Lindome har täckts med ett lager fluffig vit snö. Fint. Hade jag klippt gräset något mer golfgreenmässigt i höstas kanske gräsmattan varit ett enda vitt täcke nu. Det gjorde jag inte och nu är det mest någon grönvit blandning. Men man får vara nöjd med det lilla. Ett yngre jag hade med motsvarande snödjup garanterat haft skidspåren preppade och klara i trädgården därhemma. Skidandes runt varv efter varv. I fantasin som Gunde, Mogren, Majbäck, Ottosson, Jonsson, Smirnov, Dählie, Ulvang, Alsgaard, Jevne, Di Zolt och de andra hjältarna. I fantasin var jag givetvis även Myllylä, Kirvesniemi, Isomätse och Muhlegg. Men dem svek mig. Dopade. Jag försöker förtränga. Hårda tävlingar var det i vart fall. Med i verkligheten en deltagare. I fantasin desto fler. Och kraven på snömängd var lägre på den tiden.

På tal om snö- och spårförhållanden så hörde jag, och har även läst på internät, en del gnäll efter Ulricehamnsloppet. Det var inte att definiera som längdskidåkning och det var tråkigt. Med dagens konstsnö och spårpreparering medels pistmaskin har kraven på skidspåren tydligt ökat. Skoterpreparerade spår eller spår som inte håller ihop på grund av långvarigt mildväder duger inte. Det är dåligt, tråkigt. Inte värdigt en längdskidåkare. Tråkig inställning tycker jag. De få gånger man får ge sig ut på ett riktigt långspår rakt ut i skogen, preparerat med skoter. Lite ojämnt och skidorna slår fram och tillbaka. Man måste hela tiden vara alert för att parera ojämnheter, oförutsedda kurvor mm. Det är ju det som är skidåkning. Äkta. Det ställer krav på balans och teknik. Det är inte bara att ställa sig i stenhårda spår. Jag tycker i vart fall Ulricehamnsloppet var kul. Trots att spåren inte var att likna vid räls. Spår, eller avsaknad av spår, som ställer lite högre krav på skidåkarens kvalitéer. Sådant som inte går att träna på stakmaskin eller rullskidor.

Veckans träning sålångt. Planen är att få in en relativt tuff träningsvecka för att sedan släppa lite för att skapa lite överskott och kapacitet kommande vecka.

Måndag vilade jag mig. Jag var inte direkt sliten efter söndagens tävling men en dag fri från fysisk aktivitet kändes ändå rimligt.

Tisdag cirka 15 km stakning i Dåmen inkl intervall 5st om ett varv.

Onsdag elghufsintervall 3st*8min.

Torsdag löp med dotter i vagn 30min och därpå ett styrkepass.

Fredag stakmaskin 5k, ca 4sek från pers.

Hittills en vecka med en hel del intensitet. Jag har dock känt mig lite trött och ofokuserad på nästa varje pass och utfallet har inte riktigt blivit som jag hoppats. På dagens stakmaskintest 5k var jag 4 sek från nytt rekord. Inte sådär jättelångt i tid. Medelpulsen var dock 5 slag lägre än vid rekordet. Det är ju ändå ganska stor skillnad. Muskulärt tycker jag att jag körde på så gott jag kunde men pulsen slog inte lika hårt. Det tyder på trötta muskler. Och musklerna skall bli än tröttare före det at veckan är över.

Två dagar kvar denna vecka. Planerar in två skidpass. Ett långpass och ett lite kortare med inslag av intervall eller tempo. Därefter tänker jag byta fokus. Från byggande av stabil grund till att spetsa formen mot Vasan. Ni vet. Överskott och kompensation.