Förra veckan var jag på den 42e upplagan av HöstÖst. 11 Ol-pass i 4 länder på 8 dagar. Som vanligt en trevlig resa med goda kamrater, bra orientering och faktist en hel del monumentbeskådan. Jag flög ner till Villnius där vi hann med en sprint och en medeldistans innan det bar av till Kaunas för en långdistans. Därefter intogs Jurmala utanför Riga, där vi sprang en sprint i stranterräng samt en långdistans utanför Riga i fin gles tallskog med inslag av sankmarker. Efter Lettland bar det av till estland och första stoppet blev Vöru med medeldistans på samma bana som användes vid militära VM. Därefter besöktes de båda östersjööarna Dagö och Ösel innan Estlandsvistelsen avslutades med en finfin stadssprint i Tallins gamla stad. Färja till Finland för Långdistans i Esbo som bjöd på ett vintrigt landskap med ca 5 dm snö. Sedan tog vi tillsammans med ca 1.000 finländska studenter Silja Europa. Vi hoppade av färjan i Långenäs på Åland medans studenterna fortsatte vidare till Stockholm. På Åland bjöds vi på resans absoluta ol-höjdpunkt. En långdistans mestadels på berghällar. Flackt och klurigt. Åland är väl värt ett besök för att springa orientering.

Formen var väl inte direkt på topp när jag kom dit och min kropp blir inte bättre med tiden när den utsätts för så pass mycket påfrestning utan att få vila. Seghet var ett återkomande fenomen. Jag fick dock en vecka med hög belastning och det kan behövas. Två segrar fick jag också med mig hem. Parksprinten i Villnius och långdistans med gemensam start på Ösel.

Det har hänt förut och nu hände det igen. Efter Höst Öst kommer förkylning. Därför har det blivit en vecka med vila när det behövdes en fortsättnig i den goda stilen. Idag har jag i varje fall varit ute på ett 90min löppass i mestdadels skog. Kroppen var helt klart medtagen men det känns som förkylningen har gett med sig. I morgon hoppas jag på ett rullskipass i lugnt tempo.

Den här säsongen har det där med orientering inte varit speciellt kul. Långsamt och tungt har det gått mest hela tiden. Jag kände att såväl ol-teknik som fysisk form var på uppåtgående ett tag här i höstas. Under DM-helgen med medel och stafett funkade ol-tekniken bra och jag kände att flytet fanns där. Den fysiska kapaciteten var långt från topp, men ändock bättre än kanske någonsin under säsongen. Sedan kom en energislukande arbetsvecka och ett hårt möte mellan lår och sten. Efter det har det återigen bara varit tungt, segt, jobbigt och tråkigt. I helgen sprang jag Friskusdubbeln, eller snarare lunkade runt. Det var mer intressant att exempelvis stanna och titta efter en älg som korsade min väg.

Nu skiter jag i det här. OL-säsongen får vara slut. Det blir iof Höst Öst en dryg vecka i November. Det brukar vara kul och det lär det bli även denna gång. Baltländer, Finland och Åland står som värdar under min rutt.

Träningsfokus blir från nu fullt inriktat mot den 7 mars. Det har varit några veckors uppehåll från rullskidor. Idag gjorde jag en nystart med ett lugnt pass på grusåttan. Fint det!

I går sprang jag kvalet till Lång-SM i skogar som gränsade till Idefjordens svenska strand. Min fysiska status var helt ur funktion och det blev nio plågsamma kilometer. Följande citat ur träningsdagboken summerar det hela bra "Bedrövligt dålig fysisk status. Dåliga vägval på båda långsträckorna och ofokucerad orientering".

Det blev med andra ord ingen final för mig. Istället gick Emil Wingstedt segrande ur striden och plockade hem sitt första svenska mästerskap på långdistansen.

Förra helgen slog Trenne till med bedriften att springa till sig silvret i hallands DM-stafett. Guldet tog Halmstads juniorlag hem, så man skulle ju kunna säga att vi är hallands bästa seniorlag. Om det nu är något att skryta med när man får stryk av ett gäng juniorer.

Idag hade jag planerat in ett rullskidpass. Nu var det dock så att jag förra helgen fick för mig att anmäla mig till Lång-SM. När jag ändå skall dit som ledare för hallands juniorer så tänkte jag som så att jag ändå kunde passa på att springa i vad jag tror blir rackans fin och intressant terräng vi Idefjorden. I ett SM har jag egentligen inget att göra. På grund av detta så ställde jag om dagens planer och åkte till Landvetter för att springa en öppen bana på Landehofs tävling. Det var från start en tung upplevelse då gårdagens benstyrka slitit hårt på låren. Sista biten fick jag dock in något som kan kallas flyt. Nedför mot sista kontrollen snubblade jag och slog låret i vad jag tror var en sten, så nu sitter jag här med en lårkaka. Det gör inte allt för gott att försöka böja på högerlåret förtillfället. Några dagars vila trodde sjukvårdspersonalen skulle räcka, så det kan kanske bli en start på lördagens kval. Även om den där SM-starten inte känns speciellt viktig. Dagens lärdom är att inte ändra på planeringen, fast man vet aldrig det kanske hade slutat i en fet rullskikrasch istället.

Efter en dag med städning och allmänt softande så kände jag mig ganska förberedd för att ge mig ut och kuta i 10km. Under uppvärmningen kändes kroppen och steget fint och förväntningarna höjdes något. Det skulle kanske gå att komma ner i paritet med förra årets tid.

Starten kändes bra, lite trångt men inga större problem. Jag tog rygg på en klubbkamrat och det kändes ganska behagligt. Nere vid Operan, efter ca 2,5km så började det dock kännas lite stumt i benen, en koll på klockan efter 3km visade att jag låg på en tid något bättre än förra året. Men nu började helvetet så smått smyga sig på. Jag försökte med att sänka farten lite och hitta bra ryggar att gå på. Men det känndes mer som att alla sprang om mig. Efter 7km kom loppets enda brantare backe. Jag sprang så långsamt jag kunde upp för backen i hopp om att kunna återhämta mig snabbt och öka lite sista kilometrarna. Efter en skön nedförsbacke så var det bara stumt igen. Tänkte jag skulle ta det lite lugnt och försöka öka sista 1-1,5km. Men det gick inte. Benen kändes som två betongklumpar och mjölksyran hade fest i mina muskler. Det blev således en ren plåga att ta sig upp för Avenyn och de sista metrarna in mot mål.

Är det såhär långdistanslöpning på asfalt skall vara? Jag tyckte inte farten var så hög i början och temposänkningen jag gjorde efter 3km borde ha hjälpt. Men det vara bara ren pina. Om 9 månader är det tänkt att jag skall springa Varvet. Det känns i dagsläget som en idiotisk idé. Det här med att försöka ligga på gränsen till mjölksyra på asfalt passar uppenbarligen inte mig. Bättre då med långlopp där längden och inte farten och mjölksyran är den stora faran. Idag har vader och lår varit allt annat än mjuka och spänstiga. Det blir till att tänka till om vad som krävs för att ta sig runt en halvmara på en anständig tid.

Innan dess är det dock fortsatt fullt träningsfokus mot Vasan. Det ska passa mig!

Det är mycket idrott denna veckan. Som de flesta vet pågår ett VM i friidrott i Berlin. Lite mer i skymundan pågår det även ett orienterings-vm i Ungern.

Det är fantastiskt många fina prestationer som genomförs på båda platserna. Usain Bolt, vilken mästerlöpare. Två världsrekord är redan klara, blir det ett tredje i morgon?  Bekeles finfina löpning på 10.000m var för mig en höjdare. Idrottsmännen och kvinnorna i kastgrenarna brukar det i bland raljeras över och några tycker inte ens att vissa av dem bör kallas för idrottsmän/kvinnor på grund av deras höga fettprocent. För några dagar sedan gick herrarnas diskusfinal av stapeln. Där var det inte tal om några feta killar direkt. Utan minst 200cm långa, 150kg muskler och armfång på över 215cm. De såg mer ut att vara hämtade från sitt arbete som skogshuggare (med yxa) eller något gruvhål någonstans. Riktiga kraftkarlar.

I Ungern har Sverige plockat hem tre medaljer (3 fler än vad de svenska friidrottarna mäktat med). Guld och Silver i damernas sprint samt silver i damernas stafett. Grattis!

I dag avgjordes stafetterna, via arrangörernas live kommenteringar över www och alternativet.nu följde jag herrarnas stafett från jobbet. Vilken dramatik det var. Martin Johansson hämtade på sista sträckan in ett försprång på en minut ganska snabbt, han var ett tag i ledning med dryga minuten innan Norge och Frankrike var i fatt. Tillsammans löpte de tre i topp och det verkade som att det var mellan dem det skulle avgöras. Sedan hände något. Vid en TV-kontroll dök inte topptrion upp, först trodde man att tv-kamrorna missat dem, men sedan visade det sig att Scweitz var i ensam ledning vid varvningen. Man trodde att topptrion riktigt snurrat till det. Enligt de uppgifter som kom på liveuppdateringen verkade de inte synas på gps-trackingen. Sedan kom det fram uppgifter på alternativet.nu om att man såg de tre löparna på trackingen och att de verkade stå still på en väg. Första reaktionen var att trackingsystemet måste förlorat kontakten emd löparna och att de därför frusits på den plats de senast haft kontakt på. Sedan kom uppgift om att tjecken Smola också stannat på den plats de övriga stannat på. Nu kom farhågorna. Någon av dem måste ha skadats och de övriga stannat för att hjälpa till. Uppgfter kom om att Nordberg verkade vara på väg mot målet för att hämta hjälp och efter det bekräftades det att det var svensken Johansson som skadats. Att tre löpare stannat för att hjälpa till tydde på att något allvarligt hänt.

Från den spänning som infunnit sig i och med vetskapen om att Sverige hade stor chans på guldet till att helt plötsligt förbytas i oro om att Martin var allvarligt skadad var ingen vidare trevlig upplevelse och koncentartionen på jobbet sjönk drastiskt. Nu visade det sig att Martin fått en pinne i låret, han var illa därann men inget livshotande. De större blodkärlen hade klarat sig. Den hjälteanda och det Fair Play som grabbarna Nordberg, Gueorgiou och Smola visade upp gör mig stolt som orienterare. All heder till dessa som avbröt sin jakt mot VM-medaljer för att hjälpa en konkurrent i nöd.

Vassa pinnar är en av de största riskerna inom orienteringen, därtill finns det oftast ingen möjlighet till snabb läkarhjälp. Denna gång gick det bra och förhoppningsvis är Martin snart på G mot nya VM-guld.

För min del är det Midnattsloppet som gäller i morgon kväll. Jag har nu genomfört två ok träningsveckor, med fokus på mängd förra veckan och kvalité denna vecka. I tisdags kände jag att det eventuellt fanns en antågande förkylning i kroppen. Därför avstod jag träning i onsdags och torsdags. Idag har jag kört lite lätt fartlek. Med lite tur kan det kanske bli någon form av formtopp till imorgon även om inte förhoppningarna är så stora. Målet får bli att ta sig under 40min och ett plus om förra årets tid på 39.23 förbättras.

Usain Bolt vilken jäkla kille. Nytt världsrekord med 11 hundradelar. Det är idrott på hög nivå. Grymt!

Nu när jag har semester på hemmaplan finsn det tid till träning. Det är första gången jag kännt så sedan träningsläger i orsa över nyår.

Jag började min "mängdvecka" i lördags med en riktigt fin långdistansorientering på GM. Dryga 13km i tuff terräng i norra halland. Solen sken vackert och gjorde det hela än tuffare. Det var en bra start på träningsveckan. Med 130 minuter klarade jag precis skamgränsen och det var en mör kropp som tog sig i mål. Inte helt ok ol-mässigt och den fysiska formen är långt i från på topp. Men jag tog mig igenom ett tufft lopp och det var huvudsaken denna dag.  

Övrig träning i veckan:

Söndag - Medeldistans-ol elittävling Rigor/IFK Gbg, 43min, bättre känsla än förväntat, tyvärr ca 5min bom.

Måndag - Rullskidor 90min på blöt asfalt. Märks att överkroppen inte har jobbat så hårt på sistone.

Tisdag - En liten skuffelse då jag blev beordrad att sätta ut kontroller till klubbens närtävling. Tempot blev lågt med många stopp. Jag hade sedan tänkt fortsätta en stund efter kontrollutsättningen men benen och kroppen i övrigt villeinte riktigt. 70min.

Onsdag - Rullskidor 105min asfalt. En fin runda i vacker natur och med skinande sol. Försökte hålla en hög andel stakning. Återigen märks det att överkroppen inte är riktigt van vid hård belastning.

Torsdag - Ol medeldistansbana 34min. En relativt tuff bana i bitvis stark kuppering. Fin terräng. Känns som det var årets hittils bästa ol-lopp, bra fokus och ok fysisk känsla efter förutsättningarna. Och detta på träning.

Nu blir det en vilodag idag innan jag planerar ett testlopp över 5km asfalt på lördag och ett "extrempass" med löpning och rullskidor i ca 3h på söndag.

Sedan är semestern över för denna gång. Förhoppningsvis är arbetsbelastningen åtminstone fram till oktober låg varvid jag hoppas kunna hålla uppe träningen på en anständig nivå.

På lördag om en vecka är jag anmäld till Midnattsloppet i Göteborg. Så nästa vecka är tänkt att användas för att försöka få lite sprutt i benen och göra det bästa av situationen.

Jag har hunnit vara lite kulturell eller vad man skall kalla det också. Under en period från ca 18-23 års ålder såg jag Ulf Lundell spela en gång under varje turné. Därefter har Uffe tagit det lite lugnare med turnerandet och jag har missat några av de tillfällen som givits. I fredags var det i vilket fall dags igen då han med sitt band gästade Trädgården i Göteborg. Det började bra men segade sedan till sig lite innan han fick till en mycket bra "skaka på dem" och sedan manglade han på i högt tempo och med i min smak bra låtval resterande del av spelningen och avslutade med en magnifik "Kär och galen". Jag kan helelr inte sluta facineras av Janne Barks aldrig sinande energi och show på scenen. Perfekt uppladdning till min lilla mängdvecka.

I söndags såg jag också bollklubben tvåla dit Kalmar med en 2-0 seger hemma på Örjans. Det var min första bollklubbskamp i år och av de tvivel jag hört ryktesvägen märktes inte ett dyft. Ett mycket starkt kämpande och bra spelande gäng. Så jag valde helt enklelt rätt match.

Ha de!