Orienteringslöpning är i teorin ganska enkelt. Du skall ta dig från A till B. Kortast tid vinner. I praktiken är det desto svårare. Du skall genom att läsa kartan försöka föreställa dig hur kartritaren har tolkat terrängen. Inte alltid så lätt då vi alla tänker och tolkar situationer olika och således också ritar kartor olika. Du skall bedöma din egen förmåga. Inte alltid heller det så lätt. Är det på sikt snabbast att ta de säkra vägvalen eller klarar du navigera genom svår teknisk terräng? Du skall kombinera hjärnans styrka med muskulär kraft. Är du i god löpform måste du kompensera det genom att antingen träna upp din navigeringsförmåga för att hänga med i den höga farten eller att dra ned på farten för att fortsatt hinna med att navigera. Du skall fatta många och snabba beslut under såväl fysisk som psykisk press. Sikten är ofta varierande, allt från öppna områden där du kan se detaljer på flera hundra meter till tätare skog där du kanske inte ser viktiga detaljer fastän du passerar bara någon meter ifrån. Etcetera etcetera.  Och orienterare är inte mer än vanligt folk. Människor som gör mänskliga misstag. Hela tiden. Det är omöjligt att lära sig allt och föralltid undvika misstag.

Orienterare är i stor utsträckning fantastiskt duktiga på att komma på ursäkter. Typ OM inte OM fanns så hade jag varit snabbast och hittat alla kontroller helt utan problem.  Men så länge OM finns så är det trots allt resultatlistan som visar vem som tog sig från A till B på kortast tid. Vem som är bäst.

Föregående helg spenderade jag och familjen i Rom. Det var inte direkt en tillfällighet att det samma helg arrangerades en tredagars orienteringstävling. Många är dem utlandsresor som i någon form kombinerat fysisk aktivitet med sightseeing och annat semestrande. Ett fantastiskt trevligt sätt att uppleva och se sig om i världen vill jag påstå. Tre dagars orientering i stadsnära terräng. De första två dagarna i olika parker, sista dagen i citycenter med start ett normallångt stenkast från Colosseum. OM inte OM funnits hade jag med enkelhet placerat mig högst upp i resultatlistan för män 35 år och äldre över de tre dagarna. Men även i Rom finns OM. Flera OM.

Dag 1 sprintdistans i park. I stort ett av mitt livs bästa orienteringslöp rent tekniskt. Men så var det ju det här med OM. I detta fall uppenbarade sig OM genom en felstämpling på banans femte sista kontroll. Ett riktigt klantmisstag. Jag kan inte påminna mig om att jag någon gång tidigare stämplat fel på en tävling. Och så händer det nu. 35 år gammal med ca 27 års erfarenhet av orienteringslöpning. Så länge jag höll mig till banan och stämplade rätt kontroller höll jag högst fart av konkurrenterna i män 35 år och äldre. Men som sagt OM finns och det är resultatlistan som är facit.

Dag 2 medeldistans i park. OM direkt. Jag tar fel karta i starten, vilket jag inte märker före det att jag kommer till kontroll 1. Bara att vända om till starten och ta rätt karta. Misstaget kostade mig ganska exakt fem minuter plus att jag var ganska omotiverad när jag väl kom ut på banan med rätt karta. Klant! Pannkaka! Tagit fel karta har jag gjort i vart fall en gång tidigare. O-ringens andra etapp i Sälen 2008.

Dag 3 medeldistans i stadsterräng. Inga OM. I vart fall inga avgörande OM. Och jag var trots en märkbart seg och sliten kropp snabbast för dagen från A till B i klassen tillägnad män 35 år och äldre. Högst upp i resultatlistan. Fint det. Med detta satte jag punkt för orienteringssäsongen 2017. Den första som fylld veteran. Och, såväl den första starten i veteranklass, långdistans i Whakarewarewa forest utanför Rotorua på Nya Zealands norra ö, som den sista starten, stadsorientering i Rom, resulterade i seger. Alltid något att fira. Och fira bör man.

Med det sagt är det hög tid att ägna tid åt grundträning. Bygga kapacitet, styrka och hårdhet. Den bästa av träningsperioder om du frågar mig. En stabil grund bör byggas nu när det är ganska exakt fyra månader kvar tills startgrinden går upp i Berga By.