Insatsen från undertecknat kan inte betygsättas på annat sätt än bedrövligt. Det var kasst tekniskt, fysiskt och mentalt. Man skulle ju kunna hoppas att veteranstatus automatiskt ger någon form av trygghet, rutin och erfarenhet i det här med orienteringslöpning. Men icke. Jag har varit ganska positivt inställd till formutvecklingen de senaste veckorna. Det verkar vara en grov felbedömning.

Om vi tar det från början. Jag började i söndags känna att halsen inte riktigt var så frisk som den bör. Det blev något värre i början av veckan för att sedan avta. Träningsledigt måndag till onsdag enligt plan. Mycket arbete under samma period. Även det enligt plan. Tog därefter en oplanerad träningsledig dag i torsdags. Fredag löp med vagn 48 min och lördag löp 38 min inkluderat 1*4min och 4*2min intervaller på motionsspåren i Kosta. Det kändes väl inte helt perfekt på fredagen och lördagens träning men bedömningen var ändå att förkylningen inte längre var akut.

Så Tjoget. Sträcka 8. 8km nattorientering. Jag startade tillsammans med tre snabba grabbar och lät dem glida iväg redan påväg till kontroll ett. Ett mindre misstag på första kontrollen och ett något större misstag på kontroll nummer två. Redan här var de negativa tankarna dominanta. Dem tankarna släppte inte något mer. Har inte släppt ännu. Resten av banan blev en ren pina där det kändes som att jag gick mer än jag sprang. Det gjorde jag naturligtvis inte. Och att jag gjorde misstag på varenda kontroll. Det gjorde jag givetvis inte det heller, men inte långt därifrån.

Kapaciteten är låg. Lägre än jag hoppats på. Det får bli kapacitetsbygge som får träningsfokus den närmsta tiden. Kapacitetsbygge och uppförsvana. Om mindre än fyra veckor startar jag på ett bergsmaraton i Schweiz. 42,8 km, 2 710 höjdmeter, toppnotering på dryga 2 600 möh. Nattlöpning. Det blir ett äventyr. Ett äventyr som skall vara just ett äventyr. Utan fokus på prestation. Jag glädjer mig.