Då var det klart. Examensprovet är avlagt. Mitt 17e raka Vasalopp. Placeringen verkar enligt preliminär resultatlista hamna kring 1030. Målet, topp 1000, uppfylldes således inte. Men jag är nöjd ändå. Mycket nöjd till och med. Starten och första backen var ganska lugn och en hel del väntan. De första tre kilometrarna brukar jag ha tufft med. Men jag har aldrig varit så oberörd på toppen av backen som idag. Sedan kände jag mig stark och ganska offensiv hela vägen. En ganska stabil energinivå förutom en mindre svacka efter Risberg. Placeringen i Smågan efter 11-12 km var 1569 och jag plockade platser hela vägen mot mål. Ingen passerade mig de sista 9km mellan Eldris och mål. Det känns som att jag lyckats bra med formtoppningen i år. Känslan var väsentligt bättre idag än på de tre långlopp jag åkt som förberedelse inför årets Vasalopp. Lite surt är det såklart att vara så nära topp 1000. Främst för att det innebär att jag även nästa år blir seedad in i led 3. Men det går ju att göra något åt med bra resultat på något seedningsgrundade lopp inför Vasan 2018. Största missen för dagen var annars att jag glömde packa ner den obligatoriska ölen i ombytesväskan. Med sjutton års erfarenhet kan man ju tycka sådana väsentliga fel skall kunna undvikas. Tur man har lojala öldrickande klubbkamrater med reservöl i bakfickan.

Det börjar närma sig strid. Examen. Under dagen har jag tagit mig till Mora. Jag är alltså på plats. Redo. Efter relativt hård träning föregående vecka så har det blivit desto mindre denna veckan. Ett besök i Dåmen i tisdags är den enda fysiska aktiviteten så långt. Men det mesta återstår. Söndagens 9-milafest. Den kroppsliga känslan har varit ganska dålig i början av veckan. Trött. Seg. Men idag tycker jag ändå att det har känts bättre. Förhoppningsvis är överskottet nu på en tillräckligt hög nivå. Målet top 1000 blir svårt att mäkta med. De första tre kilometrarna brukar vara viktiga för slutresultatet och nu står jag längre bak än jag tidigare gjort från start. Ursprungsläget där i början på december var på historiskt dåliga nivåer. Men. Sedan tycker jag ändå att jag gjort jobbet. Metodiskt med vilja och glädje. Tiden har varit knapp. För knapp? Resultaten på de långlopp jag åkt under säsongen talar inte för stordåd på Vasan. Men ännu har jag inte gett upp. I morgon blir det en tur i spåren mellan Eldris och Mora. Test av material och utvärdering av förhållanden står på programmet. Några korta pulshöjare skall jag mäkta med också. Väcka kroppen. Göra den redo för strid. På söndag kör vi. Med glädje!

Nu är den mesta av träningen inför Vasan 2017 avklarad. Grovjobbet är gjort och enbart lite finputs återstår. Sista helgen före loppet anser jag vara en av dem enskilt viktigaste ur träningssynpunkt. Det är då jag gör den sista urladdningen och nedbrytningen. Det sista som kan göra skillnad. Historiskt har jag tränat betydligt hårdare jämfört med iår sista helgen inför Vasan. De första åren jag åkte hade jag ett standardprogram med två pass såväl fredag som lördag och avslutning med ett ordentligt långpass på söndagen. I samband med att jag började jobba kortade jag ned programmet något och körde ett pass fredag men fortsatt två på lördag och långpass på söndag. Nu de senaste åren har det kortats ned ytterligare något. Vanligtvis bara ett pass på lördagen och avslutning med långpass på söndagen.

Årets sista helg då. Träningen har med mina mått varit tuff det sista. Särskilt med långloppstävling såväl i lördags förra veckan som i onsdags. Jag kände mig helt naturligt sliten och trött på Tranemo Midnight Skimarathon i onsdags. Därav bytte jag ut fredagens planerade stakmaskintest över 5k mot styrka. Det fick inleda säsongens avslutande formtoppningsprogram. Musklerna kändes fortsatt inte helt fullt återhämtade. Därefter:

Igår lördag. En lördag med lite Italienfeeling. På morgonen skidåkning i strålande sol och några minusgrader. Av dem dagar jag åkt skidor i Italien är det en hög andel dagar med just sol och minusgrader. Skidåkningen bedrevs dessutom på en konstsnösträng utan omgivande natursnö. Precis som Marcialongas normalförutsättningar. På kvällen tillagades gulaschsoppa vilken avnjöts tillsammans med en kall Weissbier. Inte en helt ovanliga ingredienser under en lyckad skidresa i Italien. Före det att vi lämnar Italien kan jag passa på att gratulera Federico Pellegrino till guld på Sprint-VM. Nu nog om Italien. Lördagens träning bedrevs alltså på konstsnö. I Landvetter. Stakintervaller 8st*1,1km med en helt ok insats och känsla. Totalt blev det cirka 2h stakning på blanka skidor. Säsongens andra pass med blanka skidor exkluderat besöken i Dåmen.

Idag söndag. Nytt konstsnöspår. Denna gång Borås Skidstadion. I princip samma bana som Borås Ski Maraton förra helgen. Det var inte alls samma vinterkänsla idag som igår. Några plusgrader, disigt och blöt nysnö. Hög luftfuktighet. Men det var skidspår, omän tungförda sådana, och således möjligheter till skidåkning. Idag var kroppen trött. Ordentligt trött. Och musklerna slitna. Det i kombination med tungförda spår gjorde inte upplevelsen till årets mest skidnjutningsbara. Det var ett slit från start. Tillslut lyckades jag ändå ta mig runt nio varv vilket resulterade i 40km. 2h och 45 min tog jag på mig. Jag har den senaste veckan haft någon form av olustkänsla i kroppen, främst magen. Inte så att den gjort ont eller på annat sätt gjort sig onödigt väl påmind. Men en gnagande känsla av något svårförklarbart. Det enda positiva med denna magkänsla är att inmundigandet av Gammel Dansk ökat dramatiskt de senaste dagarna. Idag kändes det ungefär lika olustigt i hela kroppen. Lojt, slappt, trött. Nu hoppas jag att detta beror på en kropp som tränat lite mer än den är van vid sista tiden. En kropp som på en knapp vecka skall hinna återhämta sig och skaffa sig mängder av överskott. Och inte minst superkompensera. Det vore trist om det är någon form av sjukdom som ligger där och gnager. Det känns inte som så såhär i efterhand utan jag är mer allmäntrött. Så hoppet om att det inte är sjukdom som lurar, det lever.

Den desperata jakten är slut. Jag tycker att jag gjort ungefär vad jag kunnat de senaste cirka 2,5 månaderna utifrån den kunskap, träningsfilosofi och tidsprioritering som jag har. Det har varit skoj ofta.  Jag har varit motiverad. Jag är motiverad. Nu är det kroppen som bestämmer. Ingen desperation. Överskottet skall segra. Det är på söndag det gäller.

Avslutningsvis summerar vi veckan som gått rent träningsmässigt. 5 träningspass, drygt 11 mil (ca 7,5h) på skidor, totalt 8,5 h.

Vi börjar med det som var bra. Arrangemanget. Topp världsklass. Med regn, plusgrader och hård blåst är det normalt svåra förhållanden för spårpreparering. Men i Tranemo kan dem det där. Förväntan var att skida runt i sorbé. Istället bjöds man på fasta fina spår. Fantastiskt.

Min prestation var däremot inte toppklass. Seg, sliten och svag är en bra sammanfattning av känslan under loppet. Jag var väl inte återhämtad efter helgens tävling och träning. Körde dessutom ett stakintervallpass på tisdagen som kanske slet mer än det väckte kroppen. Men. Jag hoppas det blev en bra genomkörare. En genomkörare som ger hårdhet till söndagen den 5e i mars. Resultatet blev plats 56, dryga halvtimmen efter segrande Markus Johansson. Det räcker inte till en seedning in i led två på Vasan. Inte denna gång heller. Jag verkar helt klart vara en led tre åkare förnärvarande. Åtminstone enligt seedningskommittén i Mora. Målet, topp 1000 (det är dem 1000 bästa på Vasaloppet som startar i led två nästkommande år), ser alltså ut att bli svårt att nå. Det hade varit väsentligt bättre förutsättningar för måluppfyllnad om jag fått starta i led två. Men ännu har jag inte gett upp.

Eftersom kroppen är mer sliten än förväntat taggar jag troligtvis ner på träningen något resterande del av veckan jämfört med plan. Jag vill ändå få till två relativt tuffa pass på skidor till helgen. Men det är viktigt med återhämtning. Utan återhämtning ingen kompensation. Absolut ingen superkompensation. Och då blir den desperata jakten meningslös. Det bör alltså vara kroppen som bestämmer.

Två veckor till strid. Planen närmsta veckan är tuff träning. Musklerna skall vara rejält slitna på söndag om en vecka. Samtidigt är det viktigt att lyssna efter kroppens tecken. För att inte falla över på fel sida. Det är därefter bara en vecka kvar för återhämtning, överskott och kompensation. Superkompensation. Det blir en chansning. Som vanligt när viljan till prestation är större än träningsbakgrunden. Den desperates jakt.

På onsdag blir det alltså nytt långlopp. En del i chansningen och en ny erfarenhet på flera sätt. Långlopp på kvällstid, långlopp tre dagar efter senaste långloppet och tävling 1,5 vecka före Vasan. Spännande. Förhoppningen är att det ger mig ytterligare ett bra pass i tävlingstempo och mer hårdhet. Sedan gillar jag själva konceptet med ett långlopp i el-ljus en helt vanlig onsdag. I dag är jag någorlunda sliten efter gårdagens drabbning. På onsdag hoppas jag vara bättre återhämtad. Ha mer överskott. Det är därefter inte många träningspass kvar som kan göra skillnad. Kommande helg planerar jag två tuffa pass på skidor. Ett med någon form av intervallinslag och ett långpass. Därefter överskott och kompensation.

Veckan som gått har träningsmässigt följt plan på ett bra sätt. Totalt 5,5 h.

Måndag och tisdag fritt från träning.

Onsdag kortare löprunda följt av intervall på stakmaskin 8*500m

Torsdag fri från träning.

Fredag skidåkning i Åkulla. 1h i huvudsak lugnt men med inslag av kortare och längre intensiva perioder.

Lördag Borås Ski Maraton.  Ett kvitto att formen är påväg åt rätt håll.

Söndag lugn löpning småstig och obanat, 80 minuter.

Överlag har jag följt min plan på ett bra sätt sedan jakten påbörjades där i början av december. Träningen har varit annorlunda upplagd än tidigare. På något sätt mer tillbaka till grunden. Inriktad mot det jag tror på och framförallt mer lustfyllt. Jag har haft skoj och varit motiverad nästan jämnt. Men. Det kan fortfarande gå åt helvete. Det gäller att göra rätt även de två veckor som återstår till strid. Och ännu vet jag inte om jakten hittills gett de resultat jag hoppas på. Det vet man aldrig. Första söndagen i mars är som vanligt examensdag. Slutbetyget skall offentliggöras.

Säsongens andra långlopp för mig i dag. Dryga 40 km i Borås. 24 minuter efter segrande Erik Wickström. Plats 40. Känslan är att det prestationsmässigt helt klart var ett steg i rätt riktning jämfört med Ulricehamnsloppet. Inte som i fornstora dagar, men viktigt är att det går åt rätt håll. Genomförandet är jag nöjd med. Lite mer offensivt än i Ulricehamn. Starkare såväl i stakning som diagonal/saxning. Det är svårt att helt jämföra prestationen i de båda loppen då förhållandena var annorlunda. I Ulricehamn var jag 37 minuter efter Ski Classicstjärnan Markus Johansson. I dag alltså 24 minuter efter den lokala stjärnan och konditionskonnässören Erik Wickström. Jag tror inte Erik skulle varit 13 minuter sämre än Markus varken i Ulricehamn eller i Borås.

Det var fina förhållanden i Borås idag. Spår som höll ihop bra hela loppet och något mer snabbfört än vad jag trott på förhand. Dessutom inte alls samma hysteri med utläggning av skidor inför start. Arrangören hade tydligt definierat kriterierna för sex olika startled baserat på beräknad förmåga på Vasaloppet. Att starta i rätt startled var upp till åkarens ansvar. Jag ställde mig i det andra ledet och tror nog inte det var något stort antal som inte hörde hemma där eller i det första startledet. Stor eloge till arrangörerna inte bara för att tillhandahålla ett vettigt startsystem utan för en väl arrangerad tävling och hög kvalité på spåren.

Nu två veckor till strid. Vasaloppet. Det blir ett lite annorlunda upplägg jämfört med tidigare år. Tävling två helger före brukar vara den sista drabbningen inför Vasaloppet. Men nu ställer jag mig i tävlingsspåren redan på onsdag igen. Ytterligare ett långlopp, Tranemo Midnight Skimarathon med start 18.30 Det blir förhoppningsvis en kul upplevelse. Och ytterligare en genomkörare.

Snön har nu legat kvar fyra dagar på raken i Lindome. Det ryktas dock om mildväder i veckan så det är väl inte så långt kvar tills gräsmattan, eller om det nu är en mossmatta, åter är grön. Vid föregående inlägg återstod två dagar av veckan. Nu har dessa båda dagar i det närmaste passerat. Enligt plan har helgens träning bedrivits i skidspåren. I så fint vinterväder man kan begära huserandes i västra Sverige. Soligt, eller i vart fall inte helmulet, och någon centimeter naturlig snö vid sidan av de konstsnöspår jag snurrat runt i. Varv efter varv. I går lördag 2,5 h distanspass i Åkulla. I vanlig ordning mer medel än lugn intensitet. Men jag försökte i vart fall hålla nere tempot den sista timmen. Tiden i spåret var ganska exakt densamma som jag höll på under Ulricehamnsloppet. Längden blev något längre nu än då. Visserligen mer glidvänlig snö och färre uppförsbackar än i Ulricehamn men det tyder väl ändå på att det inte var någon lördagspromenad direkt.

I dag gjorde jag säsongspremiär på Landvetters skidarena. 1,1 km fin vit snö. Stakintervaller stod på programmet. 6 st om ett varv. Total träningstid 1,5 h. Förutom passen i Dåmen som mest blir någon form av styrkestak var det första passet för säsongen helt på blanka skidor. Vid några tillfälle tidigare har jag kört stakintervall eller -tempopass med blanka skidor men då använt fästvallade skidor under upp- och nedvärmning. I dag kördes alltså även för- och efteråkning blankt. En riktig stakfest. Det märks att Vasan närmar sig. Musklerna förbereds för strid.

Jag är nöjd med känslan och genomförandet av dagens pass. Annars har det känts sådär halvdant i veckan. Lite trött, sliten och ofokucerat. Jag vilade en dag efter Ulricehamnsloppet och kände inte av någon värre förslitning efter det. Kanske hade kroppen behövt ytterligare en dag för återhämtning. Det är isåfall försent att göra något åt nu. Jag har fått till en vecka med sex dagars träning på raken, en hel del intensitet och totalt 7 h in på kontot. Något hoppas jag det givit. I den desperata jakten.

Ny vecka på intågande. Tre kvar till Vasaloppet. Nu gäller det att vara noggrann. Lyssna på vad kroppen har att säga. Varje beslut kan påverka dagsformen den första söndagen i mars. Till helgen blir det tävling. Inte i Åkulla så som var tänkt. Där var jag sen på anmälningsknappen och loppet blev fullbokat. Lite tråkigt ändå. Vad jag kan minnas har jag kört långlopp i Åkulla 13-14 ggr som förberedelse inför Vasaloppet. Nu blir det Borås Ski Maraton istället. Med fästvallade skidor. Det blir väl så bra. I övrigt tänker jag ta en lugnare träningsvecka. Återhämtning, samla överskott, kompensation. Resultatet blir förhoppningsvis höjd prestationsförmåga.

Lindome har täckts med ett lager fluffig vit snö. Fint. Hade jag klippt gräset något mer golfgreenmässigt i höstas kanske gräsmattan varit ett enda vitt täcke nu. Det gjorde jag inte och nu är det mest någon grönvit blandning. Men man får vara nöjd med det lilla. Ett yngre jag hade med motsvarande snödjup garanterat haft skidspåren preppade och klara i trädgården därhemma. Skidandes runt varv efter varv. I fantasin som Gunde, Mogren, Majbäck, Ottosson, Jonsson, Smirnov, Dählie, Ulvang, Alsgaard, Jevne, Di Zolt och de andra hjältarna. I fantasin var jag givetvis även Myllylä, Kirvesniemi, Isomätse och Muhlegg. Men dem svek mig. Dopade. Jag försöker förtränga. Hårda tävlingar var det i vart fall. Med i verkligheten en deltagare. I fantasin desto fler. Och kraven på snömängd var lägre på den tiden.

På tal om snö- och spårförhållanden så hörde jag, och har även läst på internät, en del gnäll efter Ulricehamnsloppet. Det var inte att definiera som längdskidåkning och det var tråkigt. Med dagens konstsnö och spårpreparering medels pistmaskin har kraven på skidspåren tydligt ökat. Skoterpreparerade spår eller spår som inte håller ihop på grund av långvarigt mildväder duger inte. Det är dåligt, tråkigt. Inte värdigt en längdskidåkare. Tråkig inställning tycker jag. De få gånger man får ge sig ut på ett riktigt långspår rakt ut i skogen, preparerat med skoter. Lite ojämnt och skidorna slår fram och tillbaka. Man måste hela tiden vara alert för att parera ojämnheter, oförutsedda kurvor mm. Det är ju det som är skidåkning. Äkta. Det ställer krav på balans och teknik. Det är inte bara att ställa sig i stenhårda spår. Jag tycker i vart fall Ulricehamnsloppet var kul. Trots att spåren inte var att likna vid räls. Spår, eller avsaknad av spår, som ställer lite högre krav på skidåkarens kvalitéer. Sådant som inte går att träna på stakmaskin eller rullskidor.

Veckans träning sålångt. Planen är att få in en relativt tuff träningsvecka för att sedan släppa lite för att skapa lite överskott och kapacitet kommande vecka.

Måndag vilade jag mig. Jag var inte direkt sliten efter söndagens tävling men en dag fri från fysisk aktivitet kändes ändå rimligt.

Tisdag cirka 15 km stakning i Dåmen inkl intervall 5st om ett varv.

Onsdag elghufsintervall 3st*8min.

Torsdag löp med dotter i vagn 30min och därpå ett styrkepass.

Fredag stakmaskin 5k, ca 4sek från pers.

Hittills en vecka med en hel del intensitet. Jag har dock känt mig lite trött och ofokuserad på nästa varje pass och utfallet har inte riktigt blivit som jag hoppats. På dagens stakmaskintest 5k var jag 4 sek från nytt rekord. Inte sådär jättelångt i tid. Medelpulsen var dock 5 slag lägre än vid rekordet. Det är ju ändå ganska stor skillnad. Muskulärt tycker jag att jag körde på så gott jag kunde men pulsen slog inte lika hårt. Det tyder på trötta muskler. Och musklerna skall bli än tröttare före det at veckan är över.

Två dagar kvar denna vecka. Planerar in två skidpass. Ett långpass och ett lite kortare med inslag av intervall eller tempo. Därefter tänker jag byta fokus. Från byggande av stabil grund till att spetsa formen mot Vasan. Ni vet. Överskott och kompensation.