs klubbstuga. Jag startade väl något för fort och var ganska sliten halvvägs. Sedan gick jag i princip i varje uppförsbacke resten av loppet för att försöka återhämta benen. Låren var ordentligt slitna på slutet och det var svårt att få någon ordentlig styrsel i benen på småstigarna. Sista 7km var det uppför ca 5km och därefter flackt sista 2km. De sista 2 km plockade jag 3-4 placeringar så jag var i vart fall inte mest sliten.

Inför loppet tänkte jag att 5 h och placering bland de 50 bästa (totalt ca 180 anmälda) var rimliga mål. Löpträningen har varit begränsad sista 1,5 månaderna. Från mitten april till början av maj i princip obefintlig pga trasiga ljumskar och de sista veckorna 1-2 pass per vecka och mycket jobb. Jag har känt av ljumskarna hela tiden, även så sent som i torsdags. Märkligt nog hade jag inga problem idag. Lite stela höftböjare i början men inget ont alls i ljumskarna. Kroppen är svår att förstå sig på. Resultatet blev en tid på 5 h 17 min och placering någonstans kring 30. Det får jag vara nöjd med även om tiden var något längre än måltid.

Arrangemanget då. Jag kommer inte på något att klaga på. Det var en fin och vacker bana, glada och peppande funktionärer, välsorterade vätske/matdepåer, mycket väl snitslad bana nästan helt utan risk att springa fel. Full pott till arrangörerna alltså.

För en dryg månad sedan spelade jag fotboll och innebandy för första gången på säkert fem år. Ingen bra idé enligt mina ljumskar som protesterade våldsamt. Det onda har inte velat ge med sig så jag lämnade återbud till Tiomila, en av få orienteringstävlingar jag såg framemot i år och som avgjordes förra helgen. Mina klubbkamrater skötte sig, i min frånvaro, med den äran och lyckades klämma sig in bland de 100 bästa. Målet som vi haft de sex åren jag sprungit för Löftan har äntligen nåtts. Grymt jobbat!

På nationaldagen, 6e juni, är jag anmäld till Hallands Ultra. Ett 50 km löplopp i Halmstad med omnejd. Tiden att få ordning på ljumskarna är knapp och någon ordning på löpträningen har det inte varit sedan en bit före nyår. I dag har jag varit ute och testat att springa 90 minuter. Det började kännas i ljumskarna mot slutet men inte så farligt som befarat. Känns det ok de närmsta dagarna gör jag ett längre test nästa helg innan jag bestämmer om det blir något Hallands Ultra för min del. Vid negativa reaktioner så är det väl lika bra att ställa in löpningen på heltid ett tag och låta någon professionell bedöma varför det gör ont.

Ljumskarna känns i vart fall inte så mycket när jag kör rullskidor. Ingenting i stakning och inte heller något farligt vid diagonal. Det som känns är om jag håller lite för hög fart i någon kurva och måste trampa runt ordentlig. Och mer rullskidor lär ju inte vara till nackdel för träningen mot Vasan 2016.

I går bjöds det på propagandaskidåkning i Isafjordur, nordvästra Island. Någon minusgrad, molnfri himmel och vidunderligt vacker natur. Vi körde ca 15 km i lugnt takt för att testa delar av den 50 km långa tävlingsbanan. I dag när det var dags för Fossavatn Skimaraton bjöd vädret på helt andra förutsättningar. Nollgradigt, snöfall, bitvis stark vind och dålig sikt. Istället för en 50km-slinga blev det av säkerhetsskäl två varv på en 25km-slinga. Snöfall och blåst gjorde att det på delar av banan var sladdriga och ibland obefintliga spår. När allt man ser är vitt så grötar det gärna ihop sig och det är ganska svårt att se var spåret egentligen är någonstans. De 50km som på banprofilen såg tuffa ut blev än tuffare med hjälp av vädrets makter. Tufft skall det vara och loppet gick i fantastisk natur uppe på kalfjäll med långsträckta upp- och nedförsbackar blandat med stakpartier. Helt klart är jag en upplevelse rikare efter detta lopp.

Min insats idag är jag mycket nöjd med. Jag brukar ha svårt för lopp med långa diagonalpariter. I dag startade jag ganska lugnt och kom in i ett bra tempo. Det känns som att de senaste veckornas fokus med diagonalåkning på rullskidor och elghufsintervaller i uppförsbacke gett lite resultat. Att spåren snöade och blåste igen gjorde också att i princip bara ett spår användes och det inte blev någon rusning ut från start. Jag hade tänkt mig detta som ett semesterlopp men det är svårt att hålla igen när kondomdräkt och nummerlapp är på. Insatsen blev därför hög och jag är förvånad att jag klarade av att hålla god stil i diagonalandet nästan hela loppet. Jag var ordentligt trött i mål efter att varit nära att krokna i sista branta uppförsbacken med ca 6km kvar till mål. Uppe på toppen var jag tillsammans med två andra åkare och hade några till en liten bit bakom. Sista 5km var det nästan bara nerför och vid 2km kvar drog jag igång långspurten för att försöka bli först av oss i mål. Det var kanske lite väl tidigt så de sista 500m blev det mer stapplande än finåkning. Luckan bakåt var dock tillräckligt stor för att hålla undan med marginal. 15e plats av drygt 400 anmälda är över förväntan. 45 min efter segraren Ilya Chernousov och näst bäste svensk efter Anders Södergren. Helt klart mitt bästa resultat på ett lopp där det är mer diagonalåkning än stakning.

Nu fortsätter vi Islandsvistelsen lite mer som normala turister.

Påskhelgen har till stor del spenderas i Köpenhamn. En turistresa helt utan inbokade orienterings-, skidåknings- eller löparlopp. En ovanlig företeelse. Det blev en del promenerande, en båtsightseeing och titt på kronjuveler. Helt konditionslöst blev det ändå inte. Att utforska en stad löpandes brukar vara trevligt och jag fick till två rundor i stan. Asfaltslöpning är inte riktigt min grej så för att minska tristessen och motivera lite högre tempo planla jag en parkrunda där jag tänkte passera genom några parker och grönområden. Det visade sig dock att flera av dessa parker var instängslade och inte möjliga att ta sig in i utan klättring så dags på dygnet som jag var ute och sprang. Men lite grönt fick jag med mig och tanken var god. Inför det andra passet lagade jag en stadsorienteringsbana. Kontrollerad fart inom komfortzonen med en och annan byggarbetsplats och stopp för röda ljus som periodvis störde farten. Komfortzonen lämnar jag för övrigt sällan då det där med mjölksyra är inte heller min grej. I vart fall lyckades jag hålla mig på en snittfart under 5min/k på båda passen vilket jag kan tänka är ett halvårsedan jag sist gjorde löpandes. Jag hade planerat ett tredje pass där jag skulle springa delar av Köpenhamn maraton. Det passet blev dock inställt pga sovmorgon så den där maratonbanan kanske kan bli ett senare projekt.

Efter att ha tagit det ganska lugnt med träningen, men ändå behållit någon form av kontinuitet, några veckor är det nu dags att sätta lite press igen. Skidsäsongen är inte riktigt avslutad ännu. 50km med, vad det verkar, många långa slakmotor på Fossavattn Skimaraton den 2 maj kvarstår. Så några veckor med mer skidinriktad träning vore på sin plats. Jag har även en rygg och två höftböjare som inte riktigt håller måttet. De har spökat för mig nästan hela vintern, skidåkning har funkat helt ok men nu när jag börjat springa lite känner jag att det är läge att göra något åt saken. Jag har några idéer på hur jag kan stärka och stretcha muskler för att förhoppningsvis bli kvitt de onda.

Med andra ord lite att ta i framöver. Det känns dock som att motivationen kan vara ganska hög och förhoppningsvis skall det hjälpa till.

Idag avgjordes Birkebeinerrennet i, vad det verkade, strålande förhållande mellan Rena och Lillehammer. Ingen start för mig men jag satt redo hemma i tv-soffan när starten gick i morse med full kaffepanna och eld i kaminen. Det blev ett underhållande lopp med offensiv körning från start i både herr- och damklassen. Damernas lopp var inte direkt spännande vad gäller segern då Therese Johaug direkt, i vanlig ordning, satte full fart. Då det inte fanns någon Björgen eller Kalla bland konkurrenterna avgjordes loppet efter någon kilometer. Långloppsdamerna har lite att tänka på där. Det känns som det är dags att förlänga damernas banlängder i världscupen och på mästerskap. En tremil som avgörs på dryga timmen blir inte det kraftprov som den längsta distansen bör vara och Johaug visade tydligt idag att hon klarar hög fart och insats i 2h 40min. Dags att låta damerna köra femmilar.

Herrarnas lopp idag var desto mer spännande ända in i mål. Framförallt Team United Bakeries, Petter Eliasson och Niskanen körde hårt från start och drog tidigt ifrån resten av fältet. Tillslut blev det en duell mellan Eliasson och Sundby. Det verkar som att Sundby hade stallorder att inte dra ifrån utan köra för John Kristian Dahl som sladdade ett 20-tal sekunder bakom ledarduon. Hade Sundby fått gå för fullt borde han åtminstone försökt att rycka i den långa backen mellan Kvarstad och Midtfjell. Nu blev det inte så och tillslut fällde Eliassons stakstyrka avgörandet. Detta trots att Sundby med fästvallade skidor hade betydligt bättre glid i nedförsbackarna från Sjusjöen till mål än Eliasson som gick med blanka skidor. Petter Eliasson har imponerat i år och har nu tre raka segrar i Swix Ski Classics.

Jag blev klart inspirerad av att titta på loppet. Det är fantastiskt fin terräng de kör igenom och en fin bana med mycket slakmotor. Så det får snart bli en revansch på Birken och nya träningsläger i Sjusjöen. Annars har jag tagit det lugnt efter Vasan. Det blev sex vilodagar på raken och därefter har jag kört några korta lugna pass. Mars ut tänker jag ta träningen lite som det blir. Håller motivation och inspiration i sig så skall det förhoppningsvis bli lite mer strukturerat från april och framåt.